2007-01-19, 19:32
#1
Då var det dags för en annan tripprapport 
den här skriver jag mest för att det inte finns någon på Stramonium och för att jag vill varna er för den, ifall det nu mot förmodan finns någon så korkad som jag som kan få för sig att testa den.
För några år sedan tyckte jag medeltiden var fascinerande och inte minst de örter som häxorna använde. Jag ville också kunna flyga och möta Satan så jag med som enda referens en bok från biblioteket begav mig ut på landet och letade efter växten.
Den information som jag hade var så pass lite att det idag aldrig skulle räcka för att jag ska stoppa i mig något, men då dög det så jag började koka hela den övre halvan av en växt på ungefär 1 meter i timmar och timmar i en källare hos en vän.
Sen fyllde jag en 1.5 liters flaska och begav mig med en vän till hemmafesten hos några andra och började dricka. Hur mkt man skulle ta hade jag i min ungdomliga dumhet inte kollat upp och "drick långsamt tills du känner nåt - metoden" kändes seriös nog tydligen.
4 timmar och 3/4L efter kom hallucinationerna och då begav jag mig ut till balkongen för att observera himlen. Inga moln kunde synas, bara stjärnor. De sa, eller rättare sagt kunde jag känna, deras namn. Stjärnorna var individer med en egen personlighet. De var kopplade till varandra med trådar av ljus som om man hade ritat upp stjärnbilderna för mig. Det var som att ha ett teleskop monterat på huvudet, så många var de. Satelliter och rymdfarkost kunde man också se, men de var så långt borta...
Skönare en så blev det aldrig.
Sen blev jag mycket yr dock ej illamående, mest av allt ville jag stretcha kroppen dock för mkt så jag la exempelvis ett arm på bordet och sen gled mot marken; hade ont i flera dagar efteråt.
Sen fick jag det svårt att andas, hyperventilerade, men det kändes som om lungorna hade blivit mindre och mindre och andningen var inte längre något automatisk - den upphörde om inte jag styrde den med viljan - skitläskigt.
Jag hade inte tillräckligt med luft för att prata och kl 05 am kommer ambulansen. De är skitarga på mig, skriker och vill veta vad jag tagit. Jag visar pet flaskan, två skuksköterskor håller mig under armarna och drar mig till bilen. Det gick bra men tog lite extra tid då jag hade fått för mig att grannens ytterdörr på tredje våningen ledde till bilen och försökte förklara det för dem, men ack så oförstående var de..
Blåljus och ljudsiren genom natten och jag svimmar flera gånger. Ser då bilen och vägarna från utanför, uppe i luften. Killen slår mig i ansiktet så jävla hårt, skriker "somna fan inte!" och då är jag inne i kroppen igen. Någon sekund iaf, det upprepas hela resan.
Ligger på sjukhuset med dropp och har fått en spruta, kan inte prata och inte röra mig, överhuvudtaget. Någon kommer med en plasttallrik och sked och börjar tvångsmata mig med medicinskt kol. Min mun är fullständigt torr vilke inte underlättar direkt, så jäkla äckligt var det.
Vill hindra honom men jag kan ju inte. Sen kommer de flera läkare och ställer sig nära mina fötter, de var åtminstone fyra, kanske 5. Rycktet om kvällens smartass som hade spridit sig? Hör att de pratar om vad jag tagit, en försöker få kontakt, en annan avråder honom och talar om för honom att det inte är någon idé då "han varken ser eller hör dig".
Det var skitläskigt, som att vara i koma, fast vaken. Hajar simmade i taket men det var det minsta av mina bekymmer, då en man kommer in och utan att säga något börjar tvätta min snopp. Det blev för mycket när han tar fram en kateter och trycker in den, tar fram en pump och börjar blåsa upp ballongen som var placerat i den ände som befann sig inuti min urinblåsa. Smärtan var obeskrivbar. Att inte kunna skrika, hindra honom, att vara helt förlamat gjorde inte det hela bättre.
Kl 11 dagen efter tigger jag en sig skriver under ett papper där jag intygar att nej de vill inte släppa mig men tänker jag gå så kan inte de hindra mig osv. Går 1,5 timmar och hittar utan problem till vännernas lägenhet. Det var min första gång i staden och hur hittade jag? Juste, jag kom ihåg det jag såg, medan jag svävade i luften ovanpå ambulansen kvällen innan, hur osannolikt det än låter.
Skulle ringa några samtal och kolla tågets tidtabell men mina pupiller var fortfarande enorma och läsa kunde jag inte så jag stoppade folk "ursäkta, jag glömde mina glasögon,..."
