När sorgen aldrig släpper taget – hur hittar man styrka när allt känns meningslöst?

Hej! Min pappa gick bort för tre år sedan. Sedan dess har mycket förändrats. Jag har bara min mamma kvar, men hon är sjukskriven, och jag känner mig ofta tom och uppgiven.

Jag tänker mycket på barndomen och hur familjen en gång var.

Det som tynger mig mest just nu är känslan av att världen runt omkring blivit så kall. Jag upplever att det finns mycket hat, falskhet och elakhet mot människor som har det svårt. Det känns som att allt hopp sakta försvinner. Jag har tidigare haft självmordstankar, men då handlade det mest om hopplöshet inför framtiden. Nu är det mer en önskan att slippa all smärta och all oro jag ser och känner varje dag.

Jag vill inte se min mamma lida, och jag vill inte längre bära den här sorgen. Jag har försökt prata med vänner, men känner mig inte riktigt förstådd. Jag vet inte om vården ens kan hjälpa, men jag försöker ändå skriva här, som ett rop på hjälp.

Jag vill inte se min mamma såhär. Jag vill ha min familj tillbaks. Jag vill inte ha hat i världen.

- Hur hittar man kraften att fortsätta när sorgen känns oändlig?

- Har någon upplevt liknande känslor av hopplöshet inför världen och hittat vägar ur det? - Går det verkligen att hitta mening igen när man har förlorat någon man älskar djupt?

- Vad har hjälpt er mest när livet känts som mörkast?

Hej, professionell hjälp helt klart!
Hitta en samtalsterapeut och få ut allt som finns inombords. Det krävs att du vågar lita på personen i fråga och bara öppnar upp din inre värld.
Hemförsäkringen kan förmodligen hjälpa dig att ta kostnaden.

Ingen hemförsäkring täcker att man upplever sorg efter att en förälder avlidit eller för att ens mamma är sjuk.

Jag säger bara genom min erfarenhet. Min mor dog av cancer. Det tog väldigt hårt i mitt liv till den punkten jag hamnade i depression som jag inte visste och förstod men efter ett tag så förstod jag problemet och sökte en psykolog(privat).

Det största misstagen jag gjorde som att jag informerade min situation till mina kollegor eftersom dem jag var inte längre mig själv(depression) och dem förstod inte riktigt varför.

Detta slutade med att förvärrade min depression ännu mer och blev nedtryckt(spekulationerna varför jag sökte en psykolog och kropps språk blir väldigt annorlunda när du är deprimerad och det hjälper inte heller när dem säger som jag anser är negativt) 2 hela år i företaget.
Vissa människorna förstår inte konsekvenserna vad ord kan göra för skada på psykologisk hälsan.
Fastän jag har informerat till chefen eller sagt till dem att låta mig vara ifred så slutade inte skiten.....

Det kom till den punkten att jag tyvärr skada mig "fysik" eftersom jag klarade inte den stora smärta som fanns i inom mig.

Det kom till den punkten att dem ändrade min medicin och höjde dosen till 200 milligram dagligen.
Jag började ta dem 2017 och har nu gradvis slutat ta till att sluta ta det helt vid 2025.

Men psykologiska smärtan(ptstd) är nu tyvärr permament men jag kan "behärska" det utan medicin men jag känner fortfarande oroa inom mig.

Det är väldigt svårt för mig att säga hur jag hittade styrka att orka men det är nog mest dataspel, anime och träning inom kampsport(mest kampsport och anime) som gjorde att jag mådde mycket bättre.

Det är någonting du måste klura ut det "själv"(med andra ord kämpa igen depression tills den avtar och du kan behärska det) samtidigt så är det inte fel att ha någon person vid sida om som förstår dig och lyssnar på dina problem fysisk och psykisk om du lyckas hitta nån.

Jag önskar all lycka och jag hoppas att du hittar ett sätt att orka genom det.
Jag kan bara säga du är inte ensam, kämpa och ge inte upp och lyssna inte på all negativet som du eller människor säger om dig. Ja det är svårt men det är sånt man måste kämpa genom.

Ber om ursäkt för särskrivning men jag har dyslexi.

Självklart att det ingår krishjälp i många hemförsäkringar, kolla upp det.

Hej, jag kan säga att de du skriver har hänt mig i stora delar. Tankarna du beskriver har varit desamma och hopplöshet. Jag har några saker till dig. Först tycker jag du ska kontakta vården, har du en depression behöver du medicineras, att ändra dina tankar utan medicin kan vara svårt om du inte har mycket stöd runt. Den mörka världen du beskriver vill jag du tänker i perspektiv på. Tänk historiskt. För 300 år sedan, var människor bättre mot varandra då? Sätt dig in i hur det kunde vara att leva i de tiderna. 1800,talet, hur hade kvinnor de förr? Häxjakt. Vikingatiden, järnåldern o.s.v. läs gärna på för att förstå hur folk hade de förr. Sen kommet insikten; människor har skapat både det som är bra och dåligt. Var den som gör det bättre för människor. Även om de vore de sista du gör, kasta inte bort din chans. Du kan påverka och förändra, titta bara på nyckelpersoner genom historien. Att göra något bra inspirerar andra. Kanske det kommer ge din mamma glädje och inspiration att se dig kämpa annars kommer många andra definitivt göra de.

