Önskar respons på denna novell

De säger att jag skall öppna dörren, och jag
öppnar den inte. De inte bara säger att jag
skall öppna den, de bönfaller — och när böner
inte hjälper hotar de, men när hotelser inte
hjälper tiger de ett tag, viskar andfått och
ivrigt medan de står alldeles stilla utanför
dörren som om de ville hypnotisera den. Eller
kanske hypnotisera mig genom nyckelhålet.

Hyp-no-ti-se-ra —

Men jag öppnar inte. Nej, inte bara det, jag
drar mig längre och längre in i rummet, så
långt in i det jag kan komma, ända in till
sängen i hörnet. Jag lägger mig på den sängen
och tar kudden och täcker över mitt huvud
med den för att slippa höra, för att slippa se,
för att slippa veta. Ibland vet jag ändå, det
som jag måste veta tränger in i mig genom
infernaliska kanaler, som det skulle behövas
alla världens kuddar för att täppa till. Jag har
bara en, det är en bra kudde, tjock, tät och
mjuk — men vad förslår den mot detta!

Förslår! Den förslår ingenting, och ändå
finns det ögonblick i det här låsta rummet då
all pina plötsligt har upphört, då kudden ändå
räcker och en lugn glädje, söt som honung,
flyter in i mig. I de ögonblicken är jag
fullkomligt öppen, jag föreställer mig att jag
ligger här som ett hav som tar emot en bred,
mjuk flod i sina armar och låter sig kyssas
varm och lycklig av dess ljumma vatten. I dessa
sällsynta ögonblick kan jag till och med befria
mig från kudden, låta den falla från sängen

och med nacken vilande i mina knäppta händer
se taket ovanför mig i ögonen. Då är det inte
bara en låst dörr som skiljer mig från dem
där ute, inte bara ett långt, smalt rum fullt av
tystnad utan något som är mycket starkare,
mycket hänsynslösare i sin förmåga att göra
mig ensam.

Då har det emellertid hänt nånting mellan
dem där ute, för plötsligt tar någon, om det
är Knut eller Inge, ett hårt steg fram mot
dörren och börjar knacka mot dörren med
knogarna, och fast den som knackar inte är
så alldeles nykter är det ändå en djävulskt
beräknad knackning. Den sätter inte in än
här, än där på dörrytan, den samlar sig till
ett enda litet ställe strax ovanför handtaget och
bearbetar denna fläck med en så lugn,
förfärlig envishet som gällde det att slå hål på
dörren för att på det sättet betvinga mig.

Låt dem hålla på, tänker jag jublande, låt
dem slå sönder knogarna, låt dem slå händerna
blodiga. Gud, hur de bedrar sig, om de tror
att de skall kunna få mig att vrida om nyckeln
förrän jag själv önskar det.

Ännu så länge kan jag alltså låta kudden
vara, ännu så länge roar det mig nästan att
någon nöter sina knogar för min skull. För
min skull — För en gångs skull är det någon
som gör nånting för min skull. Jag sträcker ut
mig på sängen och har semester. Jag vet att
detta inte kommer att vara länge, det är inte
första gången som det är så här, och därför
vet jag att det inte kommer att vara länge.

Snart nog skall jag ju märka att den som
knackar inte knackar på den kalla, känslolösa
dörren utan på min varma, värkande kropp.
Knogar vet alltid vad de vill, knogar vet alltid
var det gör som mest ont, knogar är så vana
vid min kropp att de hittar det känsligaste
stället alldeles av sig själva.

Då upphör knackningarna för ett ögonblick.
Då viskar Knut (det var alltså han som
knackade):

— Öppna, lilla du, lilla, lilla, lilla du, öppna.

Sen blir det tyst, det vill säga utanför dörren
blir det tyst, och genom att det blir så tyst
utanför dörren hör man de fulla, spräckta
rösterna från köket så mycket bättre. Där är
kvinnor också, jag vet att de har haft kvinnor
med sig, men inte ens det gör mig nånting nu.
Så länge jag har kraft att inte öppna dörren
finns det ingenting som gör mig något.

