HBW-tripp på ett nöjesfält!

Nu har jag äntligen petat ihop en version av min nöjesfältsresa som är skriven i nyktert skick och förhoppningsvis inte full med slarvfel:

"PSYCHEDELICS HAVE THEIR CHARM - TRIPPING AT THE FUNNY FARM"

PART I: PROLOGUE, PREPARATION AND THE (NOT QUITE SO) PERILOUS WAY TO THE FUNNY FARM

Set och setting säger de. Var i en trygg miljö och må bra, fysiskt såväl som psykiskt, innan du tar drogerna. Så borde det vara. Borde, alltså, men så var det inte i mitt fall. Jag var ännu sömndrucken och på mitt värsta morgonhumör. Pricken över i:et i mitt illamående var att jag även led av magkatarr vid tripptillfället.

Magkatarren var (och är fortfarande då jag skriver detta) ett straff jag gjort mig förtjänt av. Så kan man iallafall säga om man har en dömande attityd och tycker att jag förtjänar att lida för min diet på starksprit och ohälsosam mat. Är man inte lika dömande till sin läggning kan man istället bara säga att det var synd, det där med magkatarren.

15 hallucinogena frön hade krossats för några dagar sedan och legat och dragit i en dryck som kallas absint. Absint var en mytomspunnen alkoholdryck som gjordes på malört. Den lär dessutom ha innehållit det verksamma ämnet thujon som gjorde drickarna galna. Absinten som finns att köpa här på Alko, Finlands motsvarighet till Systemet i Sverige, innehåller däremot "bara" 60 volymprocent alkohol. Även detta är nog för att göra folk galna, men det dög inte för mig, och jag hade således spetsat min absint med den psykedeliska drogen LSA (någorlunda besläktad med LSD), som utvunnits ur mina krossade frön då de legat i spriten.

Jag gillar smaken av absint i vanliga fall, men nu hade denna häxblandning fått en brun färg som genast framkallade avsmakskänslor. Dessa känslor förstärktes av smaken och lukten, faktorer som tog fram den sämsta sidan i min mage. Det gjorde definitivt inte magkatarren bättre.

Nåväl, drycken föll ner i magen och stannade där i lite mer än en halvtimme innan den, tillsammans med min frukost, åkte ut ur kroppen samma väg som den kom in. Då kom genast den lilla trippdjävulen och satte sig på min axel, berättandes att jag nu behövde mer droger för att bli så hög som nödvändigt var. Denna djävul kan ses som en metafor för dumdristigheten och dragningskraften till drogerna hos människan, men om man är religiös är det inte helt omöjligt att det faktiskt är frågan om Hin Onde själv. Jag har lyssnat på denna djävul många gånger förr, och jag har nog honom att skylla för att jag överhuvudtaget tog droger trots magkatarren. Men jag lyssnade inte på honom så mycket att jag verkligen tog mer drugs efter att ha kastat upp denna gång, mitt illamående hade trots allt lagt sig efter att jag kräkts.

Mitt mål var att tillbringa trippen vid stadens lokala nöjespark, och så blev det också. Småningom begav jag mig iväg från min knarkstökiga ungkarlslya mot äventyret. Med mig hade jag tre saker som alla tripptomtar alltid borde se till att ha nära till hands. Den första saken var ett par stora, speglande pilot-solglasögon. Dessa skyddar ens stora ljuskänsliga pupiller från solen och andra människors uppmärksamhet, och vill man spegla sig och själv beskåda pupillerna är det bara att ta av sig glasögonen och vända dem mot en. Dessutom fick de mig att se ut som en rockstjärna. Den andra "saken" var en barnvakt, en polare som skulle följa mig till nöjesfältet och se till att jag inte hittade på något alltför sanslöst. Den tredje saken var några Do Not Panic-piller, även kända som bensodiazepiner. Alltid bra att ha sådana till hands, vare sig man är en knarkare som håller på att snetrippa eller en affärsman som får höra att hans aktiers värde har kraschat.

Cykelresan till nöjesfältet var ganska normal. Normal för att vara en cykelresa på väg in i en tripp, alltså. Men det är ju inte så märkvärdigt att glida in i en psykedelisk upplevelse på cykel. Jag har gjort det förr, men då var jag på väg till ett badhus/vattenpark och inte till ett nöjesfält. Den första LSD-trippen någonsin började också på två hjul, eftersom Albert Hoffman, kemisten som upptäckte den magiska syran, fick i sig drogen av misstag på jobbet och effekten satte igång medan han cyklade hem.