Ja det var inte mkt trevligt, man kom för nära döden. Vad mera ska man säga, man lär sig av sina misstag - iaf om man överlever. Glöm spikklubban.
den här skriver jag mest för att det inte finns någon på Stramonium och för att jag vill varna er för den, ifall det nu mot förmodan finns någon så korkad som jag som kan få för sig att testa den.För några år sedan tyckte jag medeltiden var fascinerande och inte minst de örter som häxorna använde. Jag ville också kunna flyga och möta Satan så jag med som enda referens en bok från biblioteket begav mig ut på landet och letade efter växten.
Den information som jag hade var så pass lite att det idag aldrig skulle räcka för att jag ska stoppa i mig något, men då dög det så jag började koka hela den övre halvan av en växt på ungefär 1 meter i timmar och timmar i en källare hos en vän.
Sen fyllde jag en 1.5 liters flaska och begav mig med en vän till hemmafesten hos några andra och började dricka. Hur mkt man skulle ta hade jag i min ungdomliga dumhet inte kollat upp och "drick långsamt tills du känner nåt - metoden" kändes seriös nog tydligen.
4 timmar och 3/4L efter kom hallucinationerna och då begav jag mig ut till balkongen för att observera himlen. Inga moln kunde synas, bara stjärnor. De sa, eller rättare sagt kunde jag känna, deras namn. Stjärnorna var individer med en egen personlighet. De var kopplade till varandra med trådar av ljus som om man hade ritat upp stjärnbilderna för mig. Det var som att ha ett teleskop monterat på huvudet, så många var de. Satelliter och rymdfarkost kunde man också se, men de var så långt borta...
Skönare en så blev det aldrig.
Sen blev jag mycket yr dock ej illamående, mest av allt ville jag stretcha kroppen dock för mkt så jag la exempelvis ett arm på bordet och sen gled mot marken; hade ont i flera dagar efteråt.
Sen fick jag det svårt att andas, hyperventilerade, men det kändes som om lungorna hade blivit mindre och mindre och andningen var inte längre något automatisk - den upphörde om inte jag styrde den med viljan - skitläskigt.
Jag hade inte tillräckligt med luft för att prata och kl 05 am kommer ambulansen. De är skitarga på mig, skriker och vill veta vad jag tagit. Jag visar pet flaskan, två skuksköterskor håller mig under armarna och drar mig till bilen. Det gick bra men tog lite extra tid då jag hade fått för mig att grannens ytterdörr på tredje våningen ledde till bilen och försökte förklara det för dem, men ack så oförstående var de..
Blåljus och ljudsiren genom natten och jag svimmar flera gånger. Ser då bilen och vägarna från utanför, uppe i luften. Killen slår mig i ansiktet så jävla hårt, skriker "somna fan inte!" och då är jag inne i kroppen igen. Någon sekund iaf, det upprepas hela resan.
Ligger på sjukhuset med dropp och har fått en spruta, kan inte prata och inte röra mig, överhuvudtaget. Någon kommer med en plasttallrik och sked och börjar tvångsmata mig med medicinskt kol. Min mun är fullständigt torr vilke inte underlättar direkt, så jäkla äckligt var det.
Vill hindra honom men jag kan ju inte. Sen kommer de flera läkare och ställer sig nära mina fötter, de var åtminstone fyra, kanske 5. Rycktet om kvällens smartass som hade spridit sig? Hör att de pratar om vad jag tagit, en försöker få kontakt, en annan avråder honom och talar om för honom att det inte är någon idé då "han varken ser eller hör dig".
Det var skitläskigt, som att vara i koma, fast vaken. Hajar simmade i taket men det var det minsta av mina bekymmer, då en man kommer in och utan att säga något börjar tvätta min snopp. Det blev för mycket när han tar fram en kateter och trycker in den, tar fram en pump och börjar blåsa upp ballongen som var placerat i den ände som befann sig inuti min urinblåsa. Smärtan var obeskrivbar. Att inte kunna skrika, hindra honom, att vara helt förlamat gjorde inte det hela bättre.
Kl 11 dagen efter tigger jag en sig skriver under ett papper där jag intygar att nej de vill inte släppa mig men tänker jag gå så kan inte de hindra mig osv. Går 1,5 timmar och hittar utan problem till vännernas lägenhet. Det var min första gång i staden och hur hittade jag? Juste, jag kom ihåg det jag såg, medan jag svävade i luften ovanpå ambulansen kvällen innan, hur osannolikt det än låter.
Skulle ringa några samtal och kolla tågets tidtabell men mina pupiller var fortfarande enorma och läsa kunde jag inte så jag stoppade folk "ursäkta, jag glömde mina glasögon,..."
Ja det var inte mkt trevligt, man kom för nära döden. Vad mera ska man säga, man lär sig av sina misstag - iaf om man överlever. Glöm spikklubban.