Resa.
gärna till något (bra) land. Och vara där. Inte bara vara turist, utan försöka göra saker som folk. Hitta din egen tvättinrättning, din egna snabbköp, dina egna platser som du gillar. Göra dig hemmastadd.
Och tänka väl om din pappa. Det finns en fara med starka familjeband, att de är FÖR starka.

Hej!

Det är ett bra tips! Jag vill ju gärna åka utomlands och upptäcka saker. Jag har lite saker i min önskelista. Jag har även mina fritidssysselsättningar som jag gillar och har idéer på gång.

Men sorgen och oron finns där. Jag älskar min mamma.

Hatet som sker just nu runt omkring oss. Hela världen är ur balans och det finns så mycket hat och oro. Det är det som också är bekymret för mitt mående. Jag tycker att tipset om att resa är ett bra tips, men jag vill helst gärna skippa all kaos som sker just nu. Döden känns som en befrielse. Jag vill leva. Jag trivs med mitt liv mer eller mindre. Men kaoset runt omkring, får mig att vilja dö. Jag vill dö för att skippa att vittna allt som sker i vårt samhälle och vår värld.

Jag är osäker på om vården kan hjälpa.

Jag har försökt prata med detta med vänner, men jag känner att ingen förstår mig. Känns som om jag är den ende som känner och tänker såhär, runt min omgivning. Jag tycker det är jobbigt. Det finns ingen och prata med.

Å andra sidan kan jag förstå att det är komplex med det jag delar med mig av. Det är svårt att ge någon tröst, för något som sker hela tiden runt omkring världen och samhället. Så det är förstås svårt. Så jag klandrar ingen av mina vänner.

Flexat mina muskler och visat min mentala styrka.
Människan är gjord för att dö. En dag händer det, så var redo.

Du har inte provat online psykolog? https://youtube.com/shorts/GKLEZkvDp...MNeciJPbzkS4HU

Hur länge skall man vara ledsen?

Hur hittar man bot?

Jag sitter och spelar på min playstation 1. Jag spelar ett spel, som jag spelade med min storebror. Jag tänker hela tiden hur det hade varit om jag spelade med min storebror, såhär bra, när jag var bra och fanatsierar upp hur han hade reagerat och kommenterat. Hur det hade varit om vi hade spelat det spelat en gång till, som barn.

Jag vill vara barn igen och umgås med min storebror. Vara med min familj.

Jag är ledsen hela tiden.

Jag tänker på självmord och tror inte att vården är svar på mitt problem. Jag tror inte vården kan hjälpa. Jag känner att ingen av mina vänner heller förstår mig.

Hur länge skall man egentligen vara sentimental eller är jag kanske inne i en första stadie av depression och bäst att kontakta vården i alla fall och få vård, innan det blir en djupare form av en eventuell depression, om jag nu är sjuk?

Jag tänker på min barndom. Min familj. Men framförallt min barndom. Jag fantiserar där mamma kommer hem från jobbet. Vi familjen umgicks. Jag umgicks med min storebror. Det store förtroendet jag hade. Hur livet var början av 00-talet m.m.

Jag tänker också på mina vänners barndom och hur eventuellt de var när dessa var barn + hur de lekte tillsammans i familjen m.m.

Jag blir så himla sorgsen inombords och kan inte ta mig ifrån detta.

Allt är mörkt. Samhället, världen och människor och systemet vi lever i.

Jag tänker på självmord. Döden. En befrielse av allting.

Jag tänker hela tiden på att ett kaos kommer att ske, men det sker aldrig. Jag ''väntar'' på att det skall ske. Men jag orkar inte mer med att ''vänta'' att en efter en av mina äldre bekanta dör av naturliga orsaker.

Min pappa gick bort av hjärtinfarkt för något år sedan.

Jag klarar inte av detta.

Jag vill dö. Men jag känner också att detta är så liten grej att jag inte ens vet om vården skulle ta emot mig med detta.

Dessutom höll jag på att utredas för autism och ADHD inom vården, men det verkar ha runnit i sanden och jag får inget respons tillbaks, trots att jag ringt till vården och påmint om saken 3 gånger.

Men skall jag ringa till vården igen och helt plötsligt säga att det som jag besväras av i nuläget och utredning med ADHD och autism får vänta?

Ibland känner jag att jag inte ens klarar av att jobba.