Medan vi cyklade talade jag och barnvakten om allt mellan himmel och jord, fast ämnet gled av någon anledning in på drogernas spår väldigt ofta. Jag var vid det här laget ganska LSA-påverkad, omvärlden blev till bakgrunden i vårat samtal, och samtalet flöt ihop med min egen tankevärld. Jag mådde ganska bra, fast jag hade lite varmt och djävulen på axeln oroade mig hela tiden för att jag p.g.a. vomiteringen inte skulle bli ordentligt knarkpåtänd. Det blev jag egentligen inte heller. Jag levde halvt i min fantasivärld och halvt i verkligheten, men jag tappade aldrig rötterna till din riktiga världens livsträd av sans. Fast å andra sidan lyckades jag under dagens lopp skämma ut mig rätt ordentligt ändå, eftersom jag ofta hade tendensen att balansera all min kroppsvikt på foten som stod lutad i drömvärlden.

PART II: FUN ON THE FARM

På nöjesfält finns det åkattraktioner. Dessa kan tänkas vara till för att folk skall ta en paus från vardagen och ha lite kul. Antingen det, eller så är alla nöjesfält stora experiment där vetenskapsmän egentligen gör hemliga tester på besökarna. Eller så fyller nöjesfälten båda nämnda funktioner samtidigt.

På detta nöjesfält fanns i alla fall få attraktioner om man jämför med större ställen som Liseberg, Gröna Lund eller Tivoli, däremot många om man jämför med en vanlig lekpark. Säga vad man vill om antalet, men det är omöjligt för mig att minnas i vilken ordning och hur många gånger jag besökte alla roliga maskiner, så därför tänker jag bara lista upp dem och skriva vad jag tyckte om åkturerna.

"A feeling of contentness" - Bläckfisken:
Den första åkattraktionen vi besökte var designad som en bläckfisk med armar som sträcktes ut åt alla håll. Varje arm hade några små farkoster som ändrade höjd, lutades och snurrade runt i alla möjliga och omöjliga riktningar. Bläckfisken och dess armar snurrade för övrigt också runt, så summan av kardemumman är att denna åkattraktion bjöd på mycket snurr. Dock kändes det inte så väldigt "spaced out" att åka i den, man satt mest och diskuterade och tänkte på andra saker.

Att åka i dessa farkoster är ändå en väldigt fysisk grej medan den psykedeliska upplevelsen är mental, och således blev det inte så intensivt. Jag kände mig ändå väldigt lugn, avslappnad och lycklig medan jag åkte. "I've got a feeling of contentness", sa jag till min barnvakt. Jag talade mycket engelska under trippen, antagligen var jag influerad av boken Fear And Loathing In Las Vegas, som jag dock bara sett filmatiseringen av (Det gällde bara i skrivandes stund, nu har jag också läst boken! -förf anm).

"Complete contentness" - Snurrgungorna:
Om man kände sig nöjd och glad i bläckfisken så var dessa känslor dubbelt så starka då man åkte i snurrgungorna. Designen på denna maskin var på ett sätt besläktad med bläckfisken; den bestod av ett nexus, en huvudmaskin i mitten med armar som sträcker sig ut, och med passagerarna i slutändan på dessa armar. I detta fall satt passagerarna i små gungor och man flög sakta runt i en cirkel om och om igen. Detta fann jag som sagt mycket avslappnande och den upplevelsen var nog så nära trans och meditation som jag kom under trippen. Jag åkte i gungorna många gånger, och det var även denna åktur som fick äran att avsluta nöjesfältbesöket innan vi begav oss hemåt igen.

"Am I coming up or am I going down?" - Spökhuset:
Spökhuset var en stämningsfull plats, men jag var inte riktigt säker på om jag kunde njuta av stämningen. Jag hade en känsla av att trippen började avta lite, och då kan man ju inte ha roligt. För att vara lycklig krävs ju knark, eller hur? Jag kom fram till att så inte var fallet, och att jag faktiskt kunde glädjas av den onda atmosfären även i lite nyktrare tillstånd. Som en mental belöning för denna livsbejakande slutsats kände jag mig då riktigt påtänd igen, och jag njöt av att gå runt och kika efter monster bakom varje hörn av den spöklika andevärlden.