Nu hör jag dem mumla utanför dörren igen,
och jag är stolt och lycklig nog att inte
anstränga mig för att höra vad de säger om mig.
Jag vet att de är villrådiga, jag vet att jag har
övertaget. De kan inte göra nånting mot mig
så länge köket är fullt av fulla vänner. En man
kan inte säga till en full vän att min gumma
har låst in sig i rummet och vill inte komma
ut, den satan. Då skulle den fulle vännen
skratta, och varenda bit av det skrattet skulle
tränga in som ett bombsplitter i den mannens
själ. Han skulle tappa sitt ansikte, och ansiktet
är det viktigaste en full man har, ja, inte bara
en full utan en helt vanlig också. En mans
ansikte är som ett dörrhandtag. Även om det
sitter på dörren till en barack skall det se ut
som handtaget till en bankport eller en
krogdörr. Det skall alltid se stolt ut, mässingsstolt,
och det är kvinnans uppgift att varje dag putsa
fram denna stolthet ur fläckarna av feghet och
förtvivlan.

Knut skall inte börja skrika, för vem vill att
andra skall höra att man har en tokig fru. Och
Inge skall inte slå in dörren, för vem vill att

andra skall veta att man har en galen syster.
Alltså står de och överlägger, och ännu är de
för nyktra för att komma överens om nånting
att göra. Nu skrek någon i köket. Jag tror
bestämt det var en kvinna, men ingen skall tro
att jag bryr mig om det. Jag ligger utan kudde
och noterar att det var ett skrik, ett litet vasst
kvinnoskrik på lek.

— Lilla, lilla, lilla, kära du, säger Knut
medan jag småler åt taket, kära, lilla du,
varför kan du inte öppna? Är du förbannad på
mej? Vad har jag gjort? Du kan väl
åtminstone säga vad jag har gjort!

Gjort och gjort —

Kära, lilla Knut, tänker jag, eller jag tror
åtminstone att jag tänker så, kära, lilla Knut,
du har inte gjort nånting. En normal människa
skulle inte tycka att du har gjort nånting. En
normal människa skulle tycka att du var
förbannat snäll. Men jag är inte normal, väl. För
inte skulle en normal människa stänga in sig
i ett rum och ligga i det rummet och tjura bara
för att hennes karl har kommit hem från j obbet
några timmar senare än han brukar på
lördagarna och haft ett par blaskiga vänner och
deras fruar eller flickor eller vilka flickor som
helst med sig hem.

Och ändå är detta vad som har hänt. Det
och ingenting annat. När jag hörde dem
komma i trappan, skrattande, fyllande hela
uppgången med ett rått os av röster, släckte
jag gasen, kastade förklädet över en stolskarm
och sprang in i rummet och låste. Sen stod
jag tätt intill dörren och hörde hur de först
krusades in i tamburen och sen krusades in
i köket. Och jag hörde kvinnornas låga skratt,
fulla av tvetydighet, när de satte sig i någons
knä. Jag antar att det kom sprit på bordet och
kaffekoppar och att en kopp gick sönder. Knut
var stor och skrek att det gör väl för fan
ingenting.

Men sen hörde jag tydligt hur Knut blev
liten, då nämligen när han stängt köksdörren och stod ensam och hostande av förlägenhet
ute i tamburen. Jag kunde ju inte se honom,
men jag visste hur han såg ut och hur han
skulle bära sig åt. Han såg både förbannad
och skamsen ut, kanske mest skamsen, för en
man skall ju inte komma hem efter dagens
arbete och inte finna hustrun på sin plats. En
hustru skall man ju ha på sin plats, i synnerhet
på en lördag, hon skall finnas där lika säkert
som halvlitern i köksskåpet.

Knut började leta. Han öppnade WC-dörren,
och fast han säkert inte behövde gick han in
och stannade där inne en stund, för inte får
man låtsas om att man går och letar efter sin
hustru. Jag stod hela tiden tätt tryckt mot
dörren och lyssnade till komedin, komedi för
att han visste hela tiden att jag hade låst in
mig här. Det är inte första gången, men det
är första gången som han har varit tvungen
att bry sig om det. De andra gångerna har han
kommit hem ensam, eller vi har suttit ensamma
tillsammans i köket och plötsligt har jag rest
mig och sprungit in i rummet och låst dörren.
Då har han suttit en stund och väntat, gått
några gånger fram och tillbaka mellan spisen
och fönstret, tänt en pipa och så ringt till min
bror och stämt möte med honom utanför en
krog. De gångerna har han besegrat mig genom
att gå, genom att lämna mig ensam i stället för
att försöka komma in till mig.

