Önskar respons på denna novell

”Vi var professionella. Vi är ett bra par”, kompletterade hon honom.

Arbetsplatsen var nästan tom. En halvtimme tidigare hade rektorn stuckit in huvudet i dörröppningen och glatt meddelat sig på väg därifrån. Någon gång hade samma person förtjust uttryckt hur bra de båda arbetade tillsammans som om det lättade något på den egna arbetsbördan. Och nog kom de bra överens, alldeles för bra samtidigt som de båda skickligt dolde för de andra vad som pågick mellan dem. Ingen anade, tänkte de båda två utan att behöva uttrycka det högt. Samförståndet fanns där tillsammans med något annat som satte tonen. Det som nu dröjde sig kvar i rummet i en slags välbekant tystnad.

Det var fredag eftermiddag. Under lördagen hade han en match att gå med familjen på. Sonen med de barnsligt blåa ögonen skulle röra sig över planen medan han och hans fru stod där vid sidan och hejade på med den yngste i vagnen. Kärnfamiljen samlad i en trupp och på hemvägen skulle de åka förbi något matställe, kanske skulle det bli kinamat, kanske McDonald. Om han fick välja, vilket han sällan gjorde, skulle det bli en stek någonstans. Om några timmar var det tacos och fredagsmys framför en film. Helgen låg framför honom med all känsla av att vara lagom av allt, lagom händelserik, lagom tråkigt, lagom trivsamt. Hemtrevligt med något uttjatat över sig likt suckarna när hans äkta hälft plockade undan eller de mer öppet fientliga meningarna som ibland kastades ut mot varandra innan de föll rakt ner och flöt undan ner i springorna längs trägolven i huset för att efterlämna lyckan av att ändå inte ha det så illa. Att ingå i en lycklig familj. För nog älskade de varandra och grälade mindre än vad många andra par ändå gjorde. Det var bara den där tryckande känslan av att vara fast som pressade ihop honom. Känslan av att ändå inte riktigt veta om han var nöjd eller bara vant sig vid sin vardag och därför fortsatte i dess hjulspår.
Att gå till jobbet... han sökte trevande inombords efter en förklaring. Att lämna något bakom sig för något som gav en känsla av något som gjorde honom upprymd. Något... annat. Han betraktade henne förstulet, de riskerade att bli påkomna. Att förlora allt. De hade ju båda varsin familj på varsitt håll. Han funderade sällan på vad hon tänkte. Det var spänningen mellan dem, inte djupet som laddade dem och gav dem elektricitet.

Hon rätade till kläderna utan att möta hans blick. Någon skulle kunna upptäcka dem. Närsomhelst. Hon visste att hon borde skämmas och gjorde hon inte det åtminstone lite grann? Hon fnittrade till, kunde inte stoppa det och slog handen över munnen. Han såg förvånad ut men sedan log han. "På måndag..." hon tystnade och han nickade till svar utan att hon behövde fullfölja meningen. Utanför mörknade det tidigare om kvällarna. När hon kom hem tänkte hon ta ett bad, tända ljus och bara rå om sig själv en stund. Låta höstmörkret återkastas i badrummet medan hon lät sina dagdrömmar flyta omkring på ytan istället för att bli något förtryckt av stämning som gömde sig för de andra. Hemmet skulle antagligen fyllas med folk som det brukade göra om helgerna. Makens vänner, hennes egna, släktingar. Barnens kamrater. Det fanns alltid människor omkring henne och hon skulle laga mat. Baka. Servera. Först arbete på arbetsplatsen sedan hem och fortsätta. Men ibland smet hon undan och in i badrummet för att bli sin egen. En liten stund eller tills vattnet kallnade, barnen skrek och radion eller tv:ns ljud tvingade sig in dit till henne och krävde att hon skulle kliva upp. Ta ansvar. Ta itu med. Ta hand om. Och hon skulle resa den nakna kroppen ur badkaret för att få en skymt av sig själv i spegeln som skulle få henne att ställa sig på vågen och värdera tyngden av sig själv för att se vad som skulle skalas av. Därefter skulle hon klä på sig och ätas upp av den gemytliga stämningen, skratta medan hennes lockiga hår for omkring henne samtidigt som hennes make skulle kyssa henne på pannan. Senare när de gått och lagt sig skulle de ha sex och hon själv skulle drunkna i en känsla av att inte riktigt veta, vem hon själv var mitt i alla deras vardagsrutiner och familjehelger. Hon skulle tänka på någon annan och längta till nästa arbetsvecka.