Den stora tråden om dokumentärer (sammanfogad tråd)

Veckans dokumentärtips: Brakeless: Why Trains Crash (2014)

Japan är ett land som är oerhört stolt över sin tåginfrastruktur och då framförallt sina snabba och extremt punktliga pendeltåg som varje dag tar miljoner japaner till och från sina arbeten. Tågen speglar och är något av en symbol för japans explosiva utveckling efter andra världskriget då ekonomin och teknologin blomstrade.

Men det har inte varit smärtfritt. Den här dokumentären berättar om en av de värsta tågkatastroferna i landet då ett fullsatt passagerartåg spårade ur rakt in i en lägenhetsbyggnad i Amagasaki 2005. 107 personer dog, inklusive föraren. Utredningens slutsatser skulle skaka Japan djupt in i folksjälen och få många att ifrågasätta besattheten med punktlighet. Denna strävan efter effektivitet kallar de till och med den "japanska sjukan".

Tågets unga förare Takami var under stor press. 80 sekunder sen och därför körde han mycket snabbare än normalt. Tågen saknade automatisk broms och kulturen var att bromsa in så sent som möjligt för att äta upp sekunder. Några månader innan hade han fått en skarp reprimand för en försening och denna morgon hade han missbedömt ett stopp och tvingats backa. Han träffade kurvan i 116 km/h när hastighetsgränsen var 70 km/h.

Filmen lyckas få in mycket på knappa 60 minuter. Japans tåghistoria, överlevarnas starka vittnesmål och anhöriga som berättar om förlorade familjemedlemmar, anonyma tågförare visselblåser om den omänskliga pressen som gjorde att de var rädda att gå till jobbet varje dag, nyhetsrapporteringen från olyckan och det politiska eftermälet.

Det är en riktig välgjord film som kanske tack vare att den är under timmen håller sig intressant hela vägen. Jag berörs ordentligt av kvinnan som nu sitter i rullstol med hjärnskada som har hennes gamla mamma som vårdare. En annan överlevare tecknar sina minnen som ett sätt att bearbeta det han såg den dagen av kroppsdelar och döda människor. Det är via hans teckningar vi får uppleva kraschögonblicket inifrån, och det är fruktansvärt starkt.

En perfekt avvägd dokumentär. Jag är full av beundran över hur regissören Kyoko Miyake berättar historien med så mycket mänsklighet.

Veckans dokumentärtips: The Real Manhunter: Levi Bellfield (2021)

Polisutredningen började när 22-åriga franska studenten Amélie Delagrange hittades ihjälslagen i parken Twickenham Green i utkanten av London där hon var på besök 2004. Med hjälp av CCTV-kameror kunde de följa hennes rörelser den natten hon råkade missa sin busshållplats och tvingades gå en bit, men inget stod ut just då. Detektiven Colin Sutton skulle dock koppla ihop ledtrådar till gamla fall där kvinnorna attackerats och mördats och dra en hisnande slutsats - en seriemördare härjar i London.

Levi Bellfield är en av englands mest ökända seriemördare trots att han inte har högst antal offer. Det är den genomgående vidrigheten och hänsynslösheten i hans brott som väcker avsky. Han var en narcissist med sadistiska drag som när som helst kunde bli våldsam om han inte fick som han ville. Och vad han ville var, skulle det visa sig, unga flickor. Ofta stannade han på busshållplatser där det fanns flickor att göra sexuella närmanden på, och vid avslag blev han våldsam. Flera av hans mord tros bero på avslag av tjejer sent på kvällarna som han då slog ihjäl med hammare.

Bland hans offer finns 13-åriga Amanda Dowler vars kropp hittades sex månader efter hennes försvinnande. Marscha McDonnell var 19 år när hon slogs ihjäl kort efter att hon klivit av bussen. Och Kate Sheedy var 18 år när Bellfield upprepade gånger körde över henne med hans bil. Hon överlevde och kunde ge avgörande signalement på bilen som visade sig tillhöra Bellfield. De fyra brotten dömdes han för men han är högst sannolikt förövaren bakom flera andra mord och överfall.

Polisutredningen är riktigt intressant att följa i den här dokumentären där Colin Sutton tar hjälp av rikligt med gryniga CCTV-videor som till slut avslöjar att det är Bellfield som kör omkring i sin vita van. Den bittra sanningen är att många av överfallen där kvinnor blev slagna i huvudet med hammare av Bellfield inte prioriterades eftersom de inte dog, men Sutton såg sammanhanget trots att många år och tillvägagångssätt ibland skiljde sig åt. Hade det inte varit för hans enträgna arbete så hade förmodligen många fler kvinnor fallit offer för Bellfield.

Veckans dokumentärtips: Albert Brooks: Defending My Life (2023)

Den gode Albert Brooks får faktiskt ursäkta men jag valde inte den här filmen för hans skull även om det är en biografi över hans liv. Orsaken är naturligtvis att det är hans bästa vän och barndomskamrat Rob Reiner som har regisserat - samma Reiner som tragiskt blev mördad i veckan.

