Dejta när man har npf diagnos

Hej! Skulle du som är "normal" utan någon npf diagnos kunna dejta en person som har någon diagnos ?

Jag själv har asperger och add. När borde man berätta för någon man dejtar att man har en diagnos ? Jag tror inte att någon som skulle träffa mig bara en gång skulle märka att jag har nån diagnos det märks nog efter tag. Jag skäms inte över mina diagnoser för dom är en del av mig om jag inte hade haft dom så hade inte jag varit jag. Jag har talat om rätt tidigt för personer jag har dejtat om mina diagnoser för det känns bäst så. Tycker att det är tråkigt att det finns så många fördomar om personer som har autism fick en fråga av en kille en gång om jag kunde prata... Jag pratar nog snarare för mycket när jag väl börjar prata haha 😂 men jag tycker det är lite stelt med kallprat och prata med personer jag inte känner så bra, sen är jag inte speciellt spontan vill helst planera iaf en dag innan om jag ska göra nåt viktigt för annars blir jag stressad, sen så gillar jag inte alltid beröring eller ögonkontakt iaf om inte är beredd på det . Jag kramas gärna med min familj,vänner och nån jag är kär i annars tycker jag det är lite onödigt att kramas och ta i hand men jag vet att man ska göra det för att vara trevlig. Vet inte om jag vill ha barn eller inte möjligtvis 1-2 barn om jag träffar den rätta. Men är orolig att barnet kanske får nån diagnos då det ofta är ärftligt sen är jag orolig hur jag skulle orka med ett barn och om jag skulle bli en bra mamma är rädd för samhällets fördomar jag vet hur man tar hand om ett barn och att man har ansvar för barnet hela livet skulle kännas läskigt att ha en mini-me som funkar likadant men samtidigt skönt på ett sätt så man förstår varandra bättre. Alla killar jag har dejtat tidigare har alls haft lätt autism+ adhd eller autism eller adhd tror det är enklare om jag träffar nån som funkar på ett liknande sätt som jag själv.

Förlåt för långt och rörigt inlägg, ber om ursäkt om jag glömde kommatecken nånstans.

Ja det skulle jag kunna tänka mig att göra!

Jag tror det är bättre om du slutar dejta helt.

Normala vill inte ha dig och skaffar du nån sjuk som dig så blir det bara kaos. Och tänk inte på att skaffa barn, för dom blir lika efter.

Är du en person, en individ, en människa eller en diagnos?

Tycker helt ärligt att min fråga ovan är ett svar.

Man berättar inte direkt utan efter ett par dejter.

Ok , varför det ?

Varför ska jag sluta göra det ? Personer med npf diagnoser har också rätt att få känna sig älskade och ha relationer.


Och förresten så är jag inte sjuk av mina diagnoser eftersom det inte är nån sjukdom. Det smittar inte haha 😂

Jag är en människa med diagnoser ? Vill man dejta mig så får man acceptera att jag har mina diagnoser annars kommer det aldrig att fungera.

Ok. Jag har inte berättat på en gång heller så. Men vissa har vetat om iaf innan man har dejtat för att vi har gemensamma vänner som också har typ adhd och autism.

Nu vet jag väl inte hur "normal" jag är bara för att jag inte har npfdiagnos. Men ofta dras ju två personer med liknande svårigheter till varandra. Många killar dejtar vad som helst bara "det" har bröst. Så dom skulle definitivt dejta dig.

När det gäller barn så skulle jag tänka både en och två gånger innan. Som du säger så är diagnoser ärftligt och att ha ett eller flera barn med npf är enormt utmanande för att inte säga utmattande. Att ta hand om barnet och älska barnet det är den lätta biten, dom är underbara för att dom är dina 😊 Men sen tillkommer 9 års skolplikt vilket knäcker dom allra flesta npfbarnen, då ska man rodda i allt, få allting att fungera och gå runt, stötta barn som mår dåligt, möta upp en skola som tjatar om närvaro osv samtidigt som det är tusen möten med bup, hab, osv. Jag säger inte att det inte är värt det, för det är det givetvis. Men det är tufft!

Men dom/ni förstör ofta för vanligt när ni är i relation. Är våldsamma eller känslokalla, labila och ambivalenta.
Ni ska inte vara nära vanligt folk i närstående relationer. Alla ni med adhd, autism och/eller borderline.

Ni kanske kan vara tillsammans sinsemellan men problemet blir när ni flyttar ihop. Ni bråkar och utsätter varandra, samt era grannar för elände. Ett annat problem är när ni skaffar barn. Oftast klarar ni inte ens av att ta hand om välfungerande barn, men era barn lär med er genitik bli lika ickefungerande som er. Dvs dom blir människor som samhället inte har någon nytta av.

Räcker det inte om du skaffar vänner? Dom kan älska dig lite grann i alla fall?