Valborgsbäng del 2 [2C-T-4, Psilocybe Cubensis]

Dag II

Inmundigade substanser
2C-T-4 (2 st.)
Psilocybe Cubensis (beräknad, icke vägd, mängd för en tripp)

(Dessförinnan ett gram tjack, ett par folköl och litet Theralen: http://www.flashback.org/showthread.php?t=487390)

***



Jag tog på fastande mage två stycken tabletter 2C-T-4, och inom tio minuter infann sig ett lugn i kroppen. Luften gick ur de till varma ballonger förvandlade armarna och benen, pulsen mattades av och andhämtningen saktade in kraftigt. Effekten fick mig att tänka på opiater, men till skillnad från dessa medförde 2C-T-4 inte någon eufori eller ens något nämnvärt välmående.

Jag väntade sedan 1½ timme, innan jag började knapra Psilocybe Cubensis - Golden Teacher. De torra, hårda svamparna smakade inte särskilt gott, men på något vis ganska kryddigt och inte helt äckligt. Dock var jag tvungen att skölja ned dem med vatten, eftersom min mun var torr efter nattens utsvävningar.

Tanken bakom detta förfarande var att låta tabletterna med sin långa anslagstid börja verka i god tid före svampen, så att preparaten på bästa sätt skulle samverka och helst peaka tillsammans.

Nå, efter att ha tvingat i mig svamparna, lade jag mig ned på sängen. Händerna placerade jag över bröstet, men deras vikt tycktes hindra min svaga andhämtning, så jag lade dem längs sidorna; detta kändes emellertid obekvämt, varför jag obetänksamt flyttade upp dem på överkroppen, där de tyngde ned min svagt hävande bröstkorg. För att kunna ligga någorlunda bekvämt blev jag således tvungen att vidta åtgärder som att byta liggställning och fluffa kudden, vilket sysselsatte mig under en, eftersom jag inte kollade på klockan, svårbestämd tidsperiod. Det rörde sig uppskattningsvis om 15-30 minuter.

När jag sålunda hade intagit en angenäm position, eller om jag nu med de första märkbara effekterna bara hade glömt bort besvären, betraktade jag rummet från sängperspektiv. Min syn var fortfarande litet dimmig efter att ha datorpundat under småtimmarna, vilket alltså kan tillskrivas amfetaminet, men ett antal nya visuella effekter hade nu uppenbarat sig.

Dels tycktes rummet vara fyllt av gas -- en bättre liknelse vore kanske den dallrande luften strax ovanför marken en varm sommardag, för rummet badade samtidigt i ljus -- och dels roterade mönstret på tapeten.

En tavla på väggen blev mera intressant än vanligt. Bilden föreställde ett par fiskebåtar på sjön; men nu var den mer som en långsam film: båtarna rörde sig och vågorna kluckade.

Jag betraktade länge taket och väggarna och tavlan och till viss del även en röd sammetssoffa, som tycktes långt rödare än vanligt, trots att den även i vanliga fall är djupt vinröd. Efter en stund kallade naturen, och då jag var för trött för att stå upp och pressa fram urin, satte jag mig ned på toalettstolen. När jag sträckte mig efter dasspappret och drog av en bit, fortsatte rullen att snurra och snurra. Till slut stannade den, fastän rörelsen till en början tycktes pågå med oförminskad hastighet.




Till slut badade inte bara allting i ljus utan även i färg; det förekom regnbågar överallt, men mest framträdande var rosa och turkosa nyanser.

Samtidigt hörde jag många underliga ljud: en ton pitchade upp och ned hela tiden och olika pulser hördes på olika frekvenser. Tillsammans med färgerna fick detta mig att tänka på en djungel. På de låga frekvenserna påminde pulserna om bongotrummor, på de höga om apors och fåglars läten. Allting myllrade av intryck.

