Universum kan sprudla av liv?

Min poäng är att det i bästa fall finns ett fåtal andra arter i vår galax som är "ungefär som vi", och alltså är några vi skulle kunna kommunicera med på ett vettigt sätt. Hur många livsformer som existerar som inte har utvecklat högteknologi men som ändå är "intelligenta fast på ett sätt vi inte förstår" står skrivet i stjärnorna som det heter. Vi har helt enkelt ingen aning. Personligen föredrar jag att vi utgår från vad vi vet och tror oss veta framför spekulationer.

Och naturligtvis kan vi inte veta med hundraprocentig säkerhet att galaxen inte kryllar av högteknologiska civilisationer heller, osäkerhetsfaktorerna är för många. Men det faktum att vi själva hade kunnat kolonisera Vintergatans alla beboeliga planeter på vad som är väldigt kort tid sett till hur länge det funnits beboeliga planeter talar starkt emot att det skulle vara mer än några dussin, och antyder att vi kanske faktiskt är den enda. Vi har åtminstone inte hittills funnit några skäl att tro motsatsen, eller hur?


Jag har inte dragit slutsatsen att de inte finns, men det kanske inte var mig du menade? Jag har dragit slutsatsen att det är mer eller mindre lika sannolikt att vi är den enda intelligenta, högteknologiska, människoliknande (tillräckligt lika oss för att vi ska kunna förstå varandra) livsformen i vår galax, som att vi inte är det, och att vi potentiellt till och med kan vara den enda i universum. Det sistnämnda känns osannolikt men kan inte uteslutas. Och oavsett om vi är unika eller bara sällsynta, vilar ett tungt ansvar på oss att sprida oss till andra världar.


Ingen har påstått att den är ett bevis för tomhet heller, så vitt jag vet.

Du skriver att du föredrar att utgå från vad vi vet framför spekulationer - men det är just poängen: vi vet nästan ingenting.
Att dra sannolikheter ur en nästan total okunskap blir i sig en spekulation, bara förklädd till realism.

Vi har observerat en mikroskopisk del av en enda galax, under ett ögonblick av kosmisk tid, med teknik som knappt kan se en exoplanets atmosfär. Att då tala om sannolikheter för hela Vintergatan är som att stå på en strand, se horisonten och bedöma hur många kontinenter jorden har.

Kort sagt: er slutsats att det högst finns några dussin högteknologiska civilisationer är mer spekulation än vetenskap. Det är ett typiskt exempel på att dra säkerhet av nästan ingenting, baserat på extremt begränsad observation och antropocentriska antaganden.

Att anta att andra livsformer måste vara “människoliknande” för att vi ska kunna förstå dem, säger egentligen bara att vår föreställningsförmåga fortfarande kretsar kring oss själva. Vi är en art som nyligen lärt sig lämna sin egen planet, ändå pratar vi redan om att kolonisera galaxen, som om det vore en moralisk plikt. Men det är kanske just den sortens övermod som gör att de som verkligen överlevt länge inte längre tänker så.

Kort sagt: att universum verkar tyst säger mycket lite ( ingenting) om hur tomt det är.
Kanske lyssnar vi bara på frekvenser som inte längre används... eller så har de andra redan lärt sig något vi ännu inte förstått: att ibland är tystnad det enda sättet att bevara sig själv.

Det märkliga är inte att vi inte ser andra civilisationer - det märkliga är att vi tror oss kunna dra slutsatser om deras frånvaro.

Och ändå fortsätter vi låtsas som om vi vet.

Dina argument håller ju bara ifall man utgår från exakt det jag säger, att det inte kryllar av civilisationer utan handlar om någonstans mellan en (dvs bara vår) och några dussin i vår galax. Finns det tusentals eller miljontals civilisationer därute så faller allt det här med "vi kanske lyssnar på fel frekvenser" eller att "de andra" har lärt sig att tystnad är det enda sättet att bevara sig själv. Vilka andra? Alla de tusentals eller miljontals civilisationer som du tycks förutsätta finns därute följer samma mönster? Ingen av de civilisationer som har en teknik som överglänser oss med miljontals år är tillräckligt vetgirig (och möjligtvis dumdristig) för att sätta upp ett antal jättesändare som sänder radiosignaler till hela galaxen och aktivt försöka ta kontakt med andra civilisationer? Och som sagt, ingen av de civilisationer som i så fall rimligen har existerat i kanske flera miljarder år, har heller haft människans impuls att utforska och kolonisera galaxen?

Som sagt, argumenten håller så länge det handlar om ett fåtal civilisationer. Men när vi börjar prata hundratals, tusentals eller miljontals av dem känns oddsen för att inte åtminstone några promille av dem ska aktivt söka kontakt (och göra det på sätt som vi hade känt igen), eller redan ha koloniserat alla beboeliga planeter i galaxen, väldigt små.

