Sambo sur och söker inte hjälp

Varning för lång text!

Vi har varit ihop i sex år och vi är ganska lika. När vi började dejta så sa han att han trodde alltid att sexet kunde vara så bra. Nu alla år efteråt förstår jag den kommentaren.

Han har successivt inte velat ligga och efter sex månader med nästan ingen sex och att han varit emotionellt tillbakadragen så berättade han tillslut att han utsätts för flera sexuella övergrepp som barn av en bekant till familjen. Har läst på lite grann och förstår att majoriteten av män som har utsatts för sånt aldrig berättar om det och jag är den enda som vet om det. Det är iofs positivt att han kände sig så trygg med att berätta för mig och han sökte hjälp från en psykolog.

Problemet är att han inte har berättat om vad hände till psykologen så den uppföljningstid han fick är om en månad. Under tiden så är det tydligt att han lider av PTSD med mardrömmar och knappt orkar krama mig. Under relationen har vi alltid varit fysiskt nära med varandra och allt detta har nu försvunnit och han knappt pratar med mig.

Han sa att detta som hänt honom har förändrat honom för alltid, vilket man kan förstå. Jag har min egen historia med trauma och föräldrar som övergav mig när jag var sjuk och jag utsatts för hedersförtryck. Efter decennier av terapi mår jag bra men jag erkänner att det är mycket svårt att stå ut med att han nästan inte vill ha med mig att göra. Jag förstår att PTSD fuckar upp människor och kan döda relationer men det behöver inte vara så i alla fall.

Han är i grund och botten en trygg och stabil person som har varit en bra partner och en fantastisk bonuspappa. Jag älskar honom oerhört. Men det är så svårt att stå ut med att bli behandlad såhär, att han har blivit emotionellt nedstängd. Jag är en som gillar sex och närhet.

Vilka krav kan man ställa på en partner i detta läge? Han sa att han vet att jag försöker hjälpa honom men att det finns en gräns med vad andra kan göra. Det känns som han inte riktigt försöker att få hjälp och genom hans jobb vet han hur mycket psykiatrin suger vad gäller att hjälpa folk med PTSD. Det må vara svårt men det blir såklart omöjligt att få hjälp om man inte försöker på riktigt.

Varning för lång text!

Vi har varit ihop i sex år och vi är ganska lika. När vi började dejta så sa han att han trodde alltid att sexet kunde vara så bra. Nu alla år efteråt förstår jag den kommentaren.

Han har successivt inte velat ligga och efter sex månader med nästan ingen sex och att han varit emotionellt tillbakadragen så berättade han tillslut att han utsätts för flera sexuella övergrepp som barn av en bekant till familjen. Har läst på lite grann och förstår att majoriteten av män som har utsatts för sånt aldrig berättar om det och jag är den enda som vet om det. Det är iofs positivt att han kände sig så trygg med att berätta för mig och han sökte hjälp från en psykolog.

Problemet är att han inte har berättat om vad hände till psykologen så den uppföljningstid han fick är om en månad. Under tiden så är det tydligt att han lider av PTSD med mardrömmar och knappt orkar krama mig. Under relationen har vi alltid varit fysiskt nära med varandra och allt detta har nu försvunnit och han knappt pratar med mig.

Han sa att detta som hänt honom har förändrat honom för alltid, vilket man kan förstå. Jag har min egen historia med trauma och föräldrar som övergav mig när jag var sjuk och jag utsatts för hedersförtryck. Efter decennier av terapi mår jag bra men jag erkänner att det är mycket svårt att stå ut med att han nästan inte vill ha med mig att göra. Jag förstår att PTSD fuckar upp människor och kan döda relationer men det behöver inte vara så i alla fall.

Han är i grund och botten en trygg och stabil person som har varit en bra partner och en fantastisk bonuspappa. Jag älskar honom oerhört. Men det är så svårt att stå ut med att bli behandlad såhär, att han har blivit emotionellt nedstängd. Jag är en som gillar sex och närhet.

