Citat:
Efter att ha genomlidit Anjos nära tre timmar långa “reaktion” på avsnitt 1 av dokument inifrån, är jag ännu mer övertygad: det dokumentären visar är mer sant än falskt.
Det som är direkt beklämmande är reaktionenhos Anjo, en ”kompisilska” iscensatt för Jockes räkning, snarare än någon form av seriös analys.
Jag vet inte vilka smärtstillande tabletter Annika tog 'lite för mycket av'. Men rent medicinskt är det inte svårt att ringa in, bedöma de extremt hallucigena eller psykosliknande tillstånd som Joakim påstår hans mamma uppvisat.
Under perioden 1989-1994, den tidsrymd Joakim hänvisar till, så totaldominerades den svenska marknaden för receptbelagd smärtbehandling i tablettform av NSAID-preparat: ibuprofen, naproxen och diklofenak. Svaga opioider förekom i betydligt mindre omfattning, främst kodein, dextropropoxifen och meperidin. Starka opioider i tablettform var vid denna tid i praktiken reserverade för akut- och specialistsjukvård, svår cancer eller intensivvård.
NSAID: Vid långvarig och kraftig överdosering är vanligaste biverkningarna yrsel, huvudvärk och koncentrationssvårigheter. Psykos eller hallucinationer är exceptionellt ovanliga, även vid missbruk. I de få fall där sådana symtom rapporterats rör det sig nästan uteslutande om extrem överdosering hos äldre patienter - inte en 28-årig kvinna, som Joakims mamma var vid tidpunkten.
Svaga opioider: skrevs ut extremt sparsamt under den här tiden, på grund av känd beroenderisk. Vanliga effekter vid överdosering är dåsighet, andningsdepression och mental avflackning. Allvarliga biverkningar var i första hand kardiotoxiska, inte psykotiska. Hallucinationer och psykos förekom unikt sällan, pga den låga opioidhalten.
Starka opioider: preparat som ketobemidon och morfin i tablettform förekom i ytterligt begränsad omfattning utanför sjukhusmiljö. När de ändå användes i hemmet skedde det nästan alltid under strikt kontroll, ofta med stödperson och tidsbegränsad ordination - inte som femårigt, vardagligt bruk i primärvården.
Tramadol började införas i sjukhusbruk i början av 90-talet och förskrevs till privatpersoner först efter 1996, alltså efter att Joakim inte längre bodde med modern (februari 1994). Enligt socialtjänstens egna noteringar är det först omkring 1998 som Annikas överanvändning av smärtstillande uppmärksammas. Det innebär att de medicinska förutsättningarna för ett mer problematiskt bruk - teoretiskt sett - uppstår efter den period Joakim hänvisar till. Inte till tiden då Joakim hänvisar till.
Det finns inte heller uppgifter från hans syskon eller deras far, som bodde med Annika under dessa år, som styrker de extrema beteenden Joakim beskriver. Inte heller har Joakims syskon utvecklat liknande emotionella eller psykologiska symtombilder, vilket är anmärkningsvärt om modern verkligen varit det ”monster” som påstås.
Sannolikheten att de beteenden Joakim beskriver, skulle ha orsakats av mild eller ens måttlig överdosering av smärtstillande läkemedel i Sverige under tidigt 90-tal, är exceptionellt låg. Det handlar inte om åsikt, utan om medicinsk verklighet. Det är möjligen överkurspensum för människor som hellre reagerar emotionellt än tänker kronologiskt och proportionerligt.
Christoffer hävdar att Jocke ibland visade begåvning som ingav hopp och respekt inför sin storebror, men förmedlar även att Jocke hade också en mörk, lynnig sida. Anjo förnekar detta hos Joakim, och säger att detta stämmer istället överens med någon person som heter Linnea. WTF?
I sin reaktion påstår Anjo att Christoffer skulle ha krävt 100000 kr för att delta i dokumentären, men Anjo återkommer aldrig till det. Ingenting i Christoffers uttalanden utpekas för att vara betalda skådespelanden hos Christoffer. Det här påståendet från Anjo verkar bara vara ett osammanhängande impulsivt riff.
Detaljer som att Joakim först säger att hans mamma hotade att hänga sig i köket, men sedan ändrat det till hänga sig i garaget, och joakim hänvisar till exakt samma tillfälle, sånt spolas helt förbi av Anjo.
