Citat:
Uppskattar att du skriver så mycket och är så trevlig mot en främling! Brukade ha en hel del ego faktiskt. När jag började skriva så trodde jag att jag skulle bli härnästa Tolkien. Ärligt! Jag gjorde det.
Det är exakt det jag menar. Det är tomt för dig eftersom du aldrig fyllt på med sådant du tycker om.
Jag har aldrig tyckt om mig själv så mycket som när jag vunnit minst social bekräftelse.
Människor är/blir arga för vad jag gör och säger men ingen var arg när jag var utsatt. Då "gillade" de mig. De gillade att jag var bekväm för omgivningen att skada, såra och smutskasta men de tycker inte om att jag faktiskt slår tillbaka om så bara med inlägg på internet. Det gör folk arga och det får mig att inse att jag är en bättre människa än de som dömer mig eftersom det sällan är människor som är i någon posittion att ventilera för mycket fritt om andra med tanke på vad de själva gör och vad de själva säger.
Vad jag menar är att innan du har tomt på sådant att tycka om hos dig själv ska du ifrågasätta vad andra människor gör för dåligheter men ändå mäter ditt tålamod eller din hänsyn. Därefter kan du se på vilka människor du själva har överseende med och börja fråga dig själv varför du är hårdast mot din egen person.
Det finns något av betydelse i det.
Du har tomt på sådant om är bra fö ra tt du kanske aldrig omgivit dig med människor som faktiskt fyller dig med positiva saker. Du kan vara gilla, ja omtyckt och till och med populär baserat på att du inte har särskilt mycket krav och ger mer än vad du får. Alla tycker om någon som de kan utnyttja eller behandla illa utan att få höra ett ljud om det. Men det är inte så mycket som att vara omtyckt som att man är bekväm för andra människor att vara omkring.
Det du inte får utifrån behöver du ibland fylla dig själv med. Jag menar inte att du ska göra det genom att se ner på andra. Tvärtom så är de som dömer hårdast, generellt människor som varken har någon självkänsla, social status eller ens en särskilt bra personlig karaktär. De är alltid människor som är smutsigast som pekar på andras fläckar.
Om du istället börjar se vad du tycker om hos andra, vad du tycker om hos dig själv. Vad du uppskattar med livet, vad du vil göra. Dvs leta aktivt.
Ditt problem är kanske skam. Att du skäms för dina känslor, dina behov och dina önskemål.
Att du tänker att du inte är värd att inte begränsas.
Jag tror de flesta någon gång får en egotanke som flyger förbi. En sådan som man stannar upp och undrar kring med ett Vad i hela världen tänkte jag nu på och varför målade jag upp den själviska scenen? För så är det, alla har vi någpn gång tankar som kan bli närnast enfaldigt dumma i självhävdelse när man inser vad som susat förbi.
Det är inte sanma sak som att man går omkring och kräver för mycket, är självisk, är grandios, tar för stora uttrck osv. Det är mer att man är människa och vi är det på gott som ont.
Om du inte kan tycka om dig själv och inte kan komma på något att tycka om med dig själv så är det något annat som begränsar dig.
Det är just det jag älskar med mindfulness. Man kan börja exakt var som helst i vilka problem som helst och få positiva resultat.
Et du kanske ska börja med är självmedkänsla.
Det finns andra saker du lan sätta dig och skriva ner. Förslagsvis finns det några meningar du kan börja med och sedan utveckla egna.
Jag räknas, lika mycketsom någon annan.
Gör om den meningen. Även jag räknas
För att bli. Jag räknas.
Skriv för hand eftersom du tvingar hjärnan att fokusera samtidigt som.du utför en fysisk aktivitet. Din handstil spelar ingen roll, repetionen och takten gör det.
Mina känslor definerar min upplevelse, inte vem jag är.
Mina känslor är betydelsefulla, de formar mitt liv. Gå vidare. Jag formar mitt liv.
Inse. Mina tankar skapar mina känslor.
Vad jag tänker och känner skapar mitt liv, inte vem jag är. (Dvs det är inte din person, utan hur du känner och bearbetar som styr riktningen)
Jag älskar sådant här så mycket att jag gladeligen hade arbetat med det. För det fungerar dessutom. Bit för bit.
Enda gången samtal hjälper är när de bekräftar dig som person eller hjälper dig att skapa nya led och ta dig ur din situation. Sådant får man inte uppleva inom vården, det är medicin och förvaring för dyra pengar eftersom majoriteten av alla som intresserat sig för ämnena psykologi och psykiatri själva är problematiska, de är inte problemlösare.
Bli lösningsorienterad, hitta dina egna vägar till ditt välmående genom att lita till dig själv. Du är den som vet vad som du kommer må bättre av. Om det dessutom är helt tomt för dig, kan du fylla det med vad som helst av positiv kraft för dig.
