Det du skriver stämmer inte. Den svenska samtyckeslagen fick kritik innan den infördes.
Dels för stt det skulle vara svårt stt förutsäga vad som var olagligt. Fortfarande får den kritik av jurister. Vissa jurister anser stt det finna risk att det blir den största rättsskandalen i nutid.
I dagsläget så har ca 28 procent dömts på munlig bevisning. Det innebär att målsäganden har delat sin berättelse hyfsat trovärdigt till några vänner och polisen. Det kan räcka för att få någon dömd. Extremt lågt bevisvärde. Brukar generellt kallas hörsägen. Problemet är att vi innan samtyckeslagen hade lågt satt.bevisnivå. Med samtyckeslagen så blev kravet lägre.
Åklagare undviker generellt att åtala de som anmält en troligtvis falsk våldtäkt. För att de inte vill minska viljan att anmäla.
De advokater som jobbar med den här typen av ärenden klagar på att det är svårt att förutsäga resultatet. Vilket inte är konstigt. Det finns inte en färdig mall hur två individer gör samtycke. Och det är svårt stt bedöma folks beskrivning av deras upplevelse.
Unge är 50 procent av de som döms i de nya fallen är tonåringar. Ofta med liten sexuell erfarenhet. Ibland ingen.
Det har helst enkelt skapas en lag som får taffliga tonåringar med begränsad erfarenhet.
Och väkdigt få predatorer
B][/b]
Citat:
Ursprungligen postat av
PR400
Om man följer vissas resonemang fullt ut landar man i att majoriteten av anmälningar egentligen handlar om att människor skyller ifrån sig, att rättsväsendet lägger ned ärenden främst för att de är falska och att kravet på samtycke är någon slags ideologisk avvikelse.
Problemet är att den bilden har väldigt lite stöd i hur rättssystem faktiskt fungerar.
Nedlagda ärenden beror i huvudsak på bevisproblem, vilket är helt naturligt i brott som ofta saknar vittnen och teknisk bevisning.
Om falskanmälningar verkligen utgjorde en större andel skulle vi också se ett stort antal åtal för falsk tillvitelse.
Det gör vi inte.
Den slutsatsen vissa drar om omfattningen av falska anmälningar bygger alltså mer på antaganden än på faktisk rättslig verklighet.
Det mest anmärkningsvärda i resonemangen är dock synen på samtycke, som om det vore någon svensk ideologisk speciallösning.
Samtyckeslagstiftning finns i stora delar av västvärlden.
Länder som Norge, Danmark, Island, Storbritannien, Irland, Tyskland, Belgien, Nederländerna, Spanien och Kanada bygger sin lagstiftning på samma grundprincip, sex ska vara frivilligt och den som tar initiativ har ansvar att försäkra sig om det.
Det här är alltså inte någon unik svensk samhällsexperiment, utan en bred internationell rättsutveckling.
I praktiken innebär lagen bara en sak. Om två personer faktiskt vill samma sak är det inget problem.
Om det däremot upplevs som “bisarrt” att säkerställa frivillighet, då handlar problemet knappast om lagstiftningen utan om inställningen till den andra personens vilja.
Samtyckesprincipen flyttar egentligen inte gränserna särskilt långt. Den flyttar bara ansvaret från antaganden till säkerställd frivillighet.
Och om det upplevs som en orimlig ordning, då är det kanske inte lagen som är det svåra att acceptera utan vissas bissara sexuella avarter som luftar sina önskemål om hur sexuella övergrepp ska bedömas tex inga fyska märken inget övergrepp, eller personen sa inte nej oavsett ålder helt okej och inget övergrepp.