Dikter om hösten

November

Vintern kommer, hu! jag fryser!
Större brasa, mera ved!
Näsan som cinober lyser,
Isad är hvarenda led.

Molnen flyga, stormen hviner,
Fullblod är det spann, han kör.
Bore visar barska miner,
Är ej god att råka för.

Genom rymden, hvart jag granskar,
Snö och isbark strör han ut;
Slår med sina belgskinns-handskar,
Så det dånar i hvar knut.

Gamla Bore! gerna rasa,
Gerna dina snöslott hvälf!
Vid min lyra och min brasa
Trottsar jag hin håle sjelf.

Hur du verlden väldigt skakar,
Hur du sållar jorden hvit! —
Lyran klingar, elden sprakar:
Fåfängt, att du tittar hit!

Dina vindar gerna tjute!
Jag tar lungt mig en pris snus.
Det må gerna storma ute,
Vi ha trefligt inom hus.

I höstrusket

Löfven falla, gulare hvar dag,
Hösten härjar Floras vackra drag.
Knappt en simpel kattfot kan nu spåras:
Det är annat än det var i våras.

Titta här uppå min lilla lund!
Sönderpiskad och förstörd i grund.
Nyss vi sutto här i skuggan trygga,
Nu finns här ej skugga för en mygga.

Hvarje träd står snart mot himlens sky
Som skelettet af ett paraply.
Nordanvindar utaf rätta slaget
Sprättat af det gröna öfverdraget.

Ingen bofink sjunger för mig mer,
Knappt för stybb och strå jag marken ser.
Klibbig vägen är och sönderskuren:
Skräpig som en flyttning står naturen.

Man för snufva utsatt är och fluss,
Man skall väja för hvar vattenpuss.
Och det går väl an, blott man kan slippa
Ha’ galoscher, helst i fall de kippa.

Sqvatt! fy sjutton! Och så bär det ner:
Man blir brukspatron och trampar ler.
Bär man käpp och handskar eller yxen,
Prickig man som perlhöns blir om byxen.

Hvarje skönhet, »oskuldsfull och ren»,
Lyfta skall och visa sina ben,
Annars när hon in på golfvet stiger,
Gör hon våta ringar, då hon niger.

Det är sant, att hösten nog är svår,
Vid min gamla sats jag ändå står:
Att om saken man vill rätt begrunda,
Kan ej hösten vara annorlunda.

Två höstdikter

Det snöat vita fjärilar

Det snöat vita fjärilar från himlen
och dött mot jordens kind
och plånats ut.
Så mullvadsmörka sånger sjunger fälten
i sen oktobers värld.

Och alla avstånd går mot disigt fjärran.
Och snåren lutat sina skimmerlöv.
Ur risigt dunkel tonar sista fågelns rop
och irrar bort i höstdov tystnat.

Snart sjunker allt i samma stora vila.
Och vinterns malar svärmar ned ur skyn.
Och spinner vita bon och glitternät
och snärjer djupt i långa vita dvalan.


De gula dagarnas visdom

Den långa gula hösten.
Och de långa gula dagarna.
De vill ej släppa mig.
Men jag har intet kvar att giva dem.
På fästet irrar samma vita skyar.
Och samma sol dem lyser väg.
Och samma, ständigt samma sånger sjunger åldrig jord.

Om mänskans mörka glädjer.
Grönskans korta liv.
Och mullens kvava längtan under stjärnorna.
Och kvinnan som i dag sin ungdom böjde
och band en höstlig kärve säd i solen,
hon går i morgon lutad hem i snön.

Så mognar allt. Och mynnar allt.
Och höstens dagar ler sitt övergivna visa leende.
Och jag har intet kvar att giva dem.
På fästet irrar samma vita skyar.
Och samma, ständigt samma sånger sjunger åldrig jord.

Efteraar

Raslende mod fugtig Jord
Faldt det sidste Blad fra Grenen;
Tom og øde staar nu Scenen,
Blottet for sit Blomsterflor.
Ingen Fuglesang i Lunden,
Ingen Kviddren blev tilbage,
Nu kun Markens sorte Krage
Skriger hæst i Aftenstunden.

