Önskar respons på denna novell

Snart nog skall jag ju märka att den som
knackar inte knackar på den kalla, känslolösa
dörren utan på min varma, värkande kropp.
Knogar vet alltid vad de vill, knogar vet alltid
var det gör som mest ont, knogar är så vana
vid min kropp att de hittar det känsligaste
stället alldeles av sig själva.

Björkbacken Del 1

Vattnet låg stilla, blankt som glas. Hon satte sig på bryggan och lutade sig mot en av dess pålar med händerna i knät. Det hade varit en bra kväll med många besökare, nästan bättre än vad hon hade kunnat hoppats på, fram till avslutningen med fyrverkerierna. Hon hade stått på strandkanten och betraktat de svarta konturerna av människor som letat sig ut på bryggan när hon plötsligt känt sting av något inombords. Ljud av tjut och dånande smällar när fyrverkerierna exploderade, någons glada röst. Silhuetterna av människoryggar. Doften av krut. Omkring henne hade världen levt upp på ett vis som fått henne att känna sig ensam. Liten, eller snarare sårbar och kanske lite utanför. Perifer.

Hon hörde steg bakom sig.
“Får jag?”
Det var Elin. Den nya. En kvinna i femtioårsåldern som inte bott där hos dem i mer än ett par veckor, kanske tre. Det yttre gav ett lågmält intryck samtidigt som hennes ansikte som oftast såg slutet ut, lite distanserat på ett vis som gjorde det svårare att avläsa vad hon tyckte och tänkte om livet och dem alla där på gården. Ofta sågs hon strosa runt på egen hand med något stilla och allvarsamt över sig
“Självklart!”, sa Siv och flyttade lite på sig.
De satt tysta en stund. Elin doppade tårna i vattnet.
“Jag trodde det skulle kännas mer… förlösande,” sa hon till slut. “Flytten hit. Det gör det inte. Inte än.”
Siv log snett.
“Det tog mig två år att känna mig hemma. Fast jag var med och startade det här.”
Elin vände sig mot henne.
“Saknar du honom?”
Det kom oväntat. Siv blinkade. Ingen frågade längre. Alla gick på tå runt ämnet.
“Varje morgon”, sa hon till slut.
Hon vände huvudet mot vattnet igen och lät tystnaden sänka sig ner över dem. Hur sätter man ord på hålet som lämnats kvar efter en annan människa? Det gapande slukhål av känslor som snurrade runt innan det ebbade ut i en lågintensiv känsla av något att bara kalla sorg? Hon visste inte. Hon hade aldrig försökt att dela det hon upplevde med en annan människa, maken hade varit den hon öppnat upp sig kring allt med och nu var han inte längre där. Hon hade bara sig själv kvar.

Elin kände hur den välbekanta oron ökade inom henne. Allt hade varit rätt tills det blev fel. Än en gång. Hon suckade och plockade upp den lilla sammetspåsen i grönt. Den var knappt halvfull men det skulle kanske räcka med lite tur. Kvällen innan hade hon suttit med den gamla kvinnan, Siv på bryggan när tanken hade nått henne att den äldre inte tyckte om henne. Att hon närmast knappt tålde henne. Hon hade förstått tillräckligt mycket av det för att gå därifrån utan att säga något mer, men hon ville så förskräckligt gärna återställa balansen mellan dem. Hon trivdes där på gården och ville inte alls behöva ge sig av. Solåker. Det var hennes plats, det var där det var meningen att hon skulle leva. Hon hade förstått det med hela sitt väsen morgonen hon anlänt dit till det de andra kallade för Björkgården efter allén som löpte fram längs den sista vägen innan man svängde upp för att komma in på tomten. Det hade istället varit morgonsolen hon sett spelas upp i blickfånget. Omkring dess mitt likt ögats regnbågshinna, hade strålarna omgett ljuspunkten och trängt bort björkarna där de hälsade eller tog adjö av dem som passerade längs vägen.