Jag har aldrig tyckt om mig själv så mycket som när jag vunnit minst social bekräftelse.
Människor är/blir arga för vad jag gör och säger men ingen var arg när jag var utsatt. Då "gillade" de mig. De gillade att jag var bekväm för omgivningen att skada, såra och smutskasta men de tycker inte om att jag faktiskt slår tillbaka om så bara med inlägg på internet. Det gör folk arga och det får mig att inse att jag är en bättre människa än de som dömer mig eftersom det sällan är människor som är i någon posittion att ventilera för mycket fritt om andra med tanke på vad de själva gör och vad de själva säger.
Vad jag menar är att innan du har tomt på sådant att tycka om hos dig själv ska du ifrågasätta vad andra människor gör för dåligheter men ändå mäter ditt tålamod eller din hänsyn. Därefter kan du se på vilka människor du själva har överseende med och börja fråga dig själv varför du är hårdast mot din egen person.
Det finns något av betydelse i det.
Du har tomt på sådant om är bra fö ra tt du kanske aldrig omgivit dig med människor som faktiskt fyller dig med positiva saker. Du kan vara gilla, ja omtyckt och till och med populär baserat på att du inte har särskilt mycket krav och ger mer än vad du får. Alla tycker om någon som de kan utnyttja eller behandla illa utan att få höra ett ljud om det. Men det är inte så mycket som att vara omtyckt som att man är bekväm för andra människor att vara omkring.
Det du inte får utifrån behöver du ibland fylla dig själv med. Jag menar inte att du ska göra det genom att se ner på andra. Tvärtom så är de som dömer hårdast, generellt människor som varken har någon självkänsla, social status eller ens en särskilt bra personlig karaktär. De är alltid människor som är smutsigast som pekar på andras fläckar.
Om du istället börjar se vad du tycker om hos andra, vad du tycker om hos dig själv. Vad du uppskattar med livet, vad du vil göra. Dvs leta aktivt.
Ditt problem är kanske skam. Att du skäms för dina känslor, dina behov och dina önskemål.
Att du tänker att du inte är värd att inte begränsas.
Jag tror de flesta någon gång får en egotanke som flyger förbi. En sådan som man stannar upp och undrar kring med ett Vad i hela världen tänkte jag nu på och varför målade jag upp den själviska scenen? För så är det, alla har vi någpn gång tankar som kan bli närnast enfaldigt dumma i självhävdelse när man inser vad som susat förbi.
Det är inte sanma sak som att man går omkring och kräver för mycket, är självisk, är grandios, tar för stora uttrck osv. Det är mer att man är människa och vi är det på gott som ont.
Om du inte kan tycka om dig själv och inte kan komma på något att tycka om med dig själv så är det något annat som begränsar dig.
Det är just det jag älskar med mindfulness. Man kan börja exakt var som helst i vilka problem som helst och få positiva resultat.
Et du kanske ska börja med är självmedkänsla.
Det finns andra saker du lan sätta dig och skriva ner. Förslagsvis finns det några meningar du kan börja med och sedan utveckla egna.
Jag räknas, lika mycketsom någon annan.
Gör om den meningen. Även jag räknas
För att bli. Jag räknas.
Skriv för hand eftersom du tvingar hjärnan att fokusera samtidigt som.du utför en fysisk aktivitet. Din handstil spelar ingen roll, repetionen och takten gör det.
Mina känslor definerar min upplevelse, inte vem jag är.
Mina känslor är betydelsefulla, de formar mitt liv. Gå vidare. Jag formar mitt liv.
Inse. Mina tankar skapar mina känslor.
Vad jag tänker och känner skapar mitt liv, inte vem jag är. (Dvs det är inte din person, utan hur du känner och bearbetar som styr riktningen)
Jag älskar sådant här så mycket att jag gladeligen hade arbetat med det. För det fungerar dessutom. Bit för bit.
Enda gången samtal hjälper är när de bekräftar dig som person eller hjälper dig att skapa nya led och ta dig ur din situation. Sådant får man inte uppleva inom vården, det är medicin och förvaring för dyra pengar eftersom majoriteten av alla som intresserat sig för ämnena psykologi och psykiatri själva är problematiska, de är inte problemlösare.
Bli lösningsorienterad, hitta dina egna vägar till ditt välmående genom att lita till dig själv. Du är den som vet vad som du kommer må bättre av. Om det dessutom är helt tomt för dig, kan du fylla det med vad som helst av positiv kraft för dig.
Tog ett tag men insåg sedan att det inte kommer hända. Vet inte om jag har någon framtidstro längre. Man gör diverse grejer. Jobb o sånt. Men jag… hmm… jag vet inte. Jag liksom tror inte på varken mig själv eller på något? Allt känns liksom… meningslöst?
