Citat:
Jag är nedstängd när det gäller den akuta stressreaktion. Jag kan inte känna riktig sorg, men samtidigt känner jag en liten men djup sorg varje dag. Min värld är förändrad. Jag vet att detta kan påverka mitt beteende. Jag har ingen annan familj. Inget syskon eller pappa.
Edit: jag menar att det diagnosen gavs till mig efter att min mamma dog.
Edit: jag menar att det diagnosen gavs till mig efter att min mamma dog.
Vad du behöver är hjälp.
Du förstör ditt liv, genom att skrämma bort människor som betyder något för dig- du slog sönder skärmen, hon blev rädd för situationen.
Du har en syn på att sex är något man betalar tillbaka med- du vill ha sex för att du sett på tv tillsammans med din partner.
Utöver det besitter du en personlighet, där du har sönder andras egenskaper, utan att du känner skam eller skuld- det är hennes fel att du överreagerade.
Dina egna brister, och resultaten av dem, är andras fel- hennes fel att polisen tillkallades.
Du är totalt ensam, och att du är det, är delvis pga att du inte ”jobbar med dig själv”, utan lever ut din ilska, så människor drar sig undan- hon blev rädd, ringde polisen, nu är relationen över, du är åter igen ensam.
När man läser dina inlägg, får man intrycket att du har stannat i din utveckling vid gandka låg ålder. Där andra människor växer och blir vuxna i sitt förhållande till medmänniskor, är du på mellanstadienivå, i interaktion med andra människor.
Detta är synnerligen tydligt nu i slutet av tråden.
Om du inte tar tag i detta, med din ilska, ditt egenansvar och att se ditt problematiska beteende är jag rädd att du kommer bli än mera ensam framöver. Ensamheten är dyr. Både fysisk och psykisk ohälsa är resultat av ensamhet.
Att du sörjer din mamma lite ojämt är naturligt. Att du inte hjälper dig själv är bara sorgligt.
När orker kommer tillbaka, sök hjälp. Såhär kan du inte ha det.
Du "ägdes" ut av din egen tjej som dessutom är deprimerad och svag. Aj.