Universum kan sprudla av liv?

Din nyckelmetafor är elegant, men också ett perfekt exempel på hur lätt det är att förväxla epistemologisk bekvämlighet med vetenskaplig metod.

Att leta efter sina nycklar under gatlyktan fungerar - om man vet att nycklarna faktiskt existerar, och att ljuset åtminstone täcker en del av den plats där de rimligen kan ligga.
Problemet här är att vi inte ens vet om “nycklar” är rätt begrepp. Vi vet inte hur de ser ut, av vilket material de är, eller ens om det är nycklar vi borde leta efter.

Vetenskapens styrka har aldrig varit att bara söka där lampan lyser: den har alltid flyttat lampan.
Om vi fortfarande stod kvar under gatlyktan skulle vi fortfarande tro att atomer var odelbara och att hela universum kretsade kring jorden.

Så visst, man kan börja där ljuset finns.
Men om man aldrig vågar kliva ut i mörkret , hur ska man då någonsin upptäcka något nytt ljus?

Jo, jag är fullt medveten om hur paradigmskiften fungerar - och just därför ifrågasätter jag din “ränta på ränta”-metafor.
Vetenskapen utvecklas inte exponentiellt, utan diskontinuerligt: genom språng som till sin natur är oförutsägbara, och ofta omkullkastar hela grunden som den tidigare “räntan” byggde på.

Det finns nämligen ingen rak linje från Aristoteles till Einstein, lika lite som från Newton till kvantfältteori. Varje större vetenskaplig revolution har krävt att man ifrågasätter den ontologi som de tidigare teorierna tog för given.
Att du hänvisar till den kanoniska kvantiseringen bekräftar ju bara min poäng: även kvantfysiken tvingades till slut att uppfinna ett helt nytt språk för verkligheten - eftersom det gamla inte längre bar.

Och nej, frågan handlar inte om att ha “erfarenhet av forskning”. Den handlar om att se att även den mest noggranna metod vilar på antaganden som själva är oforskade.
Forskning sker alltid inom ett paradigm.... men vetenskapliga språng sker faktiskt när man kliver utanför det. ( konstigt att du inte känner till detta, du som är så duktig.)

Din modell bygger på kontinuitet, men verkligheten är inte kontinuerlig.
Det är just därför den fortfarande är intressant.

T ex är det ju fortfarande lite oklart hur det uppkom på vår planet

Du överskattar vetenskap. Hur ska du leta efter något som du inte har en aning om vad det är? Hur vet du om du hittar det du letar efter och hur känner du igen det? Du vill alltså ge dig ut i den mörka skogen och leta efter något du inte ens har något begrepp om. Att ta med en 100W lampa och en metalldetektor hjälper kanske, men tänk om det är genomskinligt och inte innehåller någon metall? Nej, detta argumenterar du ju emot, för varför ska vi ens anta att det vi letar efter kan upptäckas med vanligt ljus eller öht med någon metod vi känner till?

HUR ska du leta?? Sorry, detta är flum.



Ok, jag gillar också Tomas Kuhn, och hans the structure of scientific revolutions.

Men kan du ge ett enda exempel där den sortens paradigmskifte har hänt förr som du efterlyser här? Dvs att genom att bara byta paradigm så har man plötsligt lyckas upptäcka något helt nytt som vi inte ens hade instrument till att se innan paradigmskiftet? Tolkningar och teorier ändras, men inte själva instrumenten, iaf inte initialt.

Angående vetenskapens utveckling så är den nog. exponentiell på ett liknande sätt som finans och ekonomi, med slumpartat (oförutsägbara) procentuella förändringar. Den har iaf inte utvecklats linjärt sedan Aristoteles, för då hade vi ju på den tidiga medeltiden haft ca hälften av alla dagens kunskaper. Och så var det ju inte.

Det är en märklig invändning, för hela vetenskapens historia består av människor som just gjort det du beskriver som “flum”.
Ingen visste hur man skulle “leta efter” gravitationsvågor, svarta hål eller kvarkar - förrän man först postulerade att de kunde existera.

Du tar för stora kliv.

Aristoteles ville inte ner i Marianagraven, och Newton var inte på jakt efter svarta hål. Kunskap växer med tiden, och då har man en aning om vad man letar efter.

