Hellsingstars dikter

Grönsakslandets solrosor vissnar upprätt,
endast deras huvuden slokar skamset,
som hos blyga tonåringar som ständigt
krymper sig själva.

Genom runda gravkullars stenar silas
vikingskrattet. Kajorna hör det som ett
brus. Det skänker tallarnas barr sin djupa
blågröna mättnad.

Jag gillar't! Kom gärna med mer!

Min flickvän sitter och kollar på Naked
attraction Sverige. Hon tycker att killen
med Pinnochiotatueringen
(hans kuk är liksom Pinocchios näsa)
är ganska söt.

Jag öppnar frysen. Flaskan Fanta
Exotic har legat där för länge.

Min flickvän ropar, hon påminner mig
om att inte trampa ned harsyran
som trängt igenom vårt hallgolv

Jag hörde tranor över rättspsykets rastplats
där man samsas om tändaren och stirrar
och sällan hör något annat än de andras
andning och en skötares röst
när det är dags att gå in

Där inramas himlen
av längorna som inramar oss
i en fyrkant där samma minut
återkommer, om och om igen
Ibland i nya märkliga
skepnader, något slags försök
att luras

Nu hör jag Linda från rummet bredvid,
hon får inte sin nagelklippare
från sin plastlåda med tillhörigheter
som man får ha ibland men inte alltid
"Jävla Fitthelvetes Jävlar"
Hennes driv är nog ett vårtecken
precis som tranorna jag hörde.
Var det tranor jag hörde?:

en skorrande trumpetstöt,
och sedan en till.
Persiennerna glöder blekt

Jag lägger mig under filten
prydd av regionens gåtfulla logga
och blundar.

Jag flyger bredvid en trana
kommer nära, vi är lika stora
Där nere finns skogen
villaområden
skolor
mataffärer
här uppe finns jag och tranan
och dess bärnstensöga

Vi landar vid sjön
där tranorna alltid landar
såhär års
när mina bleka tår
nuddar vattenytan
förvandlas jag till en tysk pojke
som står på avstånd och betraktar
vid en utkiksplats bland andra tyska
turister som kommit till västgötaslätten
för att titta på tranorna.

"Sie tanzen! Sie tanzen! Wunderbar!",
utbrister en man bredvid mig
som står med själen försjunken
i en enorm tubkikare.
Det måste vara min pappa

Jag dras ur den tyska pojken
och flyger igen
men jag fortsätter höra hans tankar:
Åkte vi hit ända från Düsseldorf
för att se de där vidriga smutsgrå
fåglarna. De dansar inte,
nej, de bara hoppar ibland

Jag går bredvid den nya skötaren,
Linus. Han pratar fotboll
med luften,

den ljumna, som omger oss
på tisdagspromenadens förutbestämda
rutt. Den efter natten våta asfalten
känner pensionärernas vandringsstavars
gummi väl. Och jag känner deras blickar:
smått skrämda eller vänligt överslätande.

En gubbe, lite lik min morfar,
sitter på huk i sin trädgård och klipper
syrenbuskens rotskott.
En aning av de klarlila blommornas

doft blandas i mig
med min ständiga dova skam
och fragment av Linus utläggning
om Degerfors senaste match.

Min lust att sticka, bara springa
mot stora vägen för att sno en bil
och köra mot Danmark eller Norrland
eller västkusten,
är under kontroll idag;

om den växer och blir pockande,
får mammas röst, skrikandes
i blodet som rinner till benen
och armarna
att jag måste komma hem

ska jag göra Färgövningen.
Man fokuserar på en färg i taget
i omgivningen, tar in dess nyanser.
Måns, min psykolog,
säger att det ska lugna mig.

Så har jag lärt mig
att det finns jävligt många
nyanser av grönt

Jag drömde att jag var en nittonårig tjej
som satt med sina kompisar i hörnet
av en nattklubb i en småstad
och berättade att hon sett i sin jättesvenska
pojkväns ansikte, på ögonbrynens höjning,
att han blev lagom förvånad
inte för förvånad
när han fick syn på muminmuggarna
i hennes syrianska pappas köksskåp
under deras första besök där
förra veckan.
Hennes naglars ljuslila färg
påminde om triften på klipporna
i Lysekil, som jag plockade
efter att ha badat i det salta
vattnet där knappt synbara
maneter svävar över blåstången.

Gråsuggor rör sig över ränder
av vatten som sluppit genom trallets
springor, stilla till morgonen
uttorkade bäckar i betongen,
en av dem skuggad av Foten,

din fot. Du sitter vid utebordet,
där burken med folköl står vid ljuslyktan
av rött glas, och du befinner dig
i en värld där det bara finns kolumner
av grälla ädelstenar som ska sorteras
och poängen som ges när de imploderar.

Om du tittade upp hade du kanske
lagt märke till hur månskenet
silas genom studsmattans hoppduk
och droppar ned över gräset
som robotgräsklipparen inte kommer åt.
På förmiddagen, när du går ut
för att handla, kommer du att känna
en dragning till det gräset,
en dragning
som känns i ansiktet.

Hon älskar plockepinn
och att sniglar finns

Hennes handleder
var verket som gav
hennes pappa första pris
i en glasblåsartävling.

Hon har aldrig klampat.
Aldrig spottat.

Hon älskar röksvampar
men skulle aldrig stampa på en.
Detsamma gäller smällbär.

Den enda gången
hon förolämpat någon
fick hon feberliknande symtom
i två och en halv vecka.

Hon har gjort sig så liten
att hon knappt får plats i en dikt.

Jag ser en larv
i en droppe
i en daggkåpa

som slingrar sig till ett s
på en av de vita
sidorna i hennes dagbok,
där bokstäverna blir mindre
och mindre för varje vecka.