Citat:
Ursprungligen postat av
ViribusUnitis
Bra svar från din sida -- vi ligger rätt nära varandra i förståelsen. Din beskrivning av det klassiska frihetsbegreppet som gruppens självstyre träffar en viktig dimension som ofta tappas bort i den moderna debatten, och bur-metaforen är väldigt talande. Frihet kräver gräns, form och skydd, annars upplöses den i godtycke eller blir något som bara de starkaste kan använda.
Där jag möjligen vill komplettera ditt perspektiv är att mitt fokus inte i första hand ligger på kollektiv kontra individ, utan på frihetens existentiella och teleologiska sida. Alltså: frihet som förmåga att välja rätt, inte bara möjlighet att välja -- det som hos antiken och kristendomen kopplas till dygd, självbehärskning och ordning i själen. Den dimensionen föregår egentligen både individ vs. kollektiv diskussion.
Där blir Sloterdijks stressperspektiv intressant: modern frihetssträvan drivs ofta av upplösning, oro och rotlöshet snarare än av ett positivt mål. Emancipation utan riktning skapar mer ångest än frihet. Min poäng i trådstarten är just att liberalismen gjort friheten till ett självändamål, medan den klassiska synen alltid såg den som ett medel för något högre -- eudaimonia, ordning, bildning, frälsning, etc.
Gruppens självstyre och den inre disciplinens frihet hör därför ihop snarare än konkurrerar: utan själslig ordning överlever inget kollektiv, och utan kollektiv form urartar den individuella friheten till stress och valtvång.
Bur-metaforen fungerar alltså både på nationell och på antropologisk nivå.
Citat:
Ursprungligen postat av
ViribusUnitis
Intressant tillägg -- jag håller i stort med dig om sambandet ordning, ansvar och frihet. Jag tror dock att frågan blir ännu tydligare om man vänder panorama ett steg nedåt: i den klassiska traditionen är friheten inte något som uppstår efter ordning, utan snarare den inre ordningens uttryck.
Ordning i samhället vilar ytterst på själens ordning; ansvar är inte bara ett krav uppifrån utan frukten av viljans disciplin. Därför kan ett samhälle vara yttre ordnat utan att vara fritt i egentlig mening -- och omvänt ha formella friheter men sakna inre bärkraft.
Sloterdijks stressanalys blir intressant just här: när friheten reduceras till valmöjlighet utan telos uppstår inte mognad utan rotlöshet och ångest -- vilket i sin tur driver längtan efter yttre kontrollmekanismer.
Universe-25-jämförelsen är tänkvärd sociologiskt, men påminner också om skillnaden mellan människa och försöksdjur: människans motkraft mot upplösning är inte biologisk stress, utan dygd, tradition och självbehärskning. Därför är kulturell form viktigare än blott homogenitet, även om homogenitet naturligtvis är ett resultat av fungerande kulturer.
Kort sagt: frihet, ordning och ansvar är inte tre steg på en linje utan tre aspekter av samma etiska helhet.
Det väcker frågor om förhållandet mellan dygd och frihet. Det du skriver om självbehärskning med mera har traditionellt kallats för just dygd snarare än frihet, även om dessa saker såklart också hänger samman och är beroende av varandra.
Dygdbegreppet är förbundet med prestation. Det svenska ordet är besläktat med duglig och duktig. På latin heter det virtus, av vir för man (jmf. sv. mandom), från vilket vi har virtuositet vilket också belyser att det handlar om hur man lyckas prestera. Samma mönster finns i grekiskans arete, som användes i bred mening om skicklighet och duglighet i praktiska åtaganden. Här finns också en konnotation till livlighet, spänst och friskhet; jmf. virilitet och
drängskap.
Resonerandet om behärskning, ordning, människokännedom med mera måste då förstås som medel för dygden, som ytterst definieras av vad man åstadkommer i praktisk handling.
Vi kan också göra en distinktion mellan dygder och uppfattningar om vad som utgör ett gott liv,
eudaimonia som du nämnde i startinlägget. Det är traditionellt målet för de praktiska handlingar som dygderna utgör. Jean-Claude Michéa har argumenterat för att liberalismen definieras av en vägran att slå fast uppifrån vad ett gott liv ska bestå av. Det köper jag inte riktigt. Om man vill kan man vrida det till att liberalismen predikar individuell frigörelse
i stället för ett gott liv, men det finns samtidigt massor av liberala visioner om jämställda livsstilar som man explicit knyter till godhet och dygd (jmf. godhetsknarkande och dygdesignalering som illiberala tillmälen).
Individuell frihet är hur som helst målet för liberala dygder, oavsett om man ser denna frihet som en idé om ett gott liv eller som något liberaler har infört som ersättare för sådana idéer. Detta är omvänt från konservatismen, där man balanserar friheten utifrån hur väl den tjänar dygderna. För lite frihet kan leda till att vi korrumperas och förslavas, men utländsk påverkan - alltså ofrihet - är ofta viktig för att garantera vår grupps duglighet och virtuositet.
Du har även relevanta poänger om att liberalismen skapar en massa stress, som ger upphov till frihetssträvan bort från liberalismen. Denna reaktion emot liberalismen tar en rad olika uttryck, från nya konservatismer till svårplacerad populism eller för den delen kommunism. Vi har också fenomenet där liberaler reagerar på liberalismens avigsidor genom att kräva mer drakonisk liberalism (de begår mer brott på grund av strukturell rasism, som vi måste prioritera att bekämpa! Problemen skulle försvinna om vänsterns falska antirasister bara slutade med sin identitetspolitik!)
Sloterdijk är inne på samma spår men väljer att stanna i det teoretiska, där han förespråkar pluralism i Arnold Gehlens efterföljd som ett bättre alternativ till enkelspårig framstegstro. Om man gör detta teoretiskt går det att komma undan, även om det också kan leda till karriärsvårigheter. Om man konkretiserar det blir det dock snabbt laddat: pluralism när det kommer till nationer och etniska grupper kommer att stämplas som rasism, och pluralism i den ekonomiska politiken kommer att kopplas till korporatism och stämplas som nyfascistisk. Detta är bara fiktioner som används för att bortförklara liberalismens stresskapande, men stämplandet tvingar ändå ner diskussionen i underjorden, med alla handikapp det medför.