Så småningom grumlades tanken och ljud och bild flöt ihop, så att ljuden tycktes härröra från de olika manifestationerna av färg och form, och på det viset uppstod olika färgglada djur som flamingos och kakaduor. Snart föreställde jag mig också en man i khakifärgade kläder och hjälm, och honom kallade jag Safari-mannen. Han skulle guida mig i den svårframkomliga regnskogen, vilket var särskilt behövligt vid det här laget, eftersom min balans var allvarligt satt ur spel.

Jag vankade länge av och an och gick föga oväntat vilse i djungeln utan att någonsin träffa på Safari-mannen.

Här någonstans upptäckte jag också den märkliga förmågan att smaka på ljud, vilket behagade mig. När jag blundade, kunde jag också se ljuden som olikfärgade ringar på vattnet. Ju högre tonhöjd, desto ljusare färg; ju högre volym, desto större ring.

Så här i efterhand ångrar jag bittert, att jag inte förde antecknar under trippen, för den var verkligen överväldigande och fascinerande, men jag minns den tyvärr bara fragmentariskt.

Slutligen försvann djungelljuden och med dem vissa av frekvenserna. Det kakofoniska oljudet ersattes av förståeliga ord, vilka jag uppfattade som en kronologisk uppräkning av mitt ordförråd. Vid det här laget uppenbarade sig också min lillasyster, inte i egen hög person, utan fastmer som en andlig närvaro. Jag kunde också höra hennes ordförråd, som var mindre och inte lika avancerat.

Efter ett tag degraderas emellertid mitt ordförråd, så att de mer avancerade fraserna föll bort och kom att ersättas av nonsensord; merparten har glömts men "krakeltrappa" kan nämnas.

Detta pågick på ett sådant sätt, att jag kunde höra min lillasysters ordförråd överträffa mitt eget, men inte på sina egna meriter, utan på mitt egets förfall och till den grad, att jag så småningom hörde uteslutande nonsens. Hennes ordförråd, som jag samtidigt hörde, förmedlade allt mindre betydelse. Orden fanns kvar, men de saknade referens. Alla begrepp försvann.
Nu har jag knarkat sönder mig totalt...

Innan alla begrepp helt hade försvunnit, hade jag dock kommit till insikt om min status som grönsak eller snarare frukt, då jag, emedan färgerna fortfarande var starka, varför jag också var knallorange, betraktade mig själv som en apelsin. Insikten växte i takt med den övriga begreppsförlusten. Till slut var jag inte bara övertygad och fast förvissad om min existens som apelsin, utan alla tankar och allt nonsens i huvudet bara försvann och kvarlämnade en enda säker vetskap, en förnimmelse av känsla snarare än en välmediterad tanke. Välmediterad är förvisso inget riktigt ord, men kanske ett resultat av trippen. Det jag egentligen menar med "välmediterad tanke" är väl något i stil med noggrannt övervägande.
Jag var en apelsin!





Jag somnade så småningom in som apelsin, för jag väcktes senare av en vän, som jag bjudit hem på valborgsmässogryta. Vid det laget var jag bängare än någonsin tidigare i vaket tillstånd (däckad vet man ju aldrig något om sin bänghet).
Det vill inte säga litet.

Tiden gick runt, runt och upp och ned i slingor från slow-motion till normal hastighet, och jag var för att kunna gå framåt i händelseförloppet hela tiden tvungen att tajma alla rörelser och alla uttalanden, som för övrigt bestod av samma återkommande fraser uttalade helt utan känsla. Polaren beskrev mig senare som "fullständigt dement".

Men jämna mellanrum slocknade jag och jag kunde känna min "vibrationsnivå" (ett uttryck jag nu för första gången förstod) sjunka till nära noll, varefter jag var tvungen att varva upp och komma i takt med verkligheten. Tillvaron påminde nu om ett spel, där man måste invänta rätt tillfälle för att utföra rätt manöver och inte fick gå vidare, förrän man lyckats; fram till dess loopades sekvensen.

Minnet var också helt blankt, så jag kunde i det tillståndet bara gissa mig till de droger, som jag kunde tänkas ha tagit. Något psykedeliskt gissade jag på med anledning av kroppars smetiga intryck i rörelse. Ingenting lämnade några skarpa tracers som muspekarspår, det var mer som fartränder på fotografier tagna med lång exponeringstid. Denna effekt kan jag nog i efterhand tillskriva 2C-T-4.