"TAKE ME!" - Stockbanan:
Vattenstockbanan var det närmaste till en bergochdalbana som nöjesfältet bjöd på, och även en av de attraktionerna som uppskattades mest. Som jag skrev ovan hade jag ena foten i drömmarnas värld och den andra i den bistra, grå verkligheten. Även om jag ofta lade min tyngd på drömfoten hade jag en röst någonstans i mitt bakhuvud som talade om att det inte var någon god idé att ropa ut exakt alla mina tankar då jag var bland folk. Därför var var det ganska trevligt att kunna diskutera drugs och all annan galenskap öppet och fritt i stockbåtarna, som flöt fram lite avlägsnat från resten av nöjesfältet.

För det mesta gick det lugnt fram, men det fanns två stora backar som man åkte ner för. De första gångerna försökte jag undvika att bli genomvåt av plasket då vi störtade nerför den större backen, men sedan kom jag fram till att det kändes mycket friare och härligare att sträcka ut armarna och ropa "TAKE ME!" åt vattnet. Jag och min nyktre barnvakt gjorde det till en tradition att alltid be en bön till Neptunus på väg upp för den större backen och be vattnet sluka en då man föll ner.

"VENUS!" - Piratskeppet:
Piratskepp har existerat i århundraden, men folk har alltid missbrukat denna fina uppfinning. Man har använt dessa skepp till att döda och förinta istället för att gagna mänskligheten. Nu på senare tid har man dock kommit fram till att ett piratskepp egentligen är menat som en åkattraktion på nöjesfält. En åkattraktion som låter passagerarna med hög fart dyka rakt ner och upp igen, gång på gång. Då jag åkte min jungfruresa (eller rättare sagt, första gången den dagen) kändes det oerhört orgasmiskt, både "där nere" och i huvudet. Efter att ha kommit fram till att stockbanan var Neptunus' skapelse var den enda logiska slutsatsen att Venus hade makten över piratskeppet. Medan man störtade ner fanns det inget annat man kunde göra än att ropa ut sina känslor.

"VENUS, GRAB MY COCK, TEAR ME INTO A MILLION PIECES AND SUMMON MY SOUL INTO A GREAT FIRESTORM THAT REACHES TO THE VERY EDGES OF THE GALAXY!"
Detta ropades många gånger ut för fulla lungor så att precis alla, om knark ovetandes, människor omkring mig hörde det. Men vem bryr sig? De kvinnliga passagerarna skall ju alltid skrika bara för att de tycker att de är feminint hjälplösa när de gör så. Är man en karl skall man väl isåfall ropa något maskulint, eller hur? Och vad kan vara mer maskulint än detta utrop till Venus?

"The enfaldighet that plagues our universe" - Krockbilarna:
På denna nöjespark fanns även ett fält med bilar som man själv kunde styra. I dessa bilar åkte jag och min barnvakt bara en gång, och det var då vi mötte Enfalden. Enfalden bestod av två polare till mig, vars intellekt inte tilltalade mig särskilt mycket i detta trippade tillstånd. En av dessa polare var visserligen invigd i den psykedeliska världen, men han var liksom inte kapabel att föra de urflippade, filosofiska diskussioner som jag ville föra. Det kunde däremot min barnvakt göra, trots att han var nykter vid detta tillfälle. Därför kom vi sådär halvelakt på att kalla dessa två polare för Enfalden.

Enfalden visade till föga förvåning sig enfaldiga även bakom ratten. De var helt enkelt bara intresserade av att krocka med varandra gång på gång. Jag krockade även själv lite, men mest körde jag runt den stora krock-klungan och kände mig fri. Pöbeln fick bråka i mitten medan jag körde i full fart framåt utan att spilla tid på att krascha.

Vi träffade på Enfalden två gånger till under den dagen. Den andra gången var kanske en timme eller halvtimme senare då vi gick förbi krockbilarna igen. Enfalden tycktes fortfarande vara förtjusta i att krocka in i varandra, gång på gång. Den tredje gången satt Enfalden och rökte och vi gick dit och retade dem för att de drogade sig med nikotin. Enfaldig som Enfaldigheten är, påpekade de att vi också var drogade. "Vi är high on life!" svarade vi bara bekymmerslöst som svar, och vid tillfället kändes det som om det verkligen var så. Men visst, vi var lite drogade. Visserligen var jag inte så värst trippad längre, men både jag och min barnvakt hade poppat Do Not Panic-piller.