Om vi visste hur liv startar, kunde det medverka till lite vettigt letande, för att ta ett exempel. Detta om "klart vi ska leta efter allt överallt och inte vänta på vetenskapen" är inte en sak.

Edit: Arkimedes, såklart

Du säger att ‘'kunskap växer med tiden, och då har man en aning om vad man letar efter'’. Det är just här din logik kraschar mot vetenskapens historia.

Ta exempelvis elektromagnetism: Faraday hade ingen aning om exakt vad han letade efter när han experimenterade med elektriska och magnetiska fenomen. Hans intuition och '‘föreställningsförmåga'’ ledde till upptäckten av induktion, innan någon kunde mäta det med exakta instrument.

Samma sak med Einstein: relativitetsteorin uppstod inte genom stegvis ackumulerad kunskap "inom ramen för vad vi redan visste'’, utan genom att radikalt ifrågasätta den etablerade mekanikens ontologi. Gravitationsvågor, upptäckta nästan ett sekel senare, krävde precis den här typen av paradigmskifte - förutsägelser gjorda i teorin innan mätinstrumenten ens existerade.

Om vi alltid väntade tills vi ‘'visste vad vi letade efter'’, skulle mikroskopet aldrig ha upptäckt bakterier, teleskopet aldrig Jupiter-månarna, och kvarkar skulle fortfarande vara en spekulativ idé. Vetenskapen utvecklas inte som en ränta-på - ränta-ekonomi... den utvecklas genom språng, där fantasi och kritisk tvivel ofta föregår observation och metod.

Att påstå att man måste ha en färdig karta innan man vågar gå in i skogen är inte bara konservativt – det är epistemologiskt självmord. Det är precis den attityden som hindrat mänsklig förståelse i århundraden.

Och sen så ska jag citera mig själv. Angående Aristoteles och Newton, det jag skrev i tråden här 25e November kl. 21.14. i Inlägg nr 960:

" Vetenskapen utvecklas inte exponentiellt, utan diskontinuerligt: genom språng som till sin natur är oförutsägbara, och ofta omkullkastar hela grunden som den tidigare “räntan” byggde på.



Det finns nämligen ingen rak linje från Aristoteles till Einstein, lika lite som från Newton till kvantfältteori. Varje större vetenskaplig revolution har krävt att man ifrågasätter den ontologi som de tidigare teorierna tog för given.
Att du hänvisar till den kanoniska kvantiseringen bekräftar ju bara min poäng: även kvantfysiken tvingades till slut att uppfinna ett helt nytt språk för verkligheten - eftersom det gamla inte längre bar."

......

Historien visar att de största upptäckterna aldrig krävde att man redan visste vad man letade efter - bara att man vågade omdefiniera själva frågan.

Du säger att ‘'kunskap växer med tiden, och då har man en aning om vad man letar efter'’.

Du missförstår mig. Einstein ifrågasatte saker som var "steget före", utan Newton ingen Einstein. Faraday hade inte haft en fråga att ställa utan alla dess Volta, Ohma, Transista, * :P

Mikroskopet uppfanns av andra anledningar, där hade man sedan ett sätt att hitta bakterier, etc. Du sätter hela tiden vagnen före hästen, och det är inte korrekt.

Du har dock rätt i att det inte är en rät linje vetenskaplig utvecking, som nerdnerd redan upplyst dig om. Men vetenskapen snurrar allt snabbare, och har gjort i flera tusen år. Om den får fortsätta härja "ostyrd" som den varit fasar jag nästan för 3000 .. även om jag inte får se det.

"While running his draper shop, Van Leeuwenhoek wanted to see the quality of the thread better than what was possible using the magnifying lenses of the time. He developed an interest in lensmaking, although few records exist of his early activity." </edit>

Jag skulle egentligen vilja utveckla det där, för det känns som om mitt svar var för koncist.

Vi letar såklart efter liv redan idag, men vi gör det med dagens verktyg. Lite som hur man mätte havsdjup på 1800-talet, man släppte ner en sten med snöre och räknade antalet knopar på det. "Här e det 70 meter, Kapitän!". Idag har vi möjligen ett lite effektivare system - men det gör samma jobb.