Jag lade också märke till min långsamma andning och tyngden i kroppen, vilket påminde om opiater, och samtidigt kunde jag fortfarande känna vissa amfetamineffekter, men mest av allt kände jag mig sådär genomsnittligt bäng, som man blir av de flesta droger liksom av bieffekt utöver det huvudsakliga ruset. Balansen var helt off, så jag kände mig aspackad i den aspekten. Jag sluddrade inte, men jag hade svårt för att inte säga omöjligt att klä tankar i ord. Jag kunde nästan bara svara på tilltal.

Jag hörde nu ett skrik från katten och lyfte upp den. Eftersom den inte skrek efter närhet, tolkade jag detta som hunger, varför jag satte ned katten och plockade fram kattmatsburken, varvid jag av ett klumpigt misstag skar mig på konservburkens lock. Hjärnan slocknade en gång, och jag fann mig stående med en kattmatsburk i handen, medan katten skrek. "Vad håller jag på med?", undrade jag högt. Polaren förklarade situationen för mig, och jag lyckades slutligen mata katten.


Plötsligt hördes ett digitalt skrik komma från en utknoppning på köksskåpet. Skriket upprepades därefter som en exakt kopia av det föregående och i ett försök att tysta oljudet lyfte jag av en klase. Är du också hungrig, lilla vän?
Det var den nog inte, för den satt tydligen fast med navelsträngen i moderdjuret och hade för övrigt symboler ingraverade på magen. Jag satte dess metalliska mun mot mitt öra, och ut strömmade knastriga ord helt utan sammanhang. Här stod jag med blod på fingrarna och hade just matat katten, och den där plastiga saken frågade mig likt en sinnesjuk alien om helt ovidkommande saker, så jag hängde tillbaka den lilla krabaten på moderdjuret och skriket tystnade.

"Du hängde just på luren utan att säga något", sade min vän och tittade misstroget på mig. Jag ryckte på axlarna och satte mig ned och slocknade igen. Plötsligt vaknade jag till och upptäckte blodet på fingrarna. "Jag blöder ju!", ropade jag högt och torkade mig på hushållspapper, innan jag satte mig till bords, där jag återigen upptäckte blodet och torkade mig på näsdukar, och så där höll det på, tills papperskorgen var full med blodiga näsdukar och hushållspapper. "Vad har du tagit?", frågade så min nu väldigt misstänksamme polare. "Ingenting", svarade jag och försökte verka nykter.

Luren skrek igen, och nu var jag litet vaknare och kände igen dess röst. Det var morsan, som av någon anledning förhörde mig om klockan, varför jag först tittade på väggklockan. Den hade svåra krumelurer, så jag tittade i stället på den digitala ugnsklockan; men den hade inga visare och kunde alltså inte visa tiden, varför jag slutligen bestämde mig för att konsultera mitt armbandsur. Den ena visaren pekade snett nedåt och den andra rakt uppåt. "Klockan är...", började jag utan att kunna avsluta meningen. "Klockan är fem!", genmälde morsan. "Klockan är fem", ekade jag tillbaka. Tystnad.

Nu upptäckte jag återigen blodet på fingrarna och bröt den pinsamma tystnaden med att säga "Jag blöder ju!" i telefonen. Morsan undrar varför. "Jag har skurit mig", svarar jag. "Jag blöder ju!"
"Vad har du skurit dig på?", ställer hon som följdfråga. Vilka besvärliga frågor!
"En kniv eller något", svarar jag och gissar vilt. Att skära sig i fingrarna verkar i alla fall vara relaterat till knivar.
"Vad skulle du med kniven till", undrar hon märkligt nog. Få se, vad har man knivar till utöver att skära sig i fingrarna? Det måste ju finnas en annan funktion.
"Jag skulle väl skära mat, eller något", försöker jag.
Nu anade hon oråd och tycktes ifrågasätta min utsaga. Jag måste ha gissat fel på knivens användningsområde...