Stod da Scenen her engang
Smykt med ny Dekorationer,
Blomsterhækker, Løvbalkoner,
Skovens Søilerække lang?
Gik jeg da paa disse Stier,
Saae i Luftens dybe Strømme
Lig en Svane Skyen svømme,
Hørte Fuglesymphonier?

Sprang her Hjort og sprang her Hind,
Dufted Høet sødt fra Mosen,
Streifed under Hybenrosen
Varme, milde Pust min Kind? —
Alt forandret. Tjørnehækken .
Drysser sine gule Blade,
Der er Riim paa Markens Flade,
Der er Natteiis paa Bækken.

Selv jeg som en husvild Aand
Paa de gamle Steder vanker,
Føler under Vemodstanker
Brystet svulme mod min Haand, —
Som en Gjøgler, hvis Kulisser
Gik itu, da, ak forgæves,
Han fra Jorden vilde hæves
Ved de skrøbelige Trisser.

»Husker Du i Somrens Tid
Da som Romeo jeg sværmed,
Da min Læbe Din jeg nærmed,
Da Din Røst var blød og blid?
Husker Du da Maanens gule
Skive over Skoven traadte,
Ved sit Lys det Blik forraadte,
Som Du søgte mig at skjule.«

Husker Du det? Nei for sandt
Maanen skinner ikke længrer.
Romeo med Næbet hænger,
Sommerminderne forsvandt.
Lukt er Havens høie Gitter,
Ingen Fodtrin over Gruset,
Ingen Gjenlyd mer i Huset,
Udenfor jeg staaer og titter.

Efter Sol og Sommervind
Har jeg rettet mine Planer,
Jeg har heiset Godtveirsfaner
Smykt med Løv af Bøg og Lind,
Jeg har bygt paa Solskinssiden
En Kottage skjør og spinkel,
Aaben, luftig, fuld af Sprinkel —
Og nu kommer Vintertiden.

Høstens Storme holde Hus,
Somrens Minder lyse, glade
Hvirvles nu i gule Blade
Over Gangens hvide Grus.
Jeg har bygt paa Solskinssiden
En Kottage skjør og spinkel,
Aaben, luftig, fuld af Sprinkel —
Og nu kommer Vintertiden.

The Lazy Mist

The lazy mist hangs from the brow of the hill,
Concealing the course of the dark-winding rill;
How languid the scenes, late so sprightly, appear,
As Autumn to Winter resigns the pale year.
The forests are leafless, the meadows are brown,
And all the gay foppery of summer is flown:
Apart let me wander, apart let me muse,
How quick Time is flying, how keen Fate pursues.

How long I have liv'd - but how much liv'd in vain;
How little of life's scanty span may remain:
What aspects, old Time, in his progress, has worn;
What ties, cruel Fate, in my bosom has torn.
How foolish, or worse, till our summit is gain'd!
And downward, how weaken'd, how darken'd, how pain'd!
Life is not worth having with all it can give,
For something beyond it poor man sure must live.

Höstmelodi

Jag är ensam i mina minnens hus, men det gamla går jag till dom,
och mitt hjärtas gård är en bräddad säng med ångestens mörka blom.
Som man väntar ett vårregn, så väntar jag den svala och stränga tid,
som skall bädda min ungdoms gula blad i snöns barmhärtiga frid.

En sommarens ungmö hon dröjer väl än med en kärlekens visa från förr,
och står som en tiggerska bedjande kvar vid min ungdoms stängda dörr.
Som flyttande fåglar försvinna de år som gjorde mitt hjärta glatt,
och dagens saga och kvällens sång de ropa: vi gå - god natt!

Så faren, I fåglar från barnets land, jag gläds ej längre åt er!
Här kommer en djupens och mörkrets örn och slår vid mitt läger ner.
Han har natt kring vilande vingar och hans huvud är grått av år,
men djupt in i brinnande ögon jag skymtar ett hopp om vår.