När Jockes födsel och tidiga år tas upp i dokumentären, säger hans mamma tillbakablickande, att ”Jag älskade verkligen Joakim, han var min ögonsten.” En förälder borde väl förstå precis vad det hänvisar till för slags livsupplevelse. Särskilt angående sitt första barn?
Anjo lär ju själv ha barn. Men nänä. Anjo framhåller istället att mamman ’avslöjar’ att hon ”älskaDE” Jocke, och enligt honom kan det enbart betyda att hon på något sätt slutade älska honom.
Här sätter Anjo handen på hakan, försöker se intellektuell ut, och ställer frågorna till Annika: ”När slutade du älska din son? Varför slutade du älska din son? Vad för slags mor slutar älska sitt barn? Kanske en sådan mor som Joakim beskriver?” Alltså… fy fan så lågt.
Och om Joakim är kraftigt utåtagerande, så säger Anjo: 'Det vet alla föräldrar vad det är – det är bara panikångest.'
Han följer upp denna sin tolkning med en lång utläggning som, enligt all medicinsk praxis, är raka motsatsen till hur man faktiskt hanterar grav panikångest. Kraftig panikångest leder till hyperventilation och en obalans i blodets koldioxidnivå, vilket är bränsle som ökar symptomen. Lösningen är dra in luft och hålla andan, flera gånger, som kan återställa balansen. Det vert alla som upplevt panikångest.
Men Anjo säger att man ”ska andas djupt, in genom näsan och ut genom munnen”, precis vad som förstärker panikångest och gör saken värre. Karln vet uppenbarligen ingenting.
Han har heller ingen kännedom om barns komplexa problem: aggressionsutbrott, trotsbeteenden, kommunikationssvårigheter, autistiska drag, barndepression, psykos, trygghetsbrist kopplat till vårdnadshavare, impulsivitet och svårigheter att reglera känslor osv osv osv.
Om du som förälder har försökt allt, gått ner på knä, talat lugnt, klappat barnet på huvudet, instruerat att andas, och barnet blir bara värre, och värre, och värre, vad du än gör, och du till slut inte har några idéer kvar i din repertoar … vad gör du då?
Står du bara och tittar på?
Eller tar du hjälp av personer med decennier av erfarenhet av just det som barnet visar?
Att framställa professionell hjälp, som akutpsykiatri, som ’bestraffning', som Anjo gör, är ju absurt. Om någon bryter benet, skulle man då kalla sjukhusets behandling för bestraffning med?
Anjo lägger hela vikten på: ”Nä, det är bara panikångest”, och Anjo kräver att något MÅSTE ha hänt precis innan utbrottet. Vad vet du, Anjo? Du vet inte ens vad dom drivande faktorerna i panikångest är. Och vad vet de som egentligen var där? Gissar du är över 35 år gammal, men resonerar som en 12-åring.
Anjo ger även lång harang om att bröderna och systerns vittnesmål inte är giltiga eftersom de var unga. Men när pappan Tomas, som fanns med hela vägen, tydligt säger att det inte fanns något missbruk alls av smärtstillande vid tidpunkten Joakim hänvisar till, vilket dessutom reflekteras i journaler, och av medicinsk tgillgång vid den tidpunkten, då spolas detta helt förbi av Anjo utan kommentar. Självklart. Det skulle ju krossa hans tidigare argumentation.
Sen säger Anjo att Tomas inte har någon talan öht, eftersom Anjo påstår Tomas skulle vara polisanmäld för ekobrott (?) Och enligt Anjo betyder det att även Tomas mamma inte heller har någon talan, för hennes son påstås vara polisanmäld för ekobrott? Wtf. Joakim själv har blivit polisanmäld många gånger, har han då ingen talan heller? Ups, glömde, eller?
Anjo hävdar även att det ”inte är så konstigt” om man, när man går på starka smärtstillande, skär sig i fingrarna och blöder ner hela maten smed sitt eget fingerblod, eftersom ”smärtstillande gör att man inte känner när man skär sig”. Han säger detta med stora, predikande ögon rakt in i kameran, som om svaret därmed vore givet.