Därefter ringde min polare runt till alla möjliga människor inklusive min lillasyster, som jag också fick tala med i telefon. Hon säger sig aldrig ha hört mig verka så frånvarande någon gång, och det får man anse som ett gott tecken på min bänghet, för hon har nämligen sett och hört mig i alla upptänkliga rustillstånd och flera gånger förgäves försökt skaka liv i mig, när jag har legat avdomnad och okontaktbar.

Min vän lyckas få mig i säng och har i efterhand kunnat berätta, om hur jag beredvilligt utförde alla hans kommandon. "Ta av dig kläderna", sade han, och jag gjorde detta. "Lägg dig i sängen", kommenderade han, och jag lydde. Han försökte få mig att sova, men den ordern var svårare att åtlyda, för jag vaknade hela tiden upp och frågade i min yrsel, vad jag höll på med och tog på mig mina glasögon och var på väg att resa mig ur sängen. "Lägg dig ned och sov", sade han åt mig, och jag lydde en stund, tills jag slocknade och med nya krafter vaknade upp och ville stiga ur sängen.

En av de uppvaknade gångerna dök grannfrun upp, och jag kände inte igen henne, eftersom jag inte förväntade mig hennes närvaro. För övrigt hade allting ändå känts som en dröm, så hon kunde ju ha varit vad som helst. Hur som helst diskuterade hon med min polare, som för övrigt hade talat med mina föräldrar i telefon och fått rådet att ringa 112, när jag var så borta. Jag slocknade igen.

Plötsligt står det en massa ambulanspersonal i rummet och talar till mig på det sätt, som man tilltalar gamla och halvdöva, rullstolsbundna och utvecklingsstörda -- med andra ord nedlåtande och övertydligt.

De anmärkte på min bleka ansiktsfärg, mina ofantliga pupiller, tog min puls och anmärkte på den, frågade mig, om jag hade tagit några droger. Jag ryckte på axlarna, så de frågade min polare, som behjälpligt underrättade dem om min missbrukskarriär. Antingen det berodde på mina symptom eller min väns berättelse, valde de att beordra mig att stiga upp och klä på mig. Någon av dem fick syn på mina latinböcker på skrivbordet och frågade misstroget, om jag pluggade också. Det var liksom illa nog att vara tvärbäng, men inte fan fick man plugga och i synnerhet inte latin. "Vad skall du med det till? Vad pluggar du till?", undrade de med samma iver, som de hade frågat mig, om jag hade tagit några droger, ungefär som om mitt studieval skulle vara en bidragande faktor till den slutgiltiga diagnosen. Jag ryckte bara på axlarna.
Måste man plugga till någonting?

"Det som gick så bra för dig!", utbrast grannfrun till mig, innan jag släpades bort till ambulansen, där jag sveptes in i en filt på en bår. I ambulansen fick jag massor av frågor och svarade bara "A-a" eller "OK". Jag funderade nu över de tidigare händelserna och avskrev alltihop som en dröm. Antagligen måste jag ha tänt på och gått bärsärkargång eller något, tänkte jag, för jag kunde verkligen för mitt liv inte kunde komma på någonting, som berättigade till en ambulanstransport.





De rullade ut mig från ambulansen och in på akuten, där jag fick ligga i sal 10 på samma bår, som jag fått ligga på i ambulansen. De tog emellertid filten ifrån mig, men det gjorde ingenting, för de började sticka mig i armarna med kanyler och ställa massor av frågor. Jag kunde bara le sneda leenden och svara korthugget, och jag kunde känna ett "tak" inuti huvudet, som om tankarna inte kunde sväva högre än en viss grundläggande nivå. "Jag måste ha fått en stroke", tänkte jag, och trivdes faktiskt i rollen som slagrörd narkoman. "Det kanske berättigar till sjukpenning eller någon annan form av ersättning eller förtidspension", tänkte jag och hoppades på att för resten av livet få behålla balansrubbningen och de smetiga fartränderna, som sjuksköterskorna lämnade efter sig. Detta var emellertid inte lika roligt efter de första timmarna, eftersom sjukvårdspersonalen så småningom slutade ägna mig uppmärksamhet och sticka mig i armarna. Jag ringde efter dem och försökte lura till mig en morfindos, men det fick jag inte. "En liten... skjuts?", försökte jag och gestikulerade mot armvecket. Läkaren skakade på huvudet.

