Det klassiska felet dom flesta gör är att tro att dom kan tala engelska flytande efter att ha vuxit upp med MTV, amerikanska filmer, och musik.
Efter 2 år i London har jag lärt mig engelska så pass bra att jag har insett hur lite engelska jag egentligen kan.
Engelska har så oändligt mycket mer nyansskillnader än det svenska språket har.
När jag läser engelska eller hör engelska förstår jag, vill jag påstå nära nog allt.
När jag pratar engelska har jag ett brytningsfel, vilket inte är så konstigt. Jämför med random utlänning som har flyttat till Sverige i vuxen ålder, att ändra sitt uttals sätt i vuxen ålder är svårt men inte omöjligt.
För min egen del spelar brytningsfelet inte så stor roll då engelsmännen förstår mig ändå. Jag tycker det är viktigare att man har grammatiken rätt än att uttalet är 100%
Har man gramatiken blir skriftspråket i all fall korrekt, även om jag i bland måste slå upp hur ord stavas vilket jag iofs även behöver göra ibland när jag skriver på svenska.
De flesta svenskar har ju hyggligt ordförråd på engelska och hyfsat bra grammatik men det som är enormt jobbigt att höra är svenskar som pratar engelska med svensk satsmelodi :'( Stör mig inte så värst mycket på den som säger dåår eller wheRRRe. Vet inte varför jag tycker det är så hemskt med svensk skönsång på engelska :D
Älskar när dom säger GARANTI på engelska, när det egentligen heter warranty på engelska..:whoco5:
*EDIT*
wow, epic fail av mig... det finns visst ett ord som heter "guarantee" å¨engelska... :skamsen: nu ska jag ställa mig i hörnet och skämas för resten av natten.. va fan.. lär sig något nytt varje dag :confused:
En del språkljud som inte finns på svenskan har svenskar svårt att uttala när de talar engelska. De säger till exempel " jez" istället för "ʤez". Att de dessutom har svårigheter med "z" och en del andra språkljud som finns på engelska är inget nytt. När en svensk tala engelska, märks det att han/hon inte har engelska som modersmål.
Vanligt bland svenskar är att skämmas över den svenska accenten när vi talar engelska.
Men vi har samtidigt inga större problem med andra språks accenter, som tex fransmäns engelska, eller italienares, eller ryssars, spanjorers osv.
Varför är det så fel med vår egen accent egentligen? Det är ju ändå inte så att vi har engelskan som förstaspråk, utan svenskan. En accent är alltså det fullt förväntade och naturliga.
Dessutom, vilken sorts engelska är det isf meningen att vi ska behärska till fullo?
Finns det någon dialekt som hade varit passande? Australiensk engelska kanske? Och vilken australiensk dialekt isf?
Eller Monnesota-engelska? Det hade åtminstone varit det mest naturliga, med tanke på den skandinaviska prägeln på den engelskan.
Eller varför inte sydafrikansk engelska (de brukar ju säga "jaja" istället för "yes").
Men, vi bryr oss sällan - om någonsin - om vår accent när vi talar tex franska, tyska eller spanska.
Så varför är det just engelskan vi är så känsliga för ... ???
Efter en period i Asien, så känner man verkligen hur ens engelska försämras. Jag måste själv förenkla så mycket hela tiden att det börjar påverka min engelska. Jag använder engelska till vardags, men de som jag talar med talar oftast väldigt begränsad engelska. Utöver det är jag engelsklärare, men jag undervisar barn, vilket gör att jag måste fortsätta med engelska på förenklad nivå. Jag använder ytterst lite svenska, då jag inte har någon att tala svenska med här, så jag skriver för det mesta på svenska. Min svenska börjar bli påverkad också. Det krävs mycket av mig nu för att undvika en viss anglicism i min text på svenska.
Att prata engelska som drottning Elizabeth II är nog idealet för de flesta som försöker lära sig engelska. Det kallas ”Queen’s English” eller ”BBC English” och är fritt från slang och svordomar.
Bland norra Englands fotbollsligister är det troligen svårt att hitta någon som pratar ”posh”. En svensk som vill lära sig engelska skall så klart undvika dessa huliganers språkbruk.