Ren verklighetsflykt. När människor skär korv, lök eller annat i ett kök, så tittar man på händerna, kniven och det man skär. Det gör alla av ren vana och rutin, livet igenom. Ingen skär korv och lök och samtidigt tittar på med ögonen på TV. Om man skär sig så illa att blodet börjar forsa och färgar ner både mat och stekpanna, så ser man det visuellt, oavsett smärtnivå.
Att påstå något annat är inte okunskap, det är fanatism.
Om Jocke omplacerades, pga moderns frankensteinfaktor? Varför omplacerades isf inte bröderna och systern? Speciellt när moderns överdosering av smärtstillande, enligt socialpapper och fosterpappan Tomas, ökade och blev även känd av myndigheterna när bröderna och systern var 10 och 8 år. Läget blev alltså värre EFTER att Jocke omplacerats. Varför reagerade inte socialtjänsten då? Varför omplacerades inte jockes halvsyskon? Varför utvecklades Jockes syskon inte samma reaktiva beteende, om detta var orsaken till Jockes beteende?
Det innebär ju antingen att 1) endast Jocke utsattes för detta, och inte de andra barnen eller styvpappan, och 2) modern slutade omedelbart med det demoniska beteendet så fort Jocke blev omplacerad, och blev därefter en relativt normal förälder. Låter det rimligt? Förklarar inte Joakim all sin traumatik ifrån moderns tablettmissbruk?
Det här är bara ett handplock av de många motsägelser och missar som Anjo uppvisar. Han sitter bara och riffar spontant på det han hör för stunden, utan att märka att han gång på gång motsäger sig själv. Lyssnar man vid olika tidpunkter i reaktionsvideon, spolar framåt, hittar man snart hur han ifrågasätter det han just sett på ett sätt som ogiltigförklarar de förklaringar han gav tidigare.
Anjo säger aldrig vad han själv faktiskt tror är rätt eller fel angående Jockes utsagor, utan han bara riffar spontant och blir mer och mer röd i ansiktet och rabiat ju längre videon går. Man ser hatet lysa ur hans blick tidvis, ser hon titta bort när besvärande detaljer uppvisas i dokumentären.
... det gör dokumentärens innehåll ännu mer trovärdigt, tycker jag.
Det som är direkt beklämmande är reaktionenhos Anjo, en ”kompisilska” iscensatt för Jockes räkning, snarare än någon form av seriös analys.
Jag vet inte vilka smärtstillande tabletter Annika tog 'lite för mycket av'. Men rent medicinskt är det inte svårt att ringa in, bedöma de extremt hallucigena eller psykosliknande tillstånd som Joakim påstår hans mamma uppvisat.
Under perioden 1989-1994, den tidsrymd Joakim hänvisar till, så totaldominerades den svenska marknaden för receptbelagd smärtbehandling i tablettform av NSAID-preparat: ibuprofen, naproxen och diklofenak. Svaga opioider förekom i betydligt mindre omfattning, främst kodein, dextropropoxifen och meperidin. Starka opioider i tablettform var vid denna tid i praktiken reserverade för akut- och specialistsjukvård, svår cancer eller intensivvård.
NSAID: Vid långvarig och kraftig överdosering är vanligaste biverkningarna yrsel, huvudvärk och koncentrationssvårigheter. Psykos eller hallucinationer är exceptionellt ovanliga, även vid missbruk. I de få fall där sådana symtom rapporterats rör det sig nästan uteslutande om extrem överdosering hos äldre patienter - inte en 28-årig kvinna, som Joakims mamma var vid tidpunkten.
Svaga opioider: skrevs ut extremt sparsamt under den här tiden, på grund av känd beroenderisk. Vanliga effekter vid överdosering är dåsighet, andningsdepression och mental avflackning. Allvarliga biverkningar var i första hand kardiotoxiska, inte psykotiska. Hallucinationer och psykos förekom unikt sällan, pga den låga opioidhalten.
Starka opioider: preparat som ketobemidon och morfin i tablettform förekom i ytterligt begränsad omfattning utanför sjukhusmiljö. När de ändå användes i hemmet skedde det nästan alltid under strikt kontroll, ofta med stödperson och tidsbegränsad ordination - inte som femårigt, vardagligt bruk i primärvården.