Lyckligtvis kvicknade jag till efter några timmar och kunde då tala tillräckligt flytande och väl för att kunna skriva ut mig och gå hem och sova, vilket jag gjorde.

***




Jag fick faktiskt nog av droger efter den här pärsen, men avsmaken varade inte speciellt länge. Efter 1½ vecka var jag tillbaka och tog tjack igen.

Psykedelika har jag å andra sidan fått en helt annan respekt för, och det kommer jag antagligen att ta det desto lugnare med ett tag framöver.

Haha, trevlig läsning. Mer innehållsrik än den första delen där du går rätt mycket på tomgång. Hur gick det med morsan och syrran sen då?

Edit: upptäckte precis att det var en sida till, återkommer när jag har läst den.

Egentligen borde det ju ha varit tvärtom, att jag på tjacket bara redogjorde för händelsernas gång i stället för att filosofera och brodera ut texten med en massa fancy shit, och i stället lagt krutet på att konstfärdigt beskriva den massiva, psykedeliska upplevelsen... Fast det finns å andra sidan massor av felaktiga fördomar om olika droger, och jag betraktar i allmänhet gatudroger som mer introspektiva och filosofiska än psykedelika, vilka å andra sidan är litet lustigare och mer effektfulla, men då kanske jag fokuserar på fel effekter.

Ajdå, vad illa det kan sluta. Blev det inga repressalier från Polismyndigheten? Sen förstod jag inte riktigt vem som hade ringt ambulans till dig, var det din mamma, din syster, din kompis eller din granne? Hur mycket 2C-T-4 och svamp hade du fått i dig egentligen? Måste ha varit ganska förvirrande att bli upplockad av ambulans i trippat tillstånd, händer detta på riktigt? Hoppas du vidtar bättre förberedelser vid nästa tripp!

Visst är det intressant att läsa om dina tjackspektakel också, men i vissa partier är det - enligt mig - lite för mycket ordbajseri för att läsningen ska flyta på ordentligt, som den måste göra för att en flera sidor lång text ska bli underhållande att plöja igenom.

Mitt sammanfattade betyg för de två rapporterna blir 4½/5!

Inga repressalier varken från jobbet eller snuten. De inblandade verkar ha varit relativt tystlåtna med ärendet.

Det var min polare, som på föräldrarnas inrådan och i samförstånd med grannen ringde 112. Det står t. o. m. i rubriken, tror jag.

Edit: Japp. "Grannfrun kommer över och polaren ringer 112", står det.

Jo, det blev nästan litet för mycket i den första rapporten, men jag har å andra sidan strukit hela stycken med totalt överflödiga formuleringar och tillägg. Som vanligt, när man skriver i speedat tillstånd, hopar sig i botten av textmassan en hel massa parentetiska tillägg, som inte passar in någonstans, ungefär som extensiva fotnoter till fotnoternas fotnoter, och där man inte kan peta in dem i något sammanhang, gör man bäst i att stryka dem.

Du är så jävla underbar arkomann! Klockrena tripprapporter. Förresten, om det är du på din avatar så tror jag banne mig att jag sett dig stryka runt i uppsala!

Tack.

Jodå, det är jag på avataren; å andra sidan har jag tydligen en dubbelgångare i Uppsala, för många människor skickar PM till mig och säger sig ha sett mig, när jag inte alls har varit på plats. Sedan jag satt på behandlingshem i Kramfors har jag nämligen fastnat i Norrland och kommer inte hem igen förrän till hösten.

Ah missade det. Är lite småstekt och funderar på att bli bängare senare. Jag har faktiskt en lapp med vad jag tror är syra samt en halv gubbe tjack själv, kanske skulle styra upp en "Arkomann" jag med!