"If I could jump one little inch higher, I'd be flying in space" - Studskullen:
En studskulle är en studsmatta som är formad som en kulle, och en sådan bjöd detta nöjesfält på. Att hoppa på denna var rätt så kul, man kände sig ganska fri då man hoppade runt, om man bara kunnat hoppa lite högre skulle man nog ha kunnat flyga iväg till en annan planet. Fast man blev väldigt snabbt svettig och trött av att göra det. Vi var däremot överens om att en sådan skulle vara perfekt att ha på en psykedelisk fest. Sen fantiserade vi lite om att en massa skyhöga trippare borde bryta sig in på ett nöjesfält mitt i natten någon gång, sätta igång alla åkattraktioner och spela psykedelisk musik på full volym hela natten. Vilket party det skulle vara!

"Nothing brings me down!" - Rymdstridskeppen:
Rymdskeppen hade också "nexusdesign", en stor del som snurrade runt i mitten och starfighter-farkosterna cirkulerade kring nexus. Det gick att styra sina skepp till en viss del, man kunde stiga och sjunka och det gick även att rotera. Man kunde också skjuta ner andra rymdskepp och givetvis bli nerskjuten själv. Vi sköt på många andra rymdskepp och många rymdskepp sköt på oss, men vi störtade aldrig. "Nothing brings me down!", ropade jag, påtänd som jag var. Fast sen kom jag på att det kanske var min själs "detachment" från min kropp som gjorde att farkosten jag flög i var frånskild från den dödliga världen. Detta diskuterades medan vi lekte med att rotera skeppet så mycket det bara gick.

"I'm spun! (inteded pun)!" - Omöjliggungan:
På detta nöjesfält fanns (och allt som fanns finns ännu, om du läser detta inom en någorlunda snar framtid) en sorts gunga som är omöjlig att beskriva ordentligt. Det var bara en helt vanlig gunga, inget maskinellt med den alls, men jag kan inte komma på något mer att säga än att den snurrade. Detta fann jag mycket roligt, både i början av besöket då jag var hög på frön och i slutet då jag var mer påverkad av Do Not Panic-piller.

PART III - LEAVING THE FUNNY FARM AND THE AFTERMATH

På grund av mitt "avpanikifierade" tillstånd minns jag inte särskilt mycket av vägen tillbaka, men jag minns att jag var nöjd med min upplevelse. Medan vi cyklade talade jag och barnvakten om var, när och hur nästa knarkexcess skulle äga rum, och rätt snart var jag hemma.

Väl hemma beredde jag mig först en måltid, som dock inte kändes så trevlig att äta. Detta tror jag berodde mest på magkatarren, eftersom jag nuförtiden alltid har mer eller mindre svårt att få i mig mat utan att bli illamående. En annan faktor som inverkade på matens brist på aptitretande var säkert att det fortfarande var väldigt varmt ute och att jag var svettig, och något kallt skulle säkert ha smakat bättre. Men det var bara att bita i det sura äpplet (eller rättare sagt min icke-sura måltid som ej heller var ett äpple), man måste ju få i sig mat om man skall överleva.

Som efterrätt rullade jag en liten joint åt mig, och snart var jag stenad som en otrogen hustru i Saudiarabien. Marijuanaruset gav mig en del flashbacks från trippen, och innan jag somnade in i en liten grästupplur kändes det som om jag störtade nerför piratskeppet igen. Men det var inte bara flashbacks, utan även "flashforwards", för jag kunde känna mig sitta skrivandes framför datorn trots att jag låg i sängen och lyssnade på musik och inte alls börjat skriva denna berättelse ännu. Då jag inte längre var totalstenad satte jag igång med att skriva denna text som du läser nu.

Så, vad tyckte jag då om upplevelsen i sin helhet? Jodå, tackar som frågar! Jag blev inte riktigt lika borta som jag brukar bli på HBW-frön, och jag har en del förklaringar till detta. Den ena är att jag kräktes, den andra är att en del av effekten kan ha uteblivit i extraheringen och den tredje förklaringen är att jag börjar bli lite tolerant mot LSA, har trots allt trippat mer än 10 gånger på frön och det var absolut de första gångerna som var grymmast. Fast då hade jag å andra sidan inte provat någon annan psykedelisk drog (förutom hasch och marijuana), och jungfrutrippen är ju alltid den mest världsomkullkastande.

