Citat:
Ursprungligen postat av
lunarludde
En gång var jag i princip död efter en tung period i livet, och efter det vet jag att avlidna nära och kära finns med en i livet på jorden.
Minns det så tydligt, blev som en uppenbarelse, var liksom i en dröm men ändå inte, var en plats som kändes som en övergång, där ena platsen är att fortsätta leva och den andra sidan döden, och där i mittkvalet så fanns en avliden anhörig som hjälpte mig och tog tag i mig till fortsätta leva hållet. Sen vaknade jag på sjukhuset.
Detta är en upplevelse jag alltid kommer ha med mig, och är glad för upplevelsen.
"Döden är inte slutet, det är början på något nytt" det citatet fick jag till mig i en dröm nyligen
Menar du att du var kliniskt död?
Jag har sökt information gällande det varför man dras ut bort från det där med döden eller folk son representerar dem. Har inte själv, vad jag vet, varit på väg att dö iallafall men menar i mycket starka drömmar.
Minns inte nu svaret ordentligt eller länkar. Frågade AI nyligen om det dvs enligt folktro och vidskepelse varför när man är nära döden eller någon som dör/har dött slits därifrån.
För mig så var det bara en vanlig dag, en vanlig kväll men jag drömde plötsligt om en kille som jag hade varit hos kort. Jag var i hans bostad i min dröm. Han såg måhända lite annorlunda ut men satt i en hörnsoffa med människor omkring sig som på en fest. Snubben var missbrukare så hans hem var tomt och det var det i min dröm också utöver hörnsoffan i ett rum och i hallen fanns en byrå. Ja alltså det var inte hans möbler men tomheten utöver det.
Han satt bara och log mjukt mot mig som om han väntade på mig och såg mig i ögonen. Det enda jag tänkte på var att jag mäste se om hans ögon var blåa eller gröna och började gå emot honom och för varje steg emot honom försvann allt av mitt livs smärta, oro, ångest osv och ersattes med ett allthögre välbehag. Ett slags eufori. Det var verkligen som om han kallade på mig och ju närmare jag kom, ju mer ökade känslan av välbefinnande. Svårt att förklara det. Jag kunde inte stå emot utan fortsatte gå emot honom medan han bara fortsatte titta på mig och le. Vad kan man kalla det för att förklara känslan som fyllde mig? Sällsamhet? Nirvana? Jag vet inte. Det var som att gå emot något bortom allt annat jag upplevt.
Men då small dörren upp någonstan bakom mig och folk skrek och sprang fram till mig. "Du måste gå!" "Du hör inte hemma här!" Jag började kämpa för att komma närmare killen men de bakom slet och drog i mig. "GÅ HÄRIFRÅN NU!" "DU MÅSTE GÅ, DU HÖR INTE HEMMA HÄR!" och sedan gick det snabbt jag bara flög ut ur bostaden och hann bara se en skymt av byrån innan jag slog upp ögonen och insåg att jag var vid liv och började gråta över det eftersom jag velat vara kvar i min dröm.
Det var omkring de dagarna jag också hörde I'm still in love with you. Låten får mig alltid att tänka på det. Alltså jag kände inte killen och strax därpå, inom kort tid men jag minns inte hur lång tid som gick så ringde hans kompis och sa att han var borta, dvs försvunnen och frågade av oklar anledning om snubben var hos mig (vi kände inte varandra direkt). Strax därpå hittades han död.
Frågade AI om det ganska nuäyligen och fick något svar om att man dras ut för att ens tid är inte kommen. Det konstiga är,, varför jag upplevde det. Alltså vi kände inte varandra direkt. Hade slaggat hos honom några dagar bara. Ja alltså halvåret innan kanske. Något sådant.
Det är intressant med sådana saker. Det med folktro och de dödas värld.