Ofta blir smeknamnen till normalformer bara inom en generation eller två. Ingen reagerar längre på Lena, Tina, Mia eller Hannes. För att inte tala om de brittisk-amerikanska smeknamn som vi helt ogenerat använt som tilltalsnamn på svenska ungar, som Bill och Johnny.

I övre medelklassen är man väldigt stolt över sina smeknamn. Jag - som uppväxt i ett arbetarklasshem - lade bort mitt när jag började skolan, och presenterade mig med exakt det namn jag fötts med. Andra ungar krävde att bli kallas för "Bias", fast de hette Tobias, och någon krävde till och med att bli kallad för något helt påhittat smeknamn som helt saknade koppling till deras verkliga namn. Jag ser det som ett sätt för övre medelklassen att visa att de äger stället.

Det är alltid fel att döpa ett barn till ett smeknamn, egentligen är det inte ens möjligt. Namnet är Lars. Och Lars är väl rätt tidlöst.