Citat:
Ursprungligen postat av
Geiranger
Alltså hundbajsklippet är fruktansvärt. Hur många gånger fortsätter han att spreja henne med bajs-spray i ögonen, efter att hon kräks och ber om hjälp för att hon inte ser?!
Alla som jämför med Chrippa: DETTA är skillnaden! Jocke ljuger och skadar för skadandets skull - även dem han ”älskar”. Det gör inte en person med enbart narcissistiska drag.
Ja Jockes sociala förmåga är inte så väl utvecklad.
Jocke och Jonna träffades på en marknad i Skänninge 2011. Jocke gick an på henne som han gör med andra tjejer, betraktade henne som ytterligare ett sprutluder typ. Men hon var INTE intresserad av sånt.
Jocke hämnades då, precis som nu, för hennes ”avvisande” av honom, genom att hänga ut henne på sin blogg. Han beskrev deras möte som han hade knullat henne och kallade henne ”ytterligare en blond hora” av många som söker kontakt med honom, under det stående temat ”Dagens knull” där han lagt ut sex med andra tjejer och betygsatte dom på sin blogg.
Det finns fortfarande att läsa på Jockes blogg, och det står även dokumenterat i böcker.
Utan att vara sexistisk, så menar jag att män har en tendens att vända psykisk stress utåt, mot saker och folk utanför dom - t.ex. via irritation, ilska, aggressivitet, projektion (”det är andras fel”), kontrollbeteenden, substansbruk osv. Medan kvinnor har en tendens att vända psykisk stress inåt, mot sig själv, sitt beteende och egenvärde inombords - t.ex. via skuld, skam, självkritik, ångest, depression, självskadebeteende, ätstörningar osv.
I Jonnas egna bok, ”PMS-Kossan”, skyller hon ofta på sig själv när Jocke går an. Stora delar av boken domineras av hur hon kämpar med bilden av sig själv som en "PMS-kossa". Men det gjorde hon inte innan hon träffade Jocke, enligt boken. Boken är publicerad 2018.
Tycker man ser det här rätt tydligt även i videos:
https://www.youtube.com/shorts/CWmHh_5XVhY
Jonnas bok inleds såhär:
Jag har har aldrig älskat dig! skriker jag [Jonna som berättar]. Jocke tittar chockat på mig där han står en bit bort i vardagsrummet. Jag sparkar till tv-bänken. Det bränner av smärta från sidan av foten. Men jag låtsas inte om det, istället fortsätter jag att skrika: Jag tänker lämna dig och flytta till en etta, för jag vill inte ha såhär många saker. Jag sveper demonstrativt med handen genom luften och går mot hallen.
Jocke följer efter.
’Du kan ta hela jävla Youtube-kanalen om du vill. Bara du låter mig vara ifred!’. [Jonna säger].
Men Jocke låter en inte vara ifred.
Han vill förstå vad som gjort mig så arg, vill hitta logik i något som inte är logiskt. Jag känner hur det kryper i mig, och utan att jag vet hur det har gått till så har jag sagt med en röst som inte liknar min egen: ’Jag förstår varför din mamma lämnade dig!’.
Kort därpå är jag ute på gatan. Ilskan jag känner går inte att beskriva, och den avtar inte, för Jocke SMSar hela tiden där han försöker prata med mig. Tvärtom fortsätter ilskan att växa då. Tills jag inte känner någonting. Hela jag fylls istället av en slags tomhet. Ju mer Jocke messar, desto mer likgiltig känner jag mig. Det är först när han slutar messa som jag börjar hitta tillbaka till något som liknar mig själv.
I det läget kan jag inte föreställa mig hur bra jag och Jocke hade det bara för ett par dagar sedan. Inte heller kan jag tänka framåt och föreställa mig vilket liv jag vill leva om tio år, nästa år, eller ens nästa timme. Allt är bara ett enda och förvirrat nu.
När jag kommer tillbaka till lägenheten spelar det därför ingen roll att Jocke säger: 'Men Jonna, det här händer ju varenda jävla gång du ska ha mens!’