Jag tänkte göra en sammanfattning av Kosovokonflikten (det som ledde till kriget) som sifferkillen gjorde om Bosnienkonflikten, fast lite djupare:

1974: Provinsen Kosovo blir de-facto en del-republik. Kosovo hade en egen parlament, egen president, vetorätt i frågor, separat polisstyrka osv. En stor del av den serbiska politiska eliten motsatte sig detta. De ansåg att det förminskade Serbiens makt i Jugoslavien. Efter Titos död 1980 ökade kritiken mot detta från serbiskt håll drastiskt.

1981: Albanska studenter ger sig ut på gatorna för att visa sitt missnöje med de dåliga ekonomiska och politiska omständigheterna. De ville också ha större uttrycksfrihet, frisläppa politiska fångar och få Kosovo till en del-republik (Montenegro med sina färre invånare hade det). Den Jugoslaviska armén och federala polisen sattes in och slog till hårt mot studenterna. Enligt albanska källor dödades 2000 ungdomar och många arresterades och dömdes till långa fängelsestraff.

1985-1989: Serbisk nationalism blir så tydlig nu att det nästan går att ta på det. Kosovoserberna klagar på att albanerna prioriteras före och att de själva felbehandlas. Serbiska politiker blir nu kritiserade för att inte göra något åt det. 1986 publiceras en dokument från "Serbian Academy of Sciences and Arts" där de klandrar serbiska politiker för just detta. De menar att Kosovoserber b.la hotas och attackeras av albaner utan konsekvenser.

1987: En serbisk politiker vid namn Slobodan Milosovic utnyttjar rädslan som finns bland Kosovoserber och åker till Kosovo Polje för att tala inför en stor skara serber som samlats för att protostera mot albaner. Inför skaran skrek han att "Ingen ska våga slå på er". Denna fras sändes på serbisk nationell TV som var under Milosovic kontroll. Frasen repeterades flera gånger om dagen. Det uttalandet var bara en liten del av hans tal den dagen. Hela talet genomsyrades av serbisk nationalism ("det är ert hem, det är ert land, det är era hus" etc) annars.

Milosovic fortsatte utnyttja rädslan som fanns bland serber. Serbisk radio och TV började sprida felaktig information bland albaner i syfte att skapa en negativ bild av albaner. Serbisk media påstod dagligen att albanska män våldtog serbiska kvinnor över hela landet. Från 1982 till 1989 begicks det mindre än fem våldtäkter per år mot serbiska kvinnor i Kosovo (källa: Popovic, Janca, Petovar "Kosovski Cvor" sida 37 - 57) vilket var långt ifrån den bild serbisk media målat upp. Christine von Kohl och Wolfgang Libal skriver i sin "Kosovo: Gordischer Knoten des Balkan" (Wien 1992) att serbisk media "gjorde albanerna till djävlar".

1988-1989: Stora skaror serbiska demonstranter samlades på olika platser runt om Serbien där Milosovic talade inför de. Återigen - använde han sig av ultranationalistiska tal och krävde att konstitution angående Kosovo skulle ändras. Exempel på hans nationalistiska tal: "We shall win the battle for Kosovo regardless of the obstacles facing us inside and outside the country. We shall win despite the fact that Serbia's enemies outside the country are plotting against it, along with those in the country. We tell them that we enter every battle_._._._with the aim of winning it".

Etniska albaner samlas också för att protostera mot den alltmer fientliga serbiska befolkningen. Den serbiska polisen slår ner de flesta demonstrationer. Vid en protest 1989 skjuter polisen med automatvapen in i folkskaran och dödar 24 albaner. En gemensam rapport från "Helsinki Watch" och "International Helsinki Federation for Human Rights" undersöker händelsen och kommer fram till att den serbiska polisen handlat fel. Samma år samlas hundratusentals serber för att fira 600-års minnet av slaget vid Kosovo Polje. Milosovic talar inför sina landsmän och ingjuter lite extra storserbiska nationsdrömmar, nationalism och våldsromantik i de.

1989 införs diskriminerande lagar mot den albanska befolkningen. Albaner förbjuds att sälja fastigheter utan ett godkännande från en serbisk kommitté som styrdes av den serbiska finansministern.

1989: Milosovic upphäver Kosovos autonomin men även Vojvodinas. Kosovos parlament upplöses och albanskan upphör att vara officiellt språk.

1990-1998: Fler diskriminerande lagar införs och hundratusentals albaner sparkas från sina jobb inom den offentliga sektorn. Albanska skolor stängs. Universitetet i Prishtina som var var den tredje största i Jugoslavien, samtliga lärare avskedades där 1991 och all albansk undervisning förbjöds. Polisvåld, slumpmässiga arresteringar och tortyr blir en del av vardagen för etniska albaner.

Belgrad utsätter den albanska befolkningen för en medveten ekonomisk och social marginalisering vilket tvingar tiotusentals på flykt. Samtliga kulturella friheter och rättigheter dras bort. Massmedia på albanska förbjuds och ett apardheidsamhälle införs.

Albanernas motreaktion blir: Ibrahim Rugova.

Albaner kämpar under Rugovas ledning med fredliga medler. De skapar egna skolor och kliniker för att möta den albanska befolkningens behov.

1992: USA varnar Serbien om Kosovo och säger sig vara beredda på väpnad kamp om Serbien startar ett krig i Kosovo. Varningen blir känd som "the Christmas Warning".

1996: Albaner tröttnar. Deras kamp mot Serbien med fredliga medler har inte lönat sig och ingen förändring märks av. Kosovo som har en av Europas yngsta befolkning tappar tålamodet. Serbisk polis attackeras av en grupp som kallar sig UCK. 21 April 1996 dödas en albansk student (Armend Daci) av serbiska poliser som påstår att Daci försökte stjäla polisens bil. Nästa dag dödar UCK fyra serbiska poliser.

UCK fortsätter genomföra flera attentater mot serbisk polis och mot människor som sammarbeta med serber. Oskyldiga albaner som lever i områden där UCK anses vara som starkast utsätts för grov våld och trakasserier av serbisk polis och säkerhetspolis vilket gör UCK mer populär bland albaner.

1997: Albanska studenter fortsatte organisera fredliga demonstrationer för att få igenom sina krav.

1998: Serbisk special polis ger sig in i Drenica och attackerar Adem Jashari. Han dödas tillsammans med nästan hela sin familj och släkt. Human Right Watch rapporterar att den serbiska special polisen urskillningslös besköt kvinnor, barn och andra icke-stridande under dessa attacker. En albansk kvinna, Rukia Nebihi, skjuts i ansiktet och fyra bröder från en annan familj dödas, medans de satt häktade. Tio medlemar ur familjen Ahmeti avrättas av polisen. 83 människor dödas varav 24 st är kvinnor och barn. Serbien förnekar att de gjort något fel i attackerna eftersom de jagade "terrorister".

Nu har konflikten urartat till ett krig. HRW beskriver det bäst: "The Drenica massacres also marked the beginning of the Kosovo conflict in the terms of the laws of war."