Och skulle det nu vara så, ja då är vi uppenbarligen unika på ett annat sätt än genom att vara ensamma eller sällsynta. Koloniseringen av rymden är i så fall fortfarande ett moraliskt imperativ. Människan blir den art som binder samman de andra som tydligen saknar vårt drive.

Alltså. Du utgår fortfarande från antagandet att vi vet tillräckligt mycket för att ens kunna modellera sannolikheten - vilket är själva kärnmissen i hela din argumentation.
Det är inte en vetenskaplig slutsats du drar, det är en berättelse maskerad som logik.

Du säger att “oddsen är små” att tusentals civilisationer skulle existera utan att någon hörts eller koloniserat galaxen.
Men de där oddsen är konstruerade på ett fullkomligt hypotetiskt underlag: vi vet inte hur vanliga biosfärer är, vi vet inte hur ofta intelligens uppstår, vi vet inte hur medvetande fungerar, vi vet inte hur teknologier utvecklas – och vi har observerat exakt noll andra civilisationer.
Att tala om sannolikheter i det läget är som att kasta en tärning du aldrig sett och påstå att sexan är osannolik.

Dessutom blandar du ihop “möjlighet” med “skyldighet”.
Att vi kan kolonisera galaxen betyder inte att alla vill eller ens borde göra det.
Det är ett typiskt antropocentriskt felslut: du antar att mänsklig drift – nyfikenhet, expansion, dominans - är universell.
Men varför skulle andra livsformer dela vår psykologi?
De kan lika gärna ha utvecklats bort från expansion som överlevnadsstrategi.
En art som levt i miljarder år behöver inte längre bekräftelse genom synlighet.

Din logik blir därför cirkulär:
Du säger “de finns nog inte, för då skulle vi se dem.”
Och när vi inte ser dem, tar du det som bekräftelse.
Det är inte vetenskap, det är epistemologisk självsuggestion.Du pratar om vetenskap, men rör dig i trosbekännelser.

(Och med tanke på att det finns uppskattningsvis hundratals miljarder planeter bara i vår galax - och biljoner galaxer i det observerbara universum – blir det nästan löjeväckande att tala om “några dussin” civilisationer som ett rimligt spann.
Även om bara en bråkdel av en promille av dessa världar någonsin utvecklat liv, innebär det fortfarande en ofattbar mängd livsformer – från mikrobiologiska till högteknologiska.
Att reducera allt det till ett par dussin är inte försiktighet. Det är hybris, maskerad som realism).

Det märkliga är inte att vi inte ser dem.
Det märkliga är att du tror frånvaron av bevis är bevis.
Det är som att stå i öknen och dra slutsatsen att det inte finns oceaner, för att du råkar stå på fel plats.

Så, kort sagt: du pratar om sannolikheter i ett sammanhang där ingen sannolikhetsfördelning ens existerar.
Det är inte vetenskap - det är bara retorik med statistikens yta.

(Det är imponerande hur mycket ni vet om det ni inte vet.)

Nä men fy fan vad läskigt om det finns människor som går omkring o lever o har sig på andra planeter än vår moder jord. Kan det vara sant tror ni verkligen? Om ja, när i tiden (framtiden ) tror ni vi kan träffa dom på riktigt

Ursäkta mig, men även om det givetvis ligger mycket i det du säger, i princip, så är det ju bara flum.

Ja, det är nog absolut jättemycket som vi inte vet om allt möjligt relevant. Men vad i allsin dar menar du egentligen att vi borde göra då? Hur letar man efter något som man inte har en aning om vad det är?

Inom vetenskap har vi ett recept som hittills har visat sig vara enormt framgångsrikt, som t ex har tagit oss från stenålderns enkla stenredskap till den mobil/padda/dator du använder på Flashback. Och det var INTE genom att samlas kring lägerelden för tiotusen år sen och säga wow, wow, wow, det finns nog atomer och radiovågor och grejer som vi är för primitiva för att förstå, men asså snart kommer det finnas internet och grejer!

Nej, vi bygger alltid på den kunskap vi redan har, och så utvidgar vi den lite i taget, med noggranna experiment och observationer. Just nu kan vi rätt mycket om kolbaserat liv, men inte allt. T ex är det ju fortfarande lite oklart hur det uppkom på vår planet, med dessa långa och komplicerade DNA och RNA osv. Men när vi letar efter liknande liv som jordens, så vet vi iaf vad vi letar efter, och har iaf en chans att känna igen det.

Hur letar man efter någon sorts astralkroppar som inte lever i linjär tid???

Det är inte ”flum” att ifrågasätta metodens räckvidd - det är själva grunden i vetenskaplig utveckling.
Vetenskapshistorien är fylld av paradigmskiften som började just så: genom att någon pekade på att vi kanske letar med fel verktyg, eller utifrån för snäva definitioner av vad som är möjligt.

Att vi måste bygga på det vi redan vet är sant, men det betyder inte att det vi redan vet utgör hela kartan – bara att det är den enda karta vi just nu förstår hur man läser.
Att medge det är inte mystik, utan epistemologisk ödmjukhet.