Albert, vars riktiga namn är Albert Einstein, och Rob har känt varandra i 60 år. Ända sedan de träffades i skolan vid 14 års ålder har de följt varandra genom livet och via deras framgångsrika karriärer inom film och komedi. Så när Rob gör en dokumentär om sin vän, då är det självklart att de ska sitta och diskutera och ha det mysigt i bild tillsammans och inte bara ha Albert som ett intervjuobjekt.

Rob berättar om Alberts liv och karriär med hjälp av en arme av kända röster. David Letterman, Sarah Silverman, Conan O'Brien, Chris Rock, Jonah Hill, Anthony Jeselnik, Steven Spielberg, Jon Stewart, Tiffany Haddish, Nikki Glaser, Neil deGrasse Tyson, Sharon Stone och Alberts vuxna barn.

Personligen hade jag inte så bra koll på Alberts komedi utan mer hans seriösa roller, som i Taxi Driver (1976) och Drive (2011). Så att lära sig att han hyllades som en av de bästa stå-upp komikerna på 70 och 80-talet var en överraskning. Han var stamgäst på de stora talkshowerna och hans filmer blandade humor med uppriktiga skildringar av kärlek och relationer. Han formade också Saturday Night Live till vad det är idag.

Det blir också personligt med mycket prat om hans föräldrar. Både han och Rob hade kända föräldrar verksamma i nöjesbranschen. Alberts mamma var en lovande dansare och skådespelare som gav upp sin karriär när barnen kom in i livet. Något som hon aldrig riktigt kunde släppa - när Albert prisades så fanns det alltid en gnagande känsla att det borde ha varit henne också. Han gjorde filmen Mother (1996) som var löst baserat på henne.

De tidiga klippen på hans stå-up fascinerar också i hans sätt att utmana och pusha gränser. Det hjärtvärmande samtalet han har med sin vän Rob innehåller numera en sorglig dimension med tanke på det som har hänt, men de hade ändå en livstid av vänskap.

Veckans dokumentärtips: Cover-Up (2025)

Om vi ska ge undersökande journalism ett ansikte så är det Seymour Hershs nuna som får pryda det omslaget. Den Puliter-prisade journalisten har ett liv av stora avslöjande reportage bakom sig, och han fortsätter oförtrutet gräva upp sanningar än idag vid nästan 90 års ålder.

Han ligger bakom gigantiska och historiska avslöjanden som närapå fällde regeringar. My Lai massakern 1968 under Vietnamkriget där amerikanska soldater våldtog och mördade uppemot 500 civila kvinnor och barn som kraftigt eldade på allmänhetens protest mot kriget - särskilt som en soldat i intervju med 60 minutes berättade om hur han sköt bebisar. Tortyren i Abu Ghraib-fängelset 2003 där amerikanska soldater våldtog och torterade irakiska fångar.

Och så de mindre avslöjandena som för vilken annan journalist som helst hade varit ett livsverk, men som för Hersh var en ordinär tisdag. Ett militärt plan som av misstag släpper nervgas och dödar 6000 får i Utah 1968 - CIAs olagliga spaning inom landet under många år - Henry Kissinger & Co planer på att mörda utländska ledare - Watergateskandalen som han bidrog till (Bob Woodward och Carl Bernstein var förstås huvudjournalisterna där dock) och mycket mer.

Dokumentären går igenom allt det här och lite till i en underbar film. Man blir så glad av grävande journalistik, inte sant? När makthavare får sig en svidande näsknäpp. Hersh har varit på krigsstigen under hela sin karriär vilket vi får se i gamla intervjuer och han bryr sig inte ett skit mer nu vid livets slutskede vilket definitivt märks i intervjuerna för den här filmen. Regissören Laura Poitras har ägnat 20 år åt att övertyga honom och äntligen ställer han upp, men han hotar hela tiden med att ge fan i hela grejen.

Hans uppväxt och hur han snubblade in på journalistik är intressant och avhandlas föredömligt snabbt. Men personporträttet åt sidan - han ser ingen mening med att prata om sig själv - så är det hur han lyckas avslöja så mycket som verkligen är det intressanta. Jag har i åratal letat efter en välproducerad film om My Lai och här hittar jag äntligen något värdigt, om än bara ett segment.

Må du leva i många årtionden till Hersh.

Veckans dokumentärtips: I'm Chevy Chase and You're Not (2025)

Det är dags för en bio-dokumentär om den legendariska komikern Chevy Chase. Mannen som var originalmedlem av Saturday Night Live, som uppfann och ledde det ikoniska segmentet Weekend Update och som gick vidare till att göra en rad odödliga komedifilmer. Ah, så mysigt.