Vilka krav kan man ställa på en partner i detta läge? Han sa att han vet att jag försöker hjälpa honom men att det finns en gräns med vad andra kan göra. Det känns som han inte riktigt försöker att få hjälp och genom hans jobb vet han hur mycket psykiatrin suger vad gäller att hjälpa folk med PTSD. Det må vara svårt men det blir såklart omöjligt att få hjälp om man inte försöker på riktigt.

Håller med om professionell hjälp kan vara en bra idé, men vad i helvete har du fått det ifrån att vi tjejer tappar respekten när våra män visar sig sårbara och delar med sig av traumatiska händelser? Tvärtom verkligen har det alltid varit i min värld.

Du kanske läser in för mycket. Självklart är det ingen idé med samlag nu, det har jag inte begärt och förväntar verkligen inte, han är tydligen traumatiserad. Men att inte ens orka hålla händer känns tufft när vi har alltid varit så fysiskt nära (här pratar jag inte ens om sex utan kramar, en arm runt axeln osv). Och när det följer med knappt något samtal alls mer än godmorgon, hej, hejdå, vad ska vi laga ikväll då är det en stor förändring i vardagen

När är våld någonsin rätt?

Våld med syfte att försvara sig själv och / eller andra. Våld i syfte att få någon att komma ur sin "panikreaktion" t ex vid ett drunkningstillbud eller vid en större katastrof där hela deras beteende kan riskera deras och andras liv.

I detta fall som är ett lågintensivt skadlig beteende går det förstås att diskutera om en örfil är lämplig eller ej men generellt svarar män bättre på våld än vad kvinnor gör så inte omöjligt att det skulle få honom att faktiskt vakna till och inse vad han håller på med. Dock bättre om en manlig vän ger honom örfilen istället ifall han tar det på fel sätt och ger igen.

// CC

många skriver säkert "man kan inte ändra på andra" eller "det är inte ditt ansvar eller "är du medberoende" eller "man kan inte hjälpa den som inte vill ha hjälp".
Och så vidare
Vänligen bortse från denna typ av kommentarer som kan uppfattas fel som "lev och låt leva" eller "sköt dig själv och skit i andra."
Man kan visst förändra människor genom att ge dem nya insikter, genom att ge dem hjälp att tänka i nya banor. Vilket kan förändra beteende och känslor
Man kan vara stöttande och mata med ett antal återkommande frågor som sätter igång tankarna t ex:
- har du accepterat att du inte kan skriva om historien?
- vad är det du inte kan acceptera då?
- vad är det du ältar?
- att ingen såg dig?
- att ingen hjälpte dig?
- att du själv inte sa nej?
- att människor är opålitliga?
- skäms du för ditt kön?
- förstår du att en människa kan välja sina tankar?
- att man kan välja sitt beteende?
- att man därigenom kan påverka sina känslor?
- kan detta gälla dig också?
- vill du kunna välja dina tankar?
Om psykologen
- hur känns det att ha berättat detta för mig?
- har vår relation blivit sämre genom att du har berättat vad som ligger bakom ditt mående?
- Vad tror du händer med skammen om du fortsätter bära den ensam?
- Hur mycket energi går åt till att dölja det du inte berättar?
- Vad skulle hända om du gav någon annan chansen att inte döma dig?
-------------
ja du begriper andemeningen, det är ju inte meningen att rabbla dessa frågor utan mer att ta tillfället i akt när det uppstår en chans att lämpliga ställa frågor som får hen att tänka i andra banor än att gräva ner sig i gamla tankar av hopplöshet.
inte - på grund av sin egen frustration - ställa skuldfrågor som förvärrar känslan av att vara värdelös
- fattar du inte att xxx?
- du måste ju praaata med psykologen, annars är det ju ingen ide att gå dit ens eller hur?!
- du måste ta tag i detta nu, så här kan vi inte ha det? Du måste förstå hur jag har det också eller hur?
--------------
Det verkar som om en depression kan vara på väg