Tänk bara på hur lite vi egentligen kan observera – trots framsteg som kartläggning av exoplaneter och extremt liv på jorden är vi fortfarande teknologiskt flera steg efter vad som krävs för att upptäcka de flesta möjliga former av liv i universum. Det vi ser idag är bara en liten glimt av vad som faktiskt kan finnas där ute.

Jag säger inte att vi ska “leta efter astralkroppar”. Jag säger att vår nuvarande metodik bara fångar en bråkdel av möjliga fenomen, eftersom den är designad utifrån våra egna förutsättningar – tid, materia, perception, språk.
Om medvetande, liv eller intelligens kan uppstå i andra strukturer än de kolbaserade och linjärt tidsbundna – vilket inte strider mot någon fysikalisk lag, så är vår nuvarande biokemiska filtermodell blind för det.

Du nämner att vetenskapen gått från stenredskap till datorer – ja, just därför. För varje steg framåt har förutsatt att någon först vågat ifrågasätta vad vi tror oss veta.
Att säga “vi måste veta vad vi letar efter” är metodologiskt tryggt, men det är också exakt det som gör att vi kan missa hela fält av verklighet som ännu inte ryms i våra definitioner av liv.

Med andra ord:
Att påpeka vår perceptionsbegränsning är inte anti-vetenskapligt, det är förvetenskapligt. Det är där varje större upptäckt börjar.

Så frågan är inte hur man letar efter något man inte känner till... utan hur man någonsin ska hitta något nytt, om man bara letar efter det man redan tror finns.

En kväll genar du hem genom skogen. När du kommer fram upptäcker du att dina hemmycklar har ramlat ur fickan. Antagligen någonstans i den mörka skogen när du klev över stock och sten, men kanske kanske kanske har den ramlat före eller efter det, under en gatlykta där du faktiskt skulle kunna se den. Var börjar du leta?

Detta är f ö en variant av något som Steven Weinberg sa under en fysikföreläsning.

F ö bränner du en halmgubbe när du säger att t ex jag tror att vi vet allt. Det gör vi ju självklart inte, och det var jag också rätt tydlig med, så lägg av med det.

Har du någon erfarenhet av forskning? Det verkar på mig som att du tror att kunskapssprången hittills är större än vad de faktiskt är. T o m kvantfysik har en ordentlig grund i klassisk fysik, där t ex alla observabler är klassiska begrepp, iaf från början. Med Hamiltonformuleringen och s k kanonisk kvantisering blir denna koppling väldigt tydlig.

De enskilda sprången är små, men med "ränta på ränta" ger detta en exponentiell kunskapstillväxt.

Halgubbar, halmgubbar och så några fler halmgubbar bara för omväxlings skull. Och lite projicering som grädde på moset. Orkar inte ens.

Din nyckelmetafor är elegant, men också ett perfekt exempel på hur lätt det är att förväxla epistemologisk bekvämlighet med vetenskaplig metod.

Att leta efter sina nycklar under gatlyktan fungerar - om man vet att nycklarna faktiskt existerar, och att ljuset åtminstone täcker en del av den plats där de rimligen kan ligga.
Problemet här är att vi inte ens vet om “nycklar” är rätt begrepp. Vi vet inte hur de ser ut, av vilket material de är, eller ens om det är nycklar vi borde leta efter.

Vetenskapens styrka har aldrig varit att bara söka där lampan lyser: den har alltid flyttat lampan.
Om vi fortfarande stod kvar under gatlyktan skulle vi fortfarande tro att atomer var odelbara och att hela universum kretsade kring jorden.

Så visst, man kan börja där ljuset finns.
Men om man aldrig vågar kliva ut i mörkret , hur ska man då någonsin upptäcka något nytt ljus?

Jo, jag är fullt medveten om hur paradigmskiften fungerar - och just därför ifrågasätter jag din “ränta på ränta”-metafor.
Vetenskapen utvecklas inte exponentiellt, utan diskontinuerligt: genom språng som till sin natur är oförutsägbara, och ofta omkullkastar hela grunden som den tidigare “räntan” byggde på.

Det finns nämligen ingen rak linje från Aristoteles till Einstein, lika lite som från Newton till kvantfältteori. Varje större vetenskaplig revolution har krävt att man ifrågasätter den ontologi som de tidigare teorierna tog för given.
Att du hänvisar till den kanoniska kvantiseringen bekräftar ju bara min poäng: även kvantfysiken tvingades till slut att uppfinna ett helt nytt språk för verkligheten - eftersom det gamla inte längre bar.

Och nej, frågan handlar inte om att ha “erfarenhet av forskning”. Den handlar om att se att även den mest noggranna metod vilar på antaganden som själva är oforskade.
Forskning sker alltid inom ett paradigm.... men vetenskapliga språng sker faktiskt när man kliver utanför det. ( konstigt att du inte känner till detta, du som är så duktig.)

Din modell bygger på kontinuitet, men verkligheten är inte kontinuerlig.
Det är just därför den fortfarande är intressant.