Var det det jag ville? Är det det jag vill?
Låser man inte in sig i ett rum för att få bli
ensam? Nej, inte jag. Första gången det hade
hänt och Knut hade varit ute med Inge efteråt
hela natten och hittade mig gråtande på
rumsmattan med huvudet svept i ett nerblött
örngott lade han sig med skorna på på sängen och
skrek att han då var världens hänsynsfullaste
karl som lämnade sin jävla fru i fred när hon
ville vara ensam.

Ville-vara-ensam. Villevaraensam!

Varavilleensam.

Valleviraensam.

En gång kom han emellertid och knackade
på, och jag lät honom knacka först. Sen lät
jag honom be ett tag. Nog kan man förlåta mig
den lilla omedgörligheten. Jag ville bara lära
honom hur det känns att få kämpa lite för att
få en kvinna. Jag ville ju bara få honom att
hjälpa mig att besegra min ensamhet genom
att tränga in i den. Medan han tiggde klädde
jag alldeles ljudlöst av mig, och när jag vred
om nyckeln var jag nästan naken. Och ändå
såg han mig inte. Han steg rätt in i rummet
med samma brådskande likgiltighet som när
man går in i en telefonkiosk. Han gick in och
drog ut en låda i sitt skrivbord och tog upp
en halvliter ur den och gick sen ut och
försvann för den kvällen. Att jag inte sjönk genom
golvet med min nakenhet. Jag kände mig som
en försmådd sköka, begrips.

Men i kväll är det annorlunda. Jag stod och
lyssnade till Knuts steg, till hur de motvilligt
och ängsligt och lite grand berusat närmade
sig rumsdörren, långsammare ju närmare de
kom, därför att de visste. Och sedan handtaget
som sakta trycktes ner och svordomen som
aldrig kom, därför att han visste.

— Inge, skrek han sen genom köksdörren,
kom ett tag. Det är telefon till dej.

Inge är alltså min bror, men han är inte
bara min bror. Han är något mycket större
också. Han är Knuts goda samvete. Det kan
vara svårt nog för en mans goda samvete att
försumma sin hustru så öppet som han önskar
att han kunde. Inge är mycket bra att ha för
Knut. Inge måste få honom att tänka: Nog är
jag väl ute ibland och inte kommer hem, men
det är i alla fall hennes bror jag är
tillsammans med. Hennes bror, tänk ni!

Det finns inget ord som är så bra som i alla
fall. Jag känner det ordet och vet att man kan
använda det som påle när man vill knuffa ner
någon annan djupare i hans dy.

Inge kom emellertid. Inge är inte dum, och
han förstod på en gång vad som hade hänt.

Inge, tänkte jag där jag stod vid dörren, du är
i alla fall min bror. Nu litar jag på dej. Nu
ska du hjälpa mej att komma ut härifrån utan
att jag därför ska behöva förlora mej själv.
Det var på vippen att jag hade sagt det till
honom, men bara några sekunder senare hade
jag bitit hål på tungan om jag hade sagt det.
För så här sa Inge till Knut:

— Vad ska du ha ut henne för, när du nu
en gång har fått in henne. Låt henne sitta och
t jur a om hon vill. Det finns en del fruntimmer
som inte vill något hellre. Låt henne vara bara
tills hon mjuknar.

Det var då jag kände att jag behövde en
kudde. Det var då jag kröp in i rummet bort
till sängen. Nej, kröp gjorde jag kanske inte,
det bara kändes så. Jag tyckte att ett helt
galleri av druckna, glada, obarmhärtiga ögon
betraktade mig under den korta flykten över
golvet från dörren till sängen, och det var de
som fick mig att krypa fast jag kanske sprang.
Dränkt i en kudde hörde jag hur de bägge
där utanför gick, men också hur de nästan
genast kom tillbaka.

Kommer tillbaka, tänkte jag, fast kudden
skulle hindra mig att tänka. De kommer
tillbaka. De har alltså glömt någonting i rummet.
Här finns nånting som de vill ha. Eller —

Jag gick upp och letade i rummet, drog ut
lådor, öppnade skåpdörrar, sökte under kläder
och bakom porslin, men det fanns ingen sprit
gömd någonstans. Jag behövde kudden ett tag
ännu att täcka mitt tvivel med. Jag får inte
bli svag, tänkte jag, bara en gång öppnar en
kvinna dörren förgäves för en man. Medan de
stod där ute och lockade, rädda för att höras
av de skrålande människorna i köket och rädda
att inte bli hörda av mig, låg jag alltså där
med en kudde hårt pressad mot huvudet för
att kväva min enfaldiga lust att springa upp
och vrida om nyckeln och visa mitt dumma,
lyckliga ansikte för de två männen utanför
min dörr. Men smärtan listade sig in under

kudden och satte sina värkar i mig, påminde
mig om den förfärliga stunden av
förödmjukelse, men glädjen hänger fast vid smärtan
som en igel, och igeln sög ut min smärta, och
jag blev lycklig och svag nog att låta kudden
falla.

