Citat:
Ursprungligen postat av
peterje
Hej kära Flashbackare, jag (31år) och min flickvän (29år) flyttade ihop för cirka 1,5 år sedan. För ungefär 4 månaders sedan har hon börjat fundera på att skaffa familj. Hon tog upp det med mig varav jag svarade att jag inte var redo.
Hon blev inte särskilt glad av mitt svar men hon accepterade det i stunden.
Efter vår diskussion har hon försökt flertal gånger igen att lyfta ämnet och varje gång har det slutat med att hon blir arg. Jag kände att vår relation började täras av detta och därför till slut vek jag mig och sa ja till henne.
Det hon inte visste var att jag i smyg steriliserade mig veckan därpå. Det kändes som jag inte hade något annat val. Antingen vägrar jag att skaffa barn med hon men då kommer vi att splittras eller så säger jag ja till att skaffa barn vilket leder till att vår relation förblir, men i hemlighet är jag steril.
Jag har inget emot att barn men jag känner att jag har viktigare saker att fokusera på i livet, som exempelvis min karriär.
Hur hade ni gjort utifrån min situation? Jag tycker det känns som jag har gjort rätt val, men att det kanske biter mig i röven i framtiden?
Varför kunde du inte bara säga "jag vill inte ha barn". Och låta henne avgöra vad som är vikgast för henne: du eller barn.
Nu har du bränt dig själv. Inom ett år blir det fertilitesutredning och hon får då veta att du är steril. Och då kommer hon begära insemination av annan mans spermier. Om du säger att du inte vill, så kommer hon göra slut där och då. Eftersom hon då lär vara
rejält sugen på barn efter ett års försök och fertilitetsutredning på det. Tunnelseende och biologisk klocka på en gång. Du ryker.
Eller så får du gå med på insemination ä. Och ta hand om avkomma som inte är din biologiska. Ångra ditt val med sterilisering.
Du har alltså drygt ett år till på dig att njuta av ert förhållande. Sedan är det slut på det, så som du vill ha det.
Hade du istället varit ärlig, så kunde ni ha fått kanske 3 år till och sedan kanske även du hade velat ha barn.
Du har bränt dig sjäkv.