Citat:
Ursprungligen postat av
Karlsson05
Dom kan säkert sakna den pappa som de trodde att de hade, efter avslöjandet så förändrades troligtvis mycket. Men det är givetvis synd om barnen. Varför tog han livet av sig när han inte hade gjort något olagligt? Väldigt ego att inte tänka på sina barn
Här har vi ett ganska tydligt exempel på hur många av följarna resonerar, och det är ärligt talat rätt skrämmande, inte minst med tanke på hur ofärdigt det där resonemanget är.
Man säger sig tycka synd om barnen till de uthängda, men verkar helt oförmögen att se att själva uthängningarna i praktiken gör situationen ännu värre för just de barnen. Det sopas undan med den gamla vanliga bortförklaringen, att det är den uthängdas fel och att Dumpen inte har något ansvar alls för lidandet som följer.
Alla som orkar tänka ett varv till inser att det där helt enkelt inte stämmer. Konsekvenserna uppstår inte i ett vakuum, och ansvar försvinner inte bara för att man vägrar erkänna det.
Nu tänker jag inte gå in på någon enskild person som tagit sitt liv, utan hålla det på en grov, övergripande nivå. För beslutet att ta sitt eget liv är i grunden djupt individuellt och ser olika ut från fall till fall.
Men i de här situationerna, där personer blivit uthängda offentligt, handlar det oftast om en akut livskris. En total krasch, där skam, rädsla och förtvivlan driver en redan existerande depression till extrema nivåer. Det är inget rationellt tillstånd, utan ett psykologiskt nödläge.
När Karlsson påstår att det är egoistiskt att ta sitt liv och att man då inte tänker på sina barn, så missar han grundläggande kunskap om hur självmord faktiskt fungerar. I de allra flesta fall där det finns nära anhöriga, barn, partner, familj, så är det inte egoism som styr. Tvärtom.
Ofta är personen så djupt övertygad om att de anhöriga skulle få det bättre utan dem, att deras existens bara orsakar skada. Beslutet tas alltså inte för den egna vinningens skull, utan i en förvriden föreställning om att man gör sina närmaste en tjänst.
Det är tragiskt, felaktigt och förödande, men det är också viktigt att förstå, om man vill diskutera självmord.
Det är inte särskilt ovanligt att människor som saknar både kunskap och intresse för hur andra faktiskt mår, reflexmässigt kallar självmord för en egoistisk handling. I verkligheten är det ofta precis tvärtom.
I många fall ser sig personen som en belastning, för familjen, för omgivningen, ibland för samhället i stort. Tankegången blir då att man gör alla andra en tjänst genom att försvinna. Att ens närvaro bara orsakar lidande, och att det vore bättre för alla om man inte fanns kvar, och att det är vad dom hade velat. Det handlar alltså inte om någon föreställning om hur bra det ska bli för en själv efteråt, utan om en djupt felaktig men stark övertygelse om att de närstående får det bättre.
Självklart är varje fall individuellt, det råder det ingen tvekan om. Men ska man göra en grov generalisering, och det är ibland nödvändigt i sådana här diskussioner, så handlar det oftast om en vilja att underlätta för andra, inte för sig själv.
I den meningen är det alltså inte en egoistisk handling i den drabbades eget medvetande. Det är en tragisk slutsats dragen ur ett tillstånd där verklighetsuppfattningen redan har gått sönder.