Jag kommer, tänkte jag, visst öppnar jag.
Nu vet jag att det är för min skull ni knackar.
Ni har ju allt ni önskar i köket: sprit och
kvinnor och skrattande karlar. Och ändå står
ni där ni står. Ni behöver mej också. Bara en
minut till och jag kommer.

Men har man varit mycket ensam finns det
ingenting som är så dyrbart som minuterna
före ensamhetens slut, och jag sköt upp det jag
skulle göra, därför att det gjorde mig rikare.
För varje ensam minut pumpades jag allt
fullare av lycka. Jag var en padda och paddan
tänkte: Ännu räcker skinnet. Ännu har jag
långt till att spricka.

Och då var det plötsligt för sent. Om inte
köksdörren hade öppnats just i det ögonblicket
är jag säker på att jag hade varit på väg mot
min låsta dörr. Men köksdörren öppnades och
jag låg kvar på sängen, stinn och orörlig av
glädje som en orm efter att ha svalt en kanin.
Det var en kvinna som kom först, och sen kom
de allihopa. Och de män som väntade på mig
slutade att locka. Plötsligt väntade de inte
längre på mig. De väntade bara på att deras
värdighet skulle springa ifatt dem. Och
äntligen kom den och Inge skrek:

— Vi försöker lura ut min syrra, men det
är tji.

Och Knut skrek:

— Nåå, kommer du eller kommer du inte!

Och då kunde jag inte komma. Då var jag

förlamad och bara låg där, och ena handen
föll ner från sängen och började leta efter en
kudde. Men innan denna hand ännu nått
kudden började en av de okända kvinnorna där
ute sjunga. Om man skall kalla det sång, inte
vet jag. Jag är för trött och för långt borta.

— Open the door, Richard. Open the door
and let me in.

— Det betyder öppna dörren, Rickard, för
den händelse du inte skulle veta det, surmaja,
skrek Inge.

Då borde jag ha sprungit upp och skrikit
allt vad jag orkade: Jag heter inte Rickard.
Jag är ingen karl, och jag är framför allt ingen
hora som har tid att springa i musikaffärerna
hela dagarna och leta efter grammofonskivor
åt sina nattälskare.

Borde och borde, men så blev det inte.
I stället sänkte sig den barmhärtiga kudden
över mitt huvud, och nu var den som en deg
som letade sig in i alla springor i mitt ansikte
och täppte till och stelnade, och allt som sedan
hände hörde jag och visste jag om, men jag
kunde inte göra ett dugg åt det. Jag kunde inte
ens få mitt ansikte att rycka av sorg över det.

Och när tamburdörren slagit igen och hela
sällskapet bar sina ekande skrattsalvor med sig

nedför trapporna kunde jag inte ens tänka:
Man skulle åtminstone bo åt gatan. Bara inte
åt gården, för ut på gården kommer ingen
människa en lördagseftermiddag. Nej, jag bara
låg, och kudden växte och växte, den blev tak
och den blev väggar och den blev golv. Och
ändå var det inte det jag var rädd för. Det var
det förfärliga uppvaknandet som jag fruktade
och som inte ens mina bästa små konster skulle
kunna skjuta upp. Jag skulle bli liten och
vanlig igen. Jag skulle resa mig och gå fram till
dörren och låsa upp och gå ut i köket och
dricka ett glas vatten. Sen skulle jag gå
tillbaka in i ett olåst rum och lägga mig på sängen
och bara tänka på en enda sak tills jag
somnade, om jag nu gjorde det: Det är bara när
jag är ensam som jag kan låsa upp. Bara när
ingen kan komma in kan jag ha dörren öppen.
Hur ensam måste jag göra mig för att någon
äntligen skall upptäcka min ensamhet och rädda
mig? Slå in min dörr?