Att skratta när man inte får

Har ni någon gång börjat skratta/fnittra i en situation där detta beteende ses som högst opassande? T.ex. under "tysta minuten" eller på en begravning. Dela med er av era erfarenheter!

En gång under de senare åren på högstadiet hade våran klass besök av några CP-skadade ungar som, om jag minns rätt, skulle komma dit för att prata om fördomar och sådant mot deras "folk". Det CP:et som pratade var iofs ganska normal, det gick och förstå vad hon sade och så vidare även om hon såg lite lustig ut. Men mitt under lektionen så satte sig ett annat litet CP, som var mycket fulare och var den enda som inte pratade, på golvet. Efter att han hade suttit där ett tag fick han för sig att ta ordet. Men han kunde liksom inte prata, han sa typ ett ord för att sedan utbrista: UGÄÄWAAH! ashögt och sedan avsluta med en lång suck. Då började jag asgarva, och det var tydligen endast jag som tyckte detta var riktigt "hilarious". Jag försökte självklart få det att se ut som att kompisen bredvid hade gjort något roligt och att det var det jag skrattade åt när min arga lärare och diverse pluggisar längre fram stirrade på mig. Resten av lektionen satt jag med händerna i pannan, stirrandes ner i bordet för att hantera efterföljande fnitterattacker.

Var förstås lite pinsamt eftersom jag egentligen inte har särskillt mycket emot efterblivna.

Vet Precis vad du menar!

Hade en kille som skulle sjunga någon låt i skolan, och det var så jävla dåligt så jag började skratta och pekade direkt på polaren för att som du, få det att se ut som att han sa nåt kul

Kommer ihåg när en från min klass skulle redovisa muntligt, antagligen var han förkyld för efter varje mening gjorde han något med näsan så att snoret inne skulle börja rinna ner, blev något konstigt fräsljud istället. Självklart kunde jag inte hålla mig mig utan började garva så tårarna rann. Ganska pinsamt eftersom alla andra satt och lyssnade på honom ( utan några som också märkte vad han gjorde, men det lyckade shålla inne skrattet ). Har jag även en dålig vana att skratta så fort jag ser ett mongo

Har lyckats skratta när nån jude berättade om koncentrationsläger, och på en begravning

Ja har hänt många gånger då man rökt. T.ex. en gång när jag skulle gå på bussen så skulle jag försöka vara normal och inte få skrattnojjor och så vidare. Jag går fram för att visa upp min bussbiljett då jag sneglar bak på polaren som står bakom mig. Jag ser att han skakar av skratt och är på bristningsgränsen till att börja asgarva. Det smittar givetvis av sig på mig och jag börjar fnissa samtidigt som blicken faller på en tjock tant. Jag börjar nu asgarva och alla tror självklart att jag skrattar åt den tjocka tanten. Hon tittar sårat på mig och jag springer fort längts bak i bussen där jag fortsätter smågarva samtidigt som jag tycker synd om den tjocka tanten .

Jag har flera gånger, speciellt under skolan jag skrattade på lektionerna och kunde inte sluta och då hotade läraren att dom skulle kasta ut mig osv.

Yeah. Bara för det kom jag ihåg en grej en kompis "råkade ut för" på en begravning. Det var hans farfar som hade dött tror jag, han själv tyckte inte det var så sorgligt eftersom de aldrig träffades. Men väl inne på begravningen satt hans farbror, som enligt hans beskrivning hade rött hår och fräknar. Hursomhelst, han var helt utom sig av sorg och grät så att snoret rann som bara den. Och han märkte det aldrig förrns snorsträngen nådde munnen, då han hastigt snorade upp denna igen. Denna procedur hade tydligen varit tämligen roande för min vän, vilket han oavsikligt råkade visa genom att få fnitterattacker varje gång snoret rörde munnen. Hans mamma hade tydligen blivit arg...

Jag har varit med om det oxå..
En handikappad kille som föreläste i skolan..
Han hade tagit en massa medaljer..minns inte för vad..


Men ja tror han gjorde något roligt..minns inte så bra..
Vad ja vet är att det inte var rätt tillfälle och skratta..


Och så en gång när vi åkte till Berlin..då dom räknade upp vilka rumsnummer man skulle ha..först alla Svenska namn.. Svensson osv..sen Mohammed och Abdull typ..


Fel Fel Fel!!!

hade en vikarie en gång under högstadiet som skulle prata om ljudvågor och skit.
Han tyckte det va viktigt att dra med sig en gitarr och plinka på och skapa ljud osv. han snacka om "buller" och buller nivå och skit som jag inte kommer ihåg nu.
problemet med vikarien var att han stammade nått så in i helvete, tog typ några extra sekunder i varje mening för det ALLTID nått han hakade upp sig på.
Buller blev B-B-B-B-B-B-B-Uller osv. då hade jag fruktansvärt svårt att hålla inne skratter. samtidigt som detta händer ger min polare brevid mig en lapp som det står "frys lagg" på. då brast det... innan dess hade han också gjort "DJ" moves och typ scratchat med handen i luften när han stammade. sjukt rolig dag som jag säkert aldrig kommer att glöma

Hahaha, skön kompis! Väldigt kreativt att komma på "DJ-movesen".

Jo han är en riktig skojare. han ska alltid jävlas med allt och alla. klaga på allt och vara uppkäftig. men de e det jag gillar med han

Fryslagg var bäst hitintills!

Jag har alldeles för bra moral tycker mestadels synd om folk man annars skrattar åt.. Men brukar skratta när folk berättar riktigt jävla morbida och äckliga saker, typ "aa så såg jag barnet bli halshugget" och jag kan bara börja skratta då. Antar att man har två sidor..