Men vänta nu, det är något som skaver. Var är alla hans vänner vars roll det är att sitta och hylla honom med anekdoter och lovord? Orsaken till att de saknas är helt enkelt för att väldigt få ville medverka i en film om Chevy. Han är såpass illa omtyckt bland sina kollegor. Istället är denna films röda tråd om just hans rövhåliga beteende som gjort honom paria inom nöjesbranschen.

Han förnekar det dock. När han konfronteras om aids-skämt uttryckt till SNLs första öppna homosexuella medlem Terry Sweeney så minns han inte, och regissören får höra att hon minsann inte är intelligent nog att förstå hans komplexitet och djup. De få som faktiskt ställt upp för intervju har lager på lager av mindre smickrande historier. Martin Short berättar om när Chevy kastade bröd i huvudet på folk under en fest, och Community-regissören Jay Chandrasekhar berättar om Chevys konflikt med seriens svarta skådespelare över hans rasistiska beteende. Ingen annan från Community ville medverka.

Men självklart finns det också en människa bakom monstret och kanske till och med en förklaring till att Chevy Chase är Chevy Chase. Jag tycker inte filmen ursäktar eller förminskar hans beteende, utan det är en ganska nyanserad bild som målas upp om hur han hade en tuff uppväxt fylld med övergrepp och andra omständigheter. Hans rövhålighet förklaras vara en sköld som har skyddat honom genom hela livet, ett sätt att fungera.

Det är intressant att höra om hans misslyckanden också. Som när han försökte sig på en talk-show men upptäckte att han var en katastrofal värd - långt ifrån det coola självförtroende som bärt honom genom filmer och sketcher. Och så lite om hans familjeliv stöttad av hans fru sedan 43 år tillbaka, Jayni.

Jag lämnar inte filmen med nyvunnen respekt för Chevy direkt. Men i alla fall med mer kontext än bara historier om vilken pest han är.

Finns på SVT

Veckans dokumentärtips: Dead Man's Line (2018)

45-årige Tony Kiritsis var väldigt arg den 8 februari 1977. Extremt arg, arg som bara Tony kunde bli. Hans fastighetsaffärer var på väg att gå i kras och bankmännen ville inte hjälpa honom. Så han gjorde något drastiskt. Han gick till bolåneförmedlaren Richard O. Halls kontor och virade ett hagelgevär mot hans huvud och runt avtryckaren så att om något hände Tony, till exempel att polisen sköt ihjäl honom, så skulle skottet gå av och Hall förlora sitt huvud.

Vad som följde var en gisslansituation över 63 timmar. På flera ställen och med inslag av bisarra presskonferenser och offentliga utspel av Tony - allt medan han höll geväret mot Halls huvud. Detta blev givetvis ett direktsänt tv-spektakel som fick nationell uppmärksamhet. Och det är främst genom tv-bilderna denna dokumentär berättar om händelsen.

Vissa nyckelfigurer intervjuas också. Polismännen som stod bredvid Tony när han skrek och gormade framför journalisterna medan stackars Hall bara kunde stå så oprovocerande som möjligt. Polisen fingrade på sina pistoler i fickan, en signal ifrån att skjuta Tony bakom örat och på något sätt samtidigt försöka stoppa hagelgeväret från att gå av.

Det är gott om nervpirrande ögonblick men samtidigt så var dramat så utdraget så det blir en konstig berg och dalbana av tittarens intresse. Men det är också extremt oförutsägbart. Tony är en krutdurk som i ena stunden skriker ut sin frustration över hans upplevda orättvisa för att i andra be om ursäkt till de poliser han anser vara rediga karlar.

Det är nästan så att han blir något av en folkets hjälte som står upp mot makten. Eller så var det bara det han trodde skulle hända. Han var i alla fall väldigt mån om att hans budskap skulle nå ut och att han skulle få sin ursäkt. Han ringde återkommande in till ett radioprogram som fick agera mellanhand mellan Tony och polisen.

Det släpps av spelfilm av händelsen detta år regisserat av Gus Van Sant med Bill Skarsgård i huvudrollen. Med anledning av detta har dokumentären gjorts tillgänglig gratis på Youtube. Ta chansen och kolla in ett unikt gisslandrama med en jättearg man.

Billy & Molly: An Otter Love Story (2024)

En ung, utmärglad utter blir vän med en äldre gift barnlös man. Vi får följa deras relation under ett års tid, kommenterat av mannens fru. En finstämd dokumentär från National Geographics. Fotot är vidunderligt. Långsamt, stämningsfullt. Inte utan att man får lust att flytta till Shetlandsöarna.

https://www.youtube.com/watch?v=fkoNeESBH94&pp=ygURbW9sbHkgb3R0ZXIgbW92aWU %3D

Den är underbar!

Har du sett My Octopus Teacher?
Den är lika stämningsfull och känslosam.
https://www.imdb.com/title/tt12888462/

Eftersom bläckfisk är drömhusdjuret (efter en ny hund) ska jag kolla in den!