Jag trivdes hur som helst väldigt bra, var euforisk, flummig och i min egen värld den största delen av tiden. Tankarna rusade givetvis fram åt alla håll i mycket hög hastighet, men jag fick inga synförvrängningar. Fast det har jag å andra sidan aldrig fått då jag tagit frön, så det förväntade jag mig inte heller. Då effekten började avta lät jag ruset lugnt flyta över från att vara en tripp till att vara ett psykedeliskt bensodiazepinflum. Do Not Panic-tabletterna styrde mina psykedeliska tankar från totalt engagemang till likgiltighet, men på ett bra sätt. Det var inte frågan om någon apati precis, mer en känsla av att kunna ta allting som händer med en klackspark. "NEPTUNE, CALL FORTH A WAVE THAT CRUSHES MY CHEST, RIPS MY SOUL OUT AND TAKES ME AWAY! But on the other hand, if you don't wanna take me, that's fine too."
Den typen av likgiltighet.

De jobbiga delarna i trippen är lätträknade, jag tror att jag kommer på fem saker. Den första jobbiga saken var illamåendet i början, att proppa i sig droger då man har magkatarr är ju inte det mest förnuftiga, men å andra sidan är jag ju ganska dumdristig också, i alla fall då jag har den lilla drogdjävulen sittandes på min axel.

Den andra jobbiga saken var att jag lyckades skrubba mitt knä på studskullen. Att glida nerför kullen på knäna gör inte ont om man har långbyxor på sig, men olyckligvis råkade jeansen jag hade just den dan ha ett hål på ena knät. Så ont gjorde det egentligen inte, men trippen förstärkte känslorna vilket gjorde att det hela irriterade mig ett tag tills jag glömde det och kom på andra tankar.

Den tredje jobbiga saken var den klassiska bögnojan, som denna gång inträffade då jag skulle pissa. Jag kände mig helt enkelt iakttagen, var de andra i rummet homofiler som ville våldta mig? Eller var de homofober som fått för sig att jag var homosexuell, och därför ville slå ner mig? Jag gick bort från pissrännan och pissade ifred inne i toalettbåset istället. Det kändes tryggare.

Den fjärde jobbiga saken var värmeböljan. Den störde mig mest på vägen till nöjesfältet och på hoppkullen. Tur att Neptunus svalkade mig med sina vågor och att jag hade med mig mina solglasögon!

Den femte jobbiga saken var att jag nog trots allt hade velat vara mer "out of it". Visserligen ropade jag, sprang runt och viftade med armarna redan i detta tillstånd, samt att risken nog hade varit stor att jag hade hamnat i problem med uniformerade människor om jag varit ännu mer påtänd. Men jag säger såhär, HBW på en lokal nöjespark idag, LSD på Gröna Lund imorgon, DMT på månen dagen därpå!


(Efter att ha läst igenom rapporten en gång till kan jag konstatera att jag absolut var tillräckligt trippad under hela nöjesfältbesöket, det var bara min trippade hjärna som försökte lura mig att jag inte var det! -förf. anm)

Hahah, skönaste rapporten på länge.

lång bra och otroligt bra skriven rapport! Kanske aningen lång men klockren! Kanske ska göras någon gång, menar då såklart att vara påverkad på ett nöjesfält. Troligtvis CB då ;P

Bra läsning

Men annars så är Liseberg bättre på alla sätt och vis än gröna lund, bara ett tips.

Take me!

lika störtskön som alltid nemesis

"...snart var jag stenad som en otrogen hustru i Saudiarabien. "

den gillar jag, haha!
gillar rapporten, later helkul!

Bra rapport på intressant drog. Vissa säger att inget händer, andra beskriver det som det bästa som hänt dem, jag undrar varför.

Över ett år gammal rapport, dessutom skitbra, och inte fler kommentarer? Skamligt!

Hur gick det de andra dagarna, har du skrivit någon rapport på dem också?

Förstår inte riktigt, kändes mest som rapporten bestog om hur olika maskiner fungerade på nöjesfältet som att läsa en instruktionsbok.
Kan ju vart drogen som var tråkig? Du beskrev mycket känslor ocj flummiga tankar men hur blir synen på dessa frön?