Tramadol började införas i sjukhusbruk i början av 90-talet och förskrevs till privatpersoner först efter 1996, alltså efter att Joakim inte längre bodde med modern (februari 1994). Enligt socialtjänstens egna noteringar är det först omkring 1998 som Annikas överanvändning av smärtstillande uppmärksammas. Det innebär att de medicinska förutsättningarna för ett mer problematiskt bruk - teoretiskt sett - uppstår efter den period Joakim hänvisar till. Inte till tiden då Joakim hänvisar till.
Det finns inte heller uppgifter från hans syskon eller deras far, som bodde med Annika under dessa år, som styrker de extrema beteenden Joakim beskriver. Inte heller har Joakims syskon utvecklat liknande emotionella eller psykologiska symtombilder, vilket är anmärkningsvärt om modern verkligen varit det ”monster” som påstås.
Sannolikheten att de beteenden Joakim beskriver, skulle ha orsakats av mild eller ens måttlig överdosering av smärtstillande läkemedel i Sverige under tidigt 90-tal, är exceptionellt låg. Det handlar inte om åsikt, utan om medicinsk verklighet. Det är möjligen överkurspensum för människor som hellre reagerar emotionellt än tänker kronologiskt och proportionerligt.
Christoffer hävdar att Jocke ibland visade begåvning som ingav hopp och respekt inför sin storebror, men förmedlar även att Jocke hade också en mörk, lynnig sida. Anjo förnekar detta hos Joakim, och säger att detta stämmer istället överens med någon person som heter Linnea. WTF?
I sin reaktion påstår Anjo att Christoffer skulle ha krävt 100000 kr för att delta i dokumentären, men Anjo återkommer aldrig till det. Ingenting i Christoffers uttalanden utpekas för att vara betalda skådespelanden hos Christoffer. Det här påståendet från Anjo verkar bara vara ett osammanhängande impulsivt riff.
Detaljer som att Joakim först säger att hans mamma hotade att hänga sig i köket, men sedan ändrat det till hänga sig i garaget, och joakim hänvisar till exakt samma tillfälle, sånt spolas helt förbi av Anjo.
När Jockes födsel och tidiga år tas upp i dokumentären, säger hans mamma tillbakablickande, att ”Jag älskade verkligen Joakim, han var min ögonsten.” En förälder borde väl förstå precis vad det hänvisar till för slags livsupplevelse. Särskilt angående sitt första barn?
Anjo lär ju själv ha barn. Men nänä. Anjo framhåller istället att mamman ’avslöjar’ att hon ”älskaDE” Jocke, och enligt honom kan det enbart betyda att hon på något sätt slutade älska honom.
Här sätter Anjo handen på hakan, försöker se intellektuell ut, och ställer frågorna till Annika: ”När slutade du älska din son? Varför slutade du älska din son? Vad för slags mor slutar älska sitt barn? Kanske en sådan mor som Joakim beskriver?” Alltså… fy fan så lågt.
Och om Joakim är kraftigt utåtagerande, så säger Anjo: 'Det vet alla föräldrar vad det är – det är bara panikångest.'
Han följer upp denna sin tolkning med en lång utläggning som, enligt all medicinsk praxis, är raka motsatsen till hur man faktiskt hanterar grav panikångest. Kraftig panikångest leder till hyperventilation och en obalans i blodets koldioxidnivå, vilket är bränsle som ökar symptomen. Lösningen är dra in luft och hålla andan, flera gånger, som kan återställa balansen. Det vert alla som upplevt panikångest.
Men Anjo säger att man ”ska andas djupt, in genom näsan och ut genom munnen”, precis vad som förstärker panikångest och gör saken värre. Karln vet uppenbarligen ingenting.
Han har heller ingen kännedom om barns komplexa problem: aggressionsutbrott, trotsbeteenden, kommunikationssvårigheter, autistiska drag, barndepression, psykos, trygghetsbrist kopplat till vårdnadshavare, impulsivitet och svårigheter att reglera känslor osv osv osv.
Om du som förälder har försökt allt, gått ner på knä, talat lugnt, klappat barnet på huvudet, instruerat att andas, och barnet blir bara värre, och värre, och värre, vad du än gör, och du till slut inte har några idéer kvar i din repertoar … vad gör du då?