Josefina hade stått i fönstret morgonen hon anlänt, med en kaffekopp i handen. Elin mindes det tydligt, för hon hade tyckt att det såg ut som om kvinnan vakat över platsen. Kanske över henne. Josefina log inte, men hon såg inte arg ut heller. Det var mer som ett konstaterande: du är här nu. Senare den veckan hade Elin hört hennes röst på andra sidan om sin sovrumsdörr. Hon visste inte vem Josefina pratade med men något i tonen hade fastnat i henne.
"Man känner direkt vilka som hör hemma här", hade Josefina sagt.
Orden hade gnagt inom Elin sedan dess. Det hade låtit som om Josefina velat att Elin skulle höra orden. Att hon önskat det och därför sagt dem så högt och tydligt den dagen. Det var Josefina som bjudit in Elin att komma och bo där. De hörde samman. En yngre och en äldre syster. Det var därför Josefina svarat när hon skrivit och undrat kring den där kursen i skapandekraft som de höll för att människor skulle kunna utforska olika områden att uttrycka sig genom. Josefina - inte Elias, Siv, Tim eller någon av de andra på gården.

Elin hade förstört det. Flera gånger förr hade hon försökt så sina frön utan att lyckas få dem att gro någonstans och likt ett skamset djur hade hon fått ge sig av flera gånger. Nu hade hon haft tur. Efter att ha följt instruktionerna noga hade hon hittat nya frön i en liten butik där det även funnits stenar och prydnadssaker i silver, linne och vitt. Änglar. Te. Hon hade varit mycket nöjd när hon gått därifrån. Det var viktigt att hon gjorde allt som det var meningen att hon skulle göra. I ordning. Noga och med en god energi. Den här gången skulle de gro.

I ett annat sovrum satt Siv försjunken i tankar kring det förgångna. En gång i tiden hade hon hakat på den gröna vågen under 70-talet och lämnat Stockholm bakom sig. Ett haverat äktenskap senare hade en längre period av runt flackande startat tills hon en dag snubblat över annonsen med det gamla pensionatet Björkbacken till salu. Gården hade varit fin men det stora huset närmast fallfärdigt, ändå hade hon bestämt sig för att köpa det med det lilla kapital hon hade i plånboken efter ett liv som mångsysslare. Fotografering, städjobb, storkök. Hon hade alltid tagit de jobb hon kommit över men en dag istället bestämt sig för att satsa helt på att leva genom självhushållning och vad hon själv kunde skapa utöver förhoppningen om att kunna driva en gård med kollektivboende. Anita, en gammal väninna hade hakat på och via henne hade hon mött nästa make, Hans. Han var död nu. Anita också.

Den enda kvar från den tiden var Josefina, det barn väninnan lämnats havandes med av någon man Siv bara hört talas om men aldrig träffat. Flickan hade vuxit upp där med Siv och Hans och de andra, istället för den frånvarande fadern. Hon hade aldrig kommit sig för att lämna platsen hon vuxit upp på och var en del av Björkbacken lika mycket som den äldre kvinnan. En dag skulle hon också ta över gården. Den var hennes arv nu. Tankarna vandrade vidare. Hon tänkte på Elin. På hur hon gått runt bland odlingslådorna med den där gröna lilla påsen i handen, hur hon böjt sig ner för att plantera sina solrosfrön och närmast rituellt petat ner dem i jorden. Ett frö i taget.

Siv visste att inget grott ännu. Hon visste också hur svårt det var att hitta rätt plats i livet. Ibland undrade hon vad Elin egentligen sökte. Och vad som skulle hända om fröna aldrig tog sig. Något märkligt hade det varit över den där scenen och kvinnans sätt att ibland le och skratta för sig själv. Nog hade Siv mött en mängd olika karaktärer genom åren varpå de udda eller excentriska sällan fick henne att höja på ögonbrynet men intuitivt visste hon att hon behövde hålla sig i närheten av kvinnan. Det kunde gå snabbt, när det sköra tittade fram ur en människa.