För 70 år sedan ville man försöka mappa jox i rymden, så vi tog massa bilder med visst intervall och folk satt och manuellt flippade mellan dom, för att se just förändringar. Det funkade, men dagens automatiserade sökningar är inte ens jämförbara med den modellen (även om vissa foton tagna även DÅ är användbara idag, det var inget fel på den sidan av tekniken).

Att leta liv idag utgår från ett behov vi tydligt haft sedan före mitten av förra århundradet, med alla UFO-grunkor som uppstått - som ett svar att ökad teknologi, det folk tog för "äh, det händer" skulle nu utforskas. Svensson var helt enkelt aningen mer vaken och kritisk.

Så vi letar - först genom att lyssna via radio, sedermeda via teleskop, som kom att bli rymdbaserade för bättre upplösning, via hubble till jwst och vi är ingenstans "klara" med den linjen. Men detta är bara aningen bättre och bättre verktyg för *samma gamla sökningar*.

Det som saknas är nya sätt att upptäcka fenomen, ett av dom är ju LIGO och efterföljare, nackdelen är att känsligheten e så enormt klen att det kan jämföras med att örfila en myra med halva månen. Men det, likt allt annat, kommer förbättras - det intressanta är att det är ett NYTT sätt att leta.

Och det är det vi behöver, nya sätt att leta. Finns det nåt inom quantumområdet som kan ...

Du beskriver historien om verktygens förbättring... men det är precis där du missar poängen. Vetenskapen väntar aldrig på perfekta instrument, den börjar med idéerna som ingen ännu kan mäta. LIGO var meningslöst innan någon vågade formulera teorin om gravitationsvågor. Mikroskopet skapades innan bakterierna var kända. Du beskriver hur man mäter, jag pratar om hur man vågar tänka nytt. Att bara vänta på bättre verktyg är konservativt: och det är just konservatismen som håller mänsklig förståelse tillbaka.

Du säger att ‘'kunskap växer med tiden, och då har man en aning om vad man letar efter'’. Det är just här din logik kraschar mot vetenskapens historia.

Ta exempelvis elektromagnetism: Faraday hade ingen aning om exakt vad han letade efter när han experimenterade med elektriska och magnetiska fenomen. Hans intuition och '‘föreställningsförmåga'’ ledde till upptäckten av induktion, innan någon kunde mäta det med exakta instrument.

Samma sak med Einstein: relativitetsteorin uppstod inte genom stegvis ackumulerad kunskap "inom ramen för vad vi redan visste'’, utan genom att radikalt ifrågasätta den etablerade mekanikens ontologi. Gravitationsvågor, upptäckta nästan ett sekel senare, krävde precis den här typen av paradigmskifte - förutsägelser gjorda i teorin innan mätinstrumenten ens existerade.

Om vi alltid väntade tills vi ‘'visste vad vi letade efter'’, skulle mikroskopet aldrig ha upptäckt bakterier, teleskopet aldrig Jupiter-månarna, och kvarkar skulle fortfarande vara en spekulativ idé. Vetenskapen utvecklas inte som en ränta-på - ränta-ekonomi... den utvecklas genom språng, där fantasi och kritisk tvivel ofta föregår observation och metod.

Att påstå att man måste ha en färdig karta innan man vågar gå in i skogen är inte bara konservativt – det är epistemologiskt självmord. Det är precis den attityden som hindrat mänsklig förståelse i århundraden.

Och sen så ska jag citera mig själv. Angående Aristoteles och Newton, det jag skrev i tråden här 25e November kl. 21.14. i Inlägg nr 960:

" Vetenskapen utvecklas inte exponentiellt, utan diskontinuerligt: genom språng som till sin natur är oförutsägbara, och ofta omkullkastar hela grunden som den tidigare “räntan” byggde på.

Det finns nämligen ingen rak linje från Aristoteles till Einstein, lika lite som från Newton till kvantfältteori. Varje större vetenskaplig revolution har krävt att man ifrågasätter den ontologi som de tidigare teorierna tog för given.
Att du hänvisar till den kanoniska kvantiseringen bekräftar ju bara min poäng: även kvantfysiken tvingades till slut att uppfinna ett helt nytt språk för verkligheten - eftersom det gamla inte längre bar."
......

Historien visar att man inte behöver veta vad man letar efter – man behöver våga ifrågasätta vad man tror sig veta.