Talar svenska fyra- och och femåringar engelska i förskolan?
Antianglosaxisk propaganda. Engelska är Sveriges andraspråk och kan mycket väl användas om det uppstår behov som det kan göra med invandrare. I Sverige är det tillåtet att tala engelska eftersom de flesta förstår vad som sägs då till skillnad från t ex franska eller spanska. En icke-nyhet. Europeisk indoktrinering. Skriva positivt om Italien skriva negativt om England. Inget nytt i dagens fascist Sverige. Denna hjärntvätt pågår hela tiden.
Mina barn har också lärt sig prata engelska helt spontant. Lyckligtvis talar de svenska flytande som sitt förstaspråk och de talar alltid svenska med sina kompisar.
Ändå ett intressant fenomen. Man kanske kunde utnyttja det till att få barnen att lära sig de övriga andraspråken i skolan på samma sätt, som genom att låta dem titta på smurfarna på originalspråket franska.
Jag kan absolut tänka mig att även etniskt svenska småbarn talar mycket engelska nuförtiden (även om jag undviker sådana barns föräldrar och därmed inte vet hur stor spridning fenomenet har). Att det görs i utbildningssyfte är bra, men bara om det inte görs på bekostnad av svenskan och den samhörighet som svenskan ger svenskarna.
Jag tycker att det är sorgligt. Visst finns det begåvade människor som ingår i internationella arbetslag och som lider av att inte kunna flytande engelska, och dessa hade kanske varit tacksamma om de fått slippa svenskan till förmån för engelskan under uppväxten, men ett folks identitet kan inte urholkas till förmån för ett språk som man kommer lära sig ändå. De som idag lider av bristande engelskkunskaper är väl folk som saknar fallenhet för språk överlag och i kombination med detta är gamla nog för att inte ha suttit bort sin uppväxt framför en skärm. Vill dessa tala engelska med varandra så får de göra det, men det finns ett värde i att bevara och vårda svenskan, och alla svenskar som inte vill bli identitetslösa bär ansvar för detta.
Om inte annat lägger svenskar grunden för uppseendeväckande kapitel i framtidens historieböcker. De flesta fall av språkbyte sker på ett av tre sätt: över lång tid, genom överklassens skitnödiga inflytande på undervisning och litteratur, eller medelst förbud. Det hastiga bytet från svenska till engelska faller inte in i någon av dessa kategorier. Meänkieli och samiska har båda förbjudits vid skattefinansierade institutioner i det förflutna. Anledningen till att de överlevde förbuden var att talarna förstod att språk hänger ihop med samhörighet och identitet. Detta är ett förstånd som allt fler etniska svenskar tycks sakna.
Det finns dessutom en del svenskar som dras med en selektivt nihilistisk inställning. Dessa anser att påverkan utifrån diskar svenskan från kategorin "språk som är värda att bevara". En märklig inställning, vill jag mena, eftersom dessa typer tycks vara språkintresserade. Vilka språk anser de vara värda att bevara inför kommande generationer som vill ha en mer detaljerad anknytning till sina förfäder än att de är jordbor som talar jordiska? Att språk förändras organiskt, utan att rötter kapas för kommande generationer, är en annan femma än att plötsligt kasta bort ett språk.
"Selektiv nihilism" borde för övrigt marknadsföras som ett behövligt ämne i den kulturella och politiska diskursen, men det tar vi en annan gång.
Bakgrunden till svenskens respektlöshet inför sitt modersmål kan man bara gissa sig till, ty några genomtänkta argument får man aldrig höra. "Det är väl bra att ungarna lär sig ett internationellt språk" är det enda svaret man får på varför ungdomar inte kan uttrycka de enklaste av tankar på sitt modersmål. Man får liksom aldrig veta hur folk har kommit fram till att internationell gångbarhet är det enda som betyder något. Ej heller får man veta hur dessa föräldrar, som gissningsvis förespråkar mångkultur och tolerans, förenar utsuddningen av modersmålet med faktumet att människor som upplever sig sakna etnisk samhörighet brukar härskna på andra etniciteters samhörighet. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, som Tegnér sa.
Varför dessa svenska föräldrar inte bara gör som föräldrar av mer ansvarstagande etniciteter, och helt enkelt ser till att ungarna kan båda språken ordentligt och växlar mellan dessa på ett för alla oförargligt sätt får man heller aldrig veta.
Engelskan är väl mest spontan för de allra flesta svenskar yngre än runt 70? Var det mer nåt man läst in sig på skulle vi vara bättre på tyska och franska.
Ett minne från skolundervisningen är "sitting room", men man förstod snabbt att brittisk engelska var en bajsnödig statusmarkör.