Björkbacken Del 2
På radion sjöng Mauro Scocco om de ensamma.
"...en sång för alla dom som aldrig hitta nån..." Elin stannade upp och hörde orden passerade genom rummet. Ett vagt minne dök upp – ett ansikte, kanske, eller ett ögonblick i ett vardagsrum från en annan tid – men det löstes upp lika snabbt som det kommit. Rougen applicerades med klumpiga drag, men i hennes värld: graciöst. Perfekt. Hon missade inte en enda gång i räkningen. Det var viktigt att det följde den bestämda ordningen. Kinder, ögon, läppar. Rouge, mascara, ögonskugga. Hon skakade handen först tre gånger sedan fem, innan hon fortsatte. Annars skulle allt förstöras och hon skulle bli tvungen att börja om från början igen.

Hon avslutade med ett lager läppglans. Lutade sig närmare spegeln och log, som inför ett avsked hon förberett sig för länge. Hon svängde runt och gick fram till garderoben där hennes blåa klänning hängde på en galge. De skulle förstå att hon var en fredlig person när de såg henne i den och förlåta henne.

“Nej det kommer de inte! Det kommer de aldrig göra!” utropet avbröts med ett skratt och hon frös till.
“Jag tänker inte lyssna på det där”, muttrade hon tillbaka innan hon fortsatte.
Lampan blinkade till innan den fortsatte.
“Men se på dig! Se så du ser ut!”

Dess röst slungade sig mot henne, förlöjligade henne där hon stod. Och just då såg hon plötsligt sitt ansikte i spegeln. Det spretiga sminket som ojämnt smetats ut över hennes ansikte med det röda, blossande över kinderna, den blåa ögonskuggan med mascara som missat ögonfransarna och istället applicerats mer på den omgivande huden. Förvirringen grep tag i henne och skapade en våg av intensiv rädsla som pulserade ut över henne.

“Där ser du... där ser du... där ser du...”, viskade röster åt henne från olika håll i rummet.
“Nej, det här är inte på riktigt!”
Hon hann knappt uttala meningen innan spegelbilden återgick till sitt normala tillstånd. Elin slappnade av. Hon hade följt manualen till punkt och pricka och nu var det bara det sista kvar. Hon behövde lyssna noga för att inte begå något misstag. Bara goda saker skulle ske men det hängde på henne att fullfölja det uppdrag hon fått.
“Du måste gå nu, skynda dig!”
Hon nickade och log tappert. Det var dags.

Regnet forsade ner likt tårar från himlen där hon stod i den blöta åkerjorden. Vattnet tog sig in genom klänningstygets fibrer och dränkte det. Hon kände hur kemikalierna i det separerades och la sig tungt över hennes hud. Brände den. Hon hade glömt något, något viktigt men hon visste inte riktigt vad det var. Den brännande svedan förstärktes av tyngden från det blöta tyget. Gifterna som letat sig ut ur klänningen la sig likt ett tunt lager av plastfilm över hennes kropp. Skadade den och hon kunde känna hur det frätte likt syra. Hon började panikslaget dra i plagget för att få bort det från sig. Hon måste få bort det snabbt. Stora köttsår började öppna sig över hennes rygg. Med några ryck flög klänningen av och hon sprang bort en bit ifrån det innan hon lika intensivt som atmosfären ovan henne föll i gråt. Hon behövde minnas men tanken flyttade på sig hela tiden. Gled iväg gäckande, nästan hånfullt. Hon visste inte och det fick henne att gråta djupare. Hon behövde komma ihåg. Elin såg inte när Siv närmade sig henne. Uppfattade knappt den gamla kvinnan ens när hon tog av sig sin röda regnjacka och varsamt svepte den över Elins axlar. Men hon kände värmen från kvinnan stråla emot henne som solen en sommardag. Mjuk och trygg när den talade till henne.
“Kom nu Elin, så går vi hem.”