Står du bara och tittar på?
Eller tar du hjälp av personer med decennier av erfarenhet av just det som barnet visar?
Att framställa professionell hjälp, som akutpsykiatri, som ’bestraffning', som Anjo gör, är ju absurt. Om någon bryter benet, skulle man då kalla sjukhusets behandling för bestraffning med?
Anjo lägger hela vikten på: ”Nä, det är bara panikångest”, och Anjo kräver att något MÅSTE ha hänt precis innan utbrottet. Vad vet du, Anjo? Du vet inte ens vad dom drivande faktorerna i panikångest är. Och vad vet de som egentligen var där? Gissar du är över 35 år gammal, men resonerar som en 12-åring.
Anjo ger även lång harang om att bröderna och systerns vittnesmål inte är giltiga eftersom de var unga. Men när pappan Tomas, som fanns med hela vägen, tydligt säger att det inte fanns något missbruk alls av smärtstillande vid tidpunkten Joakim hänvisar till, vilket dessutom reflekteras i journaler, och av medicinsk tgillgång vid den tidpunkten, då spolas detta helt förbi av Anjo utan kommentar. Självklart. Det skulle ju krossa hans tidigare argumentation.
Sen säger Anjo att Tomas inte har någon talan öht, eftersom Anjo påstår Tomas skulle vara polisanmäld för ekobrott (?) Och enligt Anjo betyder det att även Tomas mamma inte heller har någon talan, för hennes son påstås vara polisanmäld för ekobrott? Wtf.
Joakim själv har blivit polisanmäld många gånger, har han då ingen talan heller? Ups, glömde, eller?Anjo hävdar även att det ”inte är så konstigt” om man, när man går på starka smärtstillande, skär sig i fingrarna och blöder ner hela maten smed sitt eget fingerblod, eftersom ”smärtstillande gör att man inte känner när man skär sig”. Han säger detta med stora, predikande ögon rakt in i kameran, som om svaret därmed vore givet.
Ren verklighetsflykt. När människor skär korv, lök eller annat i ett kök, så tittar man på händerna, kniven och det man skär. Det gör alla av ren vana och rutin, livet igenom. Ingen skär korv och lök och samtidigt tittar på med ögonen på TV. Om man skär sig så illa att blodet börjar forsa och färgar ner både mat och stekpanna, så ser man det visuellt, oavsett smärtnivå.
Att påstå något annat är inte okunskap, det är fanatism.
Om Jocke omplacerades, pga moderns frankensteinfaktor? Varför omplacerades isf inte bröderna och systern? Speciellt när moderns överdosering av smärtstillande, enligt socialpapper och fosterpappan Tomas, ökade och blev även känd av myndigheterna när bröderna och systern var 10 och 8 år. Läget blev alltså värre EFTER att Jocke omplacerats. Varför reagerade inte socialtjänsten då? Varför omplacerades inte jockes halvsyskon? Varför utvecklades Jockes syskon inte samma reaktiva beteende, om detta var orsaken till Jockes beteende?
Det innebär ju antingen att 1) endast Jocke utsattes för detta, och inte de andra barnen eller styvpappan, och 2) modern slutade omedelbart med det demoniska beteendet så fort Jocke blev omplacerad, och blev därefter en relativt normal förälder. Låter det rimligt? Förklarar inte Joakim all sin traumatik ifrån moderns tablettmissbruk?
Det här är bara ett handplock av de många motsägelser och missar som Anjo uppvisar. Han sitter bara och riffar spontant på det han hör för stunden, utan att märka att han gång på gång motsäger sig själv. Lyssnar man vid olika tidpunkter i reaktionsvideon, spolar framåt, hittar man snart hur han ifrågasätter det han just sett på ett sätt som ogiltigförklarar de förklaringar han gav tidigare.
Anjo säger aldrig vad han själv faktiskt tror är rätt eller fel angående Jockes utsagor, utan han bara riffar spontant och blir mer och mer röd i ansiktet och rabiat ju längre videon går. Man ser hatet lysa ur hans blick tidvis, ser hon titta bort när besvärande detaljer uppvisas i dokumentären.
... det gör dokumentärens innehåll ännu mer trovärdigt, tycker jag.
Sjukt bra och informativt inlägg, tack!