Kanhända hans vingar och rygg ha makt att föra mig bort en gång,
till andra land och till andra hav att lära en sommarens sång.
Kanhända han för mig med glädje bort till en strand av en sällsam sjö
med vågor som orgelbrus bärande mig till en drömmens blommande ö.

Och där skall min gård vara full av träd och av storm som psalmers brus,
och min själ bli en harpa som sjunger högt i vårens lågande ljus.
En harpa som brister och smältes ihop med Det Eviga, det som ä r,
och som i sin ändlösa famn av frid den namnlösa tystnaden bär.

https://runeberg.org/daefter/17.html

Höstmelodi

Så var sommarens glädje död,
den stänker frost på min ruta.
Och hösten spelar i mantel röd
tungt på vindarnas luta.

Men intet skymmer mitt hjärtas sol
ty ljust ett minne jag äger:
en vissnad blomma, en blek viol
jag stilla i handen väger.

Och aldrig du var mej så nära,
så underbart nära som nu,
när höstflor ängarna bära
och blommorna brytas itu.

Du var som en björk, min kära,
och sommarens glädje var du.
Nej, aldrig du var mej så nära,
så underbart nära som nu.

https://www.robert.one/onewebmedia/1...B6stmelodi.pdf

Et dikt om høsten

Mange dager av purpur og gull har oktober gitt oss
under en himmel som daglig blåner seg mere blå.
Ennå er frosten bare et disig varsel bak åsen,
men langsomt, langsomt begynner året å gå i stå.

Aldri er sinnet så åpent som slike høstklare dager,
når luften smaker både av blomster og kjølig jern,
og noe svever forbi deg, et minne du ikke husker,
en drøm, som bestandig er like udrømt og like fjern.

Kanskje er det skyggen av Han som sitter og venter
bortenfor alle blåner av det du aner og vet,
der hvor tiden går under, og høst og vinter og sommer
drukner i stumhet og mørke og susende evighet.

Langt der ute i mørket har vi en fred i vente.
Men i menneskehjertet banker den samme drift
som får døgnfluen til å spille ut sine vinger
og får stjernene til å skrive sin himmelskrift.

Aldri kan mennesket løse den siste gåten om livet.
Men vi følger likevel budet fra livet selv
når vi erobrer et år, en dag eller bare en time
fra Den Stumme som bor bak det ytterste stjernehvelv.

https://trom.blogg.no/1539958700_hst...egynnelse.html
https://dagensdikt.blogspot.com/2007...elene-med.html

Autumn

I love the fitful gusts that shakes
The casement all the day
And from the mossy elm tree takes
The faded leaf away
Twirling it by the window-pane
With thousand others down the lane

I love to see the shaking twig
Dance till the shut of eve
The sparrow on the cottage rig
Whose chirp would make believe
That spring was just now flirting by
In summers lap with flowers to lie

I love to see the cottage smoke
Curl upwards through the naked trees
The pigeons nestled round the coat
On dull November days like these
The cock upon the dung-hill crowing
The mill sails on the heath a-going

The feather from the ravens breast
Falls on the stubble lea
The acorns near the old crows nest
Fall pattering down the tree
The grunting pigs that wait for all
Scramble and hurry where they fall

https://annesbirdpoems.wordpress.com...-the-casement/
https://www.mindfulnessassociation.n...mn-john-clare/

Höstsång

Löfven gulna,
Träden klädas af,
Och novemberdagar mulna
Öfver blomstrens graf.
Drifvan deras kronor grusat;
Blott i hjertan, som de tjusat,
Medan sommarns sol dem värmde än,
Lefva de som minnen opp igen.

Rosen blommar
Några korta dar;
Dröjer mer än rosens sommar
Mensko-blommans qvar?
Skön hon skjuter opp och prålar,
Kinden glöder, ögat strålar,
Men en fläkt vid hennes stängel rör,
Och hon bleknar, lutar, vissnar, dör.

