I vår släkt är vi högutbildade, och så ska det vara och förbli!

Kommer från en släkt och familj där det är självklart med en högre akademisk utbildning. Har personligen inte känt mig utsatt för stress och press på grund av detta. Kanske för att jag levde upp till förväntningarna, vad vet jag? På släktmiddagarna diskuteras flitigt yrkesmässiga framgångar, och mina barns pågående universitetsutbildningar. Jag tycker att det är bra att familj och släkt sporrar varandra till framgång och välstånd, men är det en socioekonomisk livsstil? Har inte tänkt på det tidigare.

Topic: är det en socioekonomisk livsstil och vad tycker ni i så fall om den? Bra och dåligt?

Det är väl inget märkvärdigt att vara högutbildad i Sverige, när vem som helst kan plugga på universitet och dessutom få bidrag för det. Annat är det i länder där föräldrna måste vara välbärgade eller jobba ett helt yrkesliv för att finansiera sina barns studier. Där kreti och pleti inte kan bli ingenjörer och doktorer, utan där det är reserverat de högre samhällsstånden. Där hade du kunnat vara mallig, men i sossesverige? Kom igen nu Bosse.

Topic handlar inte om att skryta, utan att diskutera fenomenet som en socioekonomisk livsstil.

OK. Nej det är inte det i så hög grad som du hade önskat dig. Som jag nämnde är universitetsstudier i många länder ett privilegium för övre medelklass och uppåt, medan alla i Sverige kan studera på högre nivå. Dessutom har yrkesgrupper som förskollärare och andra traditionellt lägre ansedda utbildingar på högskola, vilket inte heller bidrar till den "socioekonomiska livsstil" du försöker föreställa dig. Alla saker jag nämt är dessutom bra och hedrar Sverige som land som lyckats demokratisera högre utbildning.

Det ligger en del i vad du säger. Det har gått inflation i (viss) högre utbildning, men framförallt inom humaniora och samhällsvetenskap. Vad hade jag föreställt mig? Har inte uttryckt några önskemål i min trådstart. Var inte så defensiv nu. Jesus älskar dig. Mig också.

Hur skulle en släktmiddag vara om ett av dina barn hoppar av sina studier och istället blir snickare eller säljare?

Hmm... Bra fråga!

Besvikelse, men accepterande skulle jag tro. Utfrysning och dylikt förekommer inte i min familj! Vi accepterar olikheter. Det finns gränser förstås... Drogmissbruk och kriminalitet är icke accepterade fenomen. Lättare missbruk av alkohol, av typen "lite för mycket sherry till matlagningsvinet" är däremot tillåtna.

Hur skulle det dessutom gå när det visar sig att snickaren både har högre lön än flera av er akademiker och kan håva in massor av svarta pengar samt köpa ruckel, rusta upp och sälja med miljonvinst?

Dessutom skulle han/hon säkert bli populär när det väntas någon renovering runt hörnet?

Haha, rolig jämförelse pastorn! Detta kan givetvis inträffa, och jag är väl bekant med svartarbete. Min far var byggnadsingenjör, men de flesta i min familj tjänar nog mer än en snickare. Sedan behöver pengar inte göra någon lycklig, men brist på pengar kan definitivt göra någon olycklig.

Jesus vare med dig pastorn!

Uttrycket ”socioekonomisk livsstil” beskriver ett mönster där ekonomisk ställning, utbildningsnivå och sociala värderingar samverkar och präglar hur en grupp lever, tänker och värderar framgång. Det är alltså inte bara en socioekonomisk position, utan en livsstil som uttrycker den, genom värderingar, umgänge och prioriteringar. Så, ja, det du beskriver kan kallas en socio-ekonomisk livsstil.

Det perspektivet har - precis som alla livsperspektiv har - både fördelar och nackdelar; bara sin egna form av dom.
Fördelar inkluderar relativt ofta ekonomisk trygghet, utbildningskapital, social nätverk och resurser, kulturell trygghet och självförverkligande, och i vissa fall hälsosamma livsttilsval.
Nackdelarna kan vara prestationspress, social homogenitet, risk för överidentitet, kulturell elitism, mindre flexibilitet i livsval m.m.

Bra sammanfattat! Tack för ett konstruktivt inlägg!

Bra om det är balanserat. Finns många fördelar med det som exempelvis hälsoaspekter. Risken är att statusjakten tar över och att folk går över lik för att nå "framgång". Personligen kan jag tycka att svenskar är besatta av att arbeta och att vara duktiga på ibland fel sett. Den politiska samt sociala korrektheten tar över.