Sverige anskaffar Archer

Givetvis behöver artilleri stöd av Lv om de ska hantera luftvärnshot, det gäller samtliga system. i övrigt fungerar Archer utomordentligt bra i Ukraina och har många fördelar som andra system saknar, tex att besättningen sitter på bekvämt avstånd från ammunitionen. Sen torde det bli så att vi kompletterar med en bandgående haubits typ K9 att ha i norr medan Archer får hålla till i söder. Vi lär inte utveckla nån ny pjäs i dagsläget utan det blir köp från hyllan.

1. 105mm är varken en tung eller ny lösning. Snarare är en 105mm kanon något som kan fästas på nästan varenda pansarfordon över 10t. Exempelvis den här moddade WWII pjäsen, egentligen från 1930-talet https://www.ointres.se/sav_m43-18.jpg (låga kalibrar)

1.1. Det finns massvis med gamla ritningar https://sv.wikipedia.org/wiki/10,5_cm_tornautomatpj%C3%A4s_m/50 (medellång kaliber)

1.2. Ritningar utan copyright eller patent https://digitaltmuseum.se/021029274216/105-cm-haubits-4140

2. K9 har tydligen liknande problem som Archern även om K9 åtminstone har en användbar omladdnings funktion och förmåga till kontinuerlig eld.

3. Det där är självklart, men mindre självklart verkar vara det problem som Archern är behäftad med i sådana sammanhang, dvs. oförmågan att leverera eld. Två artilleribataljoner med 105mm kanoner på CV90 chassin skulle ha en avsevärt större brukbar eldförmåga och denna eldförmåga samt de lokala förråden skulle även vara kontrollerad på bataljons och brigadnivå. Så de skulle inte behöva fråga ÖB varje gång de vill skjuta på något som idag utan kan "fatta snabba beslut" eller tom. "tangentbordsknackningsbeslut".

3.1. Ett stort problem i dagens försvar verkar vara att beslutsfattarna inte förstår hur saker och ting fungerar.

Det har ju sagts att brigaderna behöver ett billigt eget artilleri. Det skulle möjligen ha varit om vi hade tänkt längre och byggt tyngre IKV91 som då kunnat ta 105 mm kanoner. Enligt det indiska förslaget. Som då hade fyllt en funktion på flera sätt. Men det är redan passerat.

Men som Ormen långe skriver så kan vi behöva ett artilleri mellan Mjölner och ARCHER.

Nja, det jag skulle kunna se är att en kortpipig 15,5cm vore ett alternativ till 12cm grk på mekbataljonsnivå. Dock så har vi redan världens kanske bästa självgående 12cm grk i våra mekbataljoner, så det finns annat som är viktigare att prioritera. För brigad och division så är 15,5cm L/52 alldeles utmärkt.

I min idealvärld så skulle lätta bataljoner ha dragen och/eller fordonsmonterad 12cm grk, mekbataljoner självgående kortpipig 15,5cm, och brigaderna och division långpipig 15,5cm plus raketartilleri. På alla nivåer därtill olika typer av spanings och attackdrönare.

10,5cm fyller ingen som helst funktion om vi inte ska upprätta luftlandsättningbrigader. För mekaniserade förband så kräver de ändå montering på splitterskyddade fordon, deras räckvidd är betydligt sämre än 15,5cm, de har lägre precision och deras verkan i målet är lägre än 12cm grk och mycket lägre än 15,5cm pjäs.

Det är ingen slump att självgående 10,5cm pjäser dog ut vid nyanskaffning för ungefär 60 år sedan, efter att man hade infört sin första generation lyckade självgående pjäser och konstaterade att 15,5cm var vida överlägset.

USA införde lyckade självgående 10,5cm under 1960-talet och skrotade ut dem i förtid under 1970-talet, eftersom 15,5cm var så överlägsna. Britterna införde liknande pjäser under 1960-talet, men hade inga inhemska 15,5cm alternativ, så där var de kvar till 1990-talet. Frankrike gjorde detsamma under 1950-talet och ersatte självfallet dessa med 15,5cm så fort de kunde. Sverige, Västtyskland o.s.v. insåg redan innan att självgående 10,5cm var på tok för mycket pengar för att allt för impotent pjäs.

I Östblocket så hoppade man över kalibrar runt 10cm (man hade sedan tidigare 10,7cm) och gick direkt till 12,2cm. Men då primärt på regementsnivå.

Han vill ha artilleri med 45 eller 39 kalibers eldrör, dvs det vi skrotade.
Och nej mobilitetsförbättringen är inbillning, det går inte fortare att agera som förband.