Du, som väckte
Mig ur jordens grus,
Låt mig bland ditt blomsterslägte
Spira ren och ljus!
Att då sommarns sol mig glömmer,
Någon engel vänligt gömmer
Bland de minnen, han från jorden bär,
Minnet af min tysta blomning här.

https://runeberg.org/runeberg/1/hostsang.html

Oktoberkväll

Oktoberkväll. Mot skylös bakgrund
Står bokarna i bronsröd skrud.
I vindlös stillhet tiger allt,
blott stundom fjärran bortåt åsen
av knäckta kvistar går ett ljud,
så sprött, så klangrent klart och kallt
som isens knäpp en vintermorgon.

Jag vandrar upp i solnedgången
mot åsens branta gråstenskam.
Av blekvitt ljus en flod slår in
på barrbeströdda våta stigar
och smyger tyst från stam till stam
i skygga slingor utmed kvist och pinn
bland snårens brända senhöstgrönska.

Och allt är höstklar ro och tystnad
med luft som andas kall och ren
och doft som strömmar dävet frän.
I genonskinlig klarhet lyser
var färgtons fall kring kvist och gren,
var dagers spel bland hagens trän,
var slingas lek i lövets dallring.

Och denna djupa senhöstklarhet,
som lyser bakom lövets frans
och sveper lent kring hedens stup
sitt genomskinligt bleka skimmer,
sår för min själ med sällsam glans,
likt ett omätligt ögas djup
av dröm och skådan fyllt till brädden.

https://tema-med-variationer.blogspo...m-ekelund.html

Höst

Tvenne gamla kråkor, som de ha för sed,
på en gärdesgård ha satt sig ned.

Brun vid stranden lyser sävens rand,
grå är himlen, gråa fält och strand.

”Tranorna tycks fara”, säger så
för sig själv den ena av de två.

”Ja, så tycks det”, svarar om en stund
så den andra, vaknad ur sin blund.

Tysta sitta de i höstgrått ljus.
Över träskets vatten sjunger regnets brus.

Stundom sätts ett ruggigt dun i skick,
plirögd öppnar sig ibland en blick.

Våta nackar kura. Det är stumt.
Regnet faller. Allt blir stilla, skumt.

Över åkern, nyplöjd, mörk och blöt,
svävar ridoft, fuktigt ljum och söt.

Tvenne gamla kråkor, som de ha för sed,
på en gärdesgård ha satt sig ned.

”Nej”, den ena säger, ”bäst jag far”,
sträcker på sig, gör sig långsamt klar.

”Mycket vore ju att prata än.
Hoppas, att vi träffas snart igen”.

Herbstbild

Dies ist ein Herbsttag, wie ich keinen sah!
Die Luft ist still, als atmete man kaum,
Und dennoch fallen raschelnd, fern und nah,
Die schönsten Früchte ab von jedem Baum.

O stört sie nicht, die Feier der Natur!
Dies ist die Lese, die sie selber hält,
Denn heute löst sich von den Zweigen nur,
Was von dem milden Strahl der Sonne fällt.

https://www.medienwerkstatt-online.d...rd.php?id=3698

Herbsttag

Herr: es ist Zeit. Der Sommer war sehr groß.
Leg deinen Schatten auf die Sonnenuhren,
und auf den Fluren laß die Winde los.

Befiehl den letzten Früchten voll zu sein;
gieb ihnen noch zwei südlichere Tage,
dränge sie zur Vollendung hin und jage
die letzte Süße in den schweren Wein.

Wer jetzt kein Haus hat, baut sich keines mehr.
Wer jetzt allein ist, wird es lange bleiben,
wird wachen, lesen, lange Briefe schreiben
und wird in den Alleen hin und her
unruhig wandern, wenn die Blätter treiben.

https://www.rilke.de/gedichte/herbsttag.htm

Höstqvällen i skogen

Dagen släckes. Qvällen breder sina dunkla vingar ut,
Och naturen njuter lifvets sista, flyende minut.
Höstvind, suckande i skogen, sliter af dess gula blad:
Det är dödens aftonhelsning, det är vinterns serenad.

