Vissa tycker om att dygdhetssignalera om djurens rätt till en anständig tillvaro, a la 🇩🇪 ns på 30-talet.
Men sedan händer det inte så mycket mer än så. Speciellt i skyddandet av de vackraste djuren moder Svea kan klämma ur Sig, de mäktiga rovdjuren.
Man tycker ju i all sin enfald att just rovdjuren borde på ett rent spirituellt plan gå hem hos våra nationella vänner, mer än godhetssignaleringen och enstaka artikel här och där då. Men icke sa Ivar.
Istället är det sådana som Malin Lernfelt som tar sig an fighten mot den vedervärdiga antilivkulturen som finns utbredd i landet.
Dalarna är väl hyfsat perforerad med motståndsmän. Varför sätter man ej upp några sådana vildmarkskameror och tar sig an fighten mot dessa satans drägg?
Vill man inte störa sig med sådant folk? Saknas engagemanget bortom enstaka artikel?
Man blir så jäkla trött på eländet alltså.
Vad kan vi göra för att få de nationella att engagera sig i frågan på riktigt?!
enda gången jag genuint velat gasa ihjäl varje svensk man, kvinna och barn har varit efter detta endemiska rovdjurshatet uppdagats för undertecknad. Och som dom överdriver och spelar spel LOL.
Kan vi få se blodet flyta i Rättvik som en gåva till folket?
När jaktsäsongerna väl är till ända och det är tryggt igen att spela spel å hyckla så kommer artiklarna om djurs rätt till ett anständigt liv dyka upp igen.
Vad är det man rädds för egentligen? Varför kan man inte försvara dessa hjärtefrågor med mera pondus?
Skiter man ner sig totalt för bönderna med bössa?
Det kortsiktigt friktionsfria alternativet är en hägring. När väl hela grejen stinker som det gör i detta fallet, samlas en karmisk skuld som smittar ner sig på andra delar av verksamheten.
Törs ta gift på att Moder Sveas heligaste natur & kynne spelar ett sprett med sådana hycklare när man inte ens kan försvara hennes mäktigaste väsen.