Marschhastigheten i förband kommer variera mellan 0-50 km/h. Det fungerar inte att tokköra i kolonn.
Operativ rörlighet kommer inte förbättras, möjligen taktisk om vägen är rak och asfalterad när du byter skjutställning, å andra sidan sämre vid sidan väg och samma

Problemet är inte vikten utan rekylen. Den momentana belastningen från rekylen är flera gånger pjäsens vikt. En granat från en 120 mm kanon väger ca 22 kg, en från en 155 mm väger ca 45. Dvs 2x vikt + betydligt större krutladdning. 155 mm L/52 har inte bara längre eldrör utan även större kammare än L/39 vilket betyder högre vikt och ännu högre rekylkrafter. Det är den här rekylkraften som knäcker ramen på oförstärkta kommersiella transportforden och som får Archer att gunga så mycket att den praktiska eldhastigheten utan stödben är ca 2 skott i minuten. Den praktiska gränsen för artilleri på kommersiella lastbilar ligger uppskattningsvis på mindre än 130 mm.

En annan osundhet i svensk artilleriutveckling är fokuseringen på smart ammunition, som gjort att man reducerat mängden ammunition och drivladdningar som kan bäras till absolut minimum. Precisionsstyrd ammunition bör skjutas från raketkastare eftersom man slipper böket med elektronik och maskineri som ska tåla en momentan stöt på 100 000 G och enorma centrifugalkrafter från räfflingen. Eftersom svenne aldrig haft raketartilleri finns ingen insikt om att det finns andra, bättre sätt att leverera smart ammunition på långt avstånd. Inkompetensen och dumheten inom svenskt militärväsende är så omfattande att det enda sättet att fixa myndigheten är att sparka alla och starta om från noll.

Och lika fullt så påverkas ett förbands marschhastighet i verkligheten av de enskilda fordonens hastighet, acceleration, förmåga att köra i nedförsbackar, räckvidd, underhållsbehov o.s.v. o.s.v.


Nej, det är inga som helst problem att bygga självgående 15,5cm L/52 som inte spricker. vare sig på band, på specialanpassat dumperchassie, eller specialutvecklat terrängslastbilschassi. Och vad Archers praktiska eldhastighet utan stödben är, är fullkomligt ointressant, eftersom man använder stödben.

Det du säger är som att säga att AC-130 har kass eldkraft, eftersom C-130 saknar bestyckning, och att MG3 har kass eldhastighet om man inte använder rekylförstärkaren, eller att Psg 90 har kass precision om man inte öppnar siktesskydden.

Men visst är precisionsstyrda granater i de flesta fall onödigt dyra. Men det innebär inte att ammunitionsmängden är inadekvat. Visst hade det varit bra med fler granater, men det är ändå ingen som står upp pumpar ut 20, 30 eller 40 granater från samma eldställning, eftersom det vore självmord.

Notera att ryssarnas motsvarighet 2S43 Malva också har stödben och har bara 12st granater greppbara för en elduppgift.

Möjligen om vi hade haft Bakan i tjänst och de marscherat för egen maskin på band
En Archer på dumperchassie kan hålla 50 km/h vilket är en realistisk hastighet för en bataljon på marsch.
I ett skarpt läge lär Art.bataljonen knappast vara ensam på vägarna och det behövs tas hänsyn till andra förband, lv-täckning, förplägnadsstopp etc.
Att vissa typer av fordon kan köras mycket snabbare än till ingen nytta.

En Archer kan maxa 53km/h, men det innebär inte att den uthålligt kan hålla 50km/h ens på platt väg. Ännu mindre i uppförsbackar, nedförsbackar o.s.v.

Som en jämförelse så kan Strf9040 göra 70-75km/h, men det innebär inte att man genomför vägmarsch i 70km/h med ett 9040-kompani. Än långsammare blir det om man har med enskilda fordon, som är långsammare på enskilda partier. Av egen erfarenhet så bromsade t.ex. MT-LB ner hastigheten på kurviga vägar och Pbv 302 och 501 bromsade ofta ner hastigheten i nedförsbackar. På samma sätt är det om man har på pappret snabba hjulfordon, som är motorsvaga och tappar hastighet i uppförsbackarna.

Det kommer alltid att vara den fordonstyp som i praktiken är långsammast på just den delen av vägen, som begränsar hastigheten för hela kolumnen. Förband med fordon som alla har olika svagheter kommer alltid att vara långsammare än om man renodlar samma förband.

Vägmarsch går normalt i 40 km/h även med lastbil, ju fler fordon desto långsammare.

Nyss var det 50km/h, även om USA har visar att de kan genomföra uppmarscher på mer än 100 mil med snitthastigheter på mer än 70km/h. Detsamma gällde så klart för logistiken i Irak.

Och lika fullt så påverkas ett förbands marschhastighet i verkligheten av de enskilda fordonens hastighet, acceleration, förmåga att köra i nedförsbackar, räckvidd, underhållsbehov o.s.v. o.s.v.