Ty han nalkas. Vinterkungen nalkas i sin bleka hamn,
Längtande att sluta jorden, som sin brud, i kylig famn.
Han, som våren, lärt att älska; äfven han ett hjerta fått,
Äfven han sin brud kan smycka, fast med hvita rosor blott.

Se mot himlen! Blyga månen nyss ur glesa skyar sam;
Se kring jorden, hur de skimra, fält och tufva, blad och stam!
Se i djupet, hur de glittra, klara böljorna på sjön!
Se — och lär dig, o mitt hjerta, huru döden sjelf blir skön!

Vinden susar genom skogen. Säg, om du hans röst förstår:
“Äfven vintern har sin sommar, äfven hösten har sin vår.“
Bladen falla, snö dem höljer. Stanna, vandrare, och lär:
Klädd i blommor eller drifvor, jorden likväl Herrens är!

Dock, du trötte, stanna icke, gå med fröjd din korta stråt,
Gå, som månen ibland molnen, mild och leende framåt!
Inga stormar gny deruppe, molnen stänga ej hans flygt;
Följd af skyar eller stjernor, fram han ilar gladt och tryggt.

Böj din krona, späda blomma! Gula blad, till jorden fall!
Desto förr skall vintern komma, — vår på vintern följa skall.
Midt i hösten vill jag sjunga om en sommar evigt grön —
Stjernor bakom molnen tindra, sippor slumra under snön.

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6r...da/90/faksimil
https://litteraturbanken.se/f%C3%B6r...da/91/faksimil

November.

November, det sägs att du minner
om köld och mörker och död,
jag känner dock glad hur du brinner
i snabbare pulsars glöd,
jag känner dock glad, hur den randas
din styrkas strålande dag
med luft mer ljufligt att andas
i djupa giriga drag.

November, mig lockar ditt rike,
din höstligt kyliga värld,
som broder, som vän och som like
min lust är att följa din färd,
att vandra i skymningens stunder
långt bort i det frostiga blå
och trampa i glesnade lunder
på frusna och knastrade strå.

Där möta vi stormen, som hälsar
med stämma af dånande malm
November, befriarn, som frälsar
från stormarnes sjukliga kvalm.
Hvad mer, om i döden sig böjer
ett barn af de soliga dar —
din trotsiga panna du höjer
i luft, mera kylig och klar.

Du är dock för stark att bevekas
af tårade ögon som be,
du glömde dock konsten att smekas
och kyssas för roskull och le.
Men famnar du är det till döden,
nu vet du och vill du mitt mål,
och kysser du är det med glöden
som brinner hos frostigt stål.

Skelettlik och kolsvart på bergen
står skogen mot himmelens rand,
men himlen har purpur i färgen
af anande solars brand.
Och se hur stjärnorna ljusna
och stiga ur skyarnes tält
och måla i silfver förfrusna
och snööfversållade fält.

Här vilja vi dröja i natten
och lyssna till rymdernas sång,
när jordens små porlande vatten
förstummats i isarnas tvång.
Här fångar vårt öra höga
och eviga hymners brus
och hänryckt dricker vårt öga
oändligheternas ljus.

November, mig lockar ditt rike,
din höstligt kyliga värld,
som broder, som vän och som like
min lust är att följa din färd.
På blommor och solsken förhärjad
min drömda vår måste dö.
Hvad mera! — min höst är bärgad
med stormar, stjärnor och snö.

Min själ har frusit till glöden
som brinner hos frostigt stål,
nu famnar den helt till döden
och vill och känner sitt mål.
Ur stelnad smärta och ånger
skall klinga en ny musik,
af ännu ej födda sånger
min själ är flödande rik.

https://tidningar.kb.se/1cq7vffgz3p4kd46/part/2/page/1

November

Olust står målad i dragen.
Man håller sig lätt för skratt.
Piggnar man till frampå dagen
så är det redan natt.

https://tuvull.blogspot.com/2009/11/november.html
https://www.facebook.com/10004731998...9829997937656/