Någon tycker något är pinsamt eller känner sig osäker i en situation. Det kan vara någon som inte är van vid det som låter sig intervjuas, någon som talar inför sin klass etc. Personen blir då mer eller mindre röd i ansiktet...
Troligen så vill ju en person som tycker att en situation är pinsam eller skämmig för honom eller henne, inte signalera detta till alla. Det att personen känner att han/hon rodnar gör bara att denne känner sig ännu mer osäker...
Så om det inte är gynnsamt för individen, kan man verkligen undra vad syftet är?
Det har ju föreslagits att rodnande kan göra andra mer sympatiskt inställda till eller ta det mer lugnt mot personen... Så hur känner jag inför det?
Jag känner lite pinsamhet på personens vägnar kanske, och det är inte en positiv känsla direkt. Jag finner det lite besvärande med en person som rodnar, och ser hellre på en person som inte gör det. Typ någon som tycker det är besvärligt att intervjuas... Det ger intrycket av att vara amatöraktigt, att personen inte är bekväm med situationen och helst kanske inte hade deltagit.
Så ger rodnande egentligen några fördelar till personen som gör det? Det flesta som rodnar känner inte så... Men det är ju hur personen är som gör att denne rodnar eller själva situationen. Så att han eller hon rodnar är inte orsaken till olägenheten, utan en reaktion på den. Så då gör det kanske varken till eller från?
Så vad tror ni? Vad är meningen med att rodna? Varför har detta beteende utvecklats och vilket syfte tjänar det?
__________________
Senast redigerad av Snobird 2025-09-23 kl. 02:17.
Jag försöker själv komma på när jag rodna senast, men det minns jag inte. Vet inte varför man rodnar. Försöker hitta hur känslan var när man rodnar och varför. Hur känner man sig när man rodnar?
Jag tror man rodnar oftare i ungdomen än i vuxen ålder, så det kanske har med hur mycket eller lite erfarenhet man har över det man rodnar över. Det man rodnade över när man var yngre, kanske man inte rodnar över när man är äldre. Det har kanske med självsäkerhet att göra?
Minns i grundskolan hur, speciellt tjejer rodnade när de skulle tala högt i klassen. De var som tomater i ansiktet. Till sist hör man inte på vad de säger, man ser endast deras tomat-ansikten.
När jag har rodnat har jag känt att något varit pinsamt, tror jag.
Citat:
Det har ju föreslagits att rodnande kan göra andra mer sympatiskt inställda till eller ta det mer lugnt mot personen.
Jag försöker själv komma på när jag rodna senast, men det minns jag inte. Vet inte varför man rodnar. Försöker hitta hur känslan var när man rodnar och varför. Hur känner man sig när man rodnar?
Jag tror man rodnar oftare i ungdomen än i vuxen ålder, så det kanske har med hur mycket eller lite erfarenhet man har över det man rodnar över. Det man rodnade över när man var yngre, kanske man inte rodnar över när man är äldre. Det har kanske med självsäkerhet att göra?
Ja, intressant att det nog är vanligare att ungdomar rodnar. Det har troligen mycket med självförtroende att göra men... Det finns skådespelare som hävdar de aldrig helt överkommit sin scen-skräck men som ändå inte rodnar...
Citat:
Minns i grundskolan hur, speciellt tjejer rodnade när de skulle tala högt i klassen. De var som tomater i ansiktet. Till sist hör man inte på vad de säger, man ser endast deras tomat-ansikten.
När jag har rodnat har jag känt att något varit pinsamt, tror jag.
Jo, i vissa fall kan rodnande kanske överskugga resten av framförandet. Så fokus blir på hur pinsamt man tycker det är för personen att göra det. Så det kan kanske också funka som en "mekanism" som delvis hindrar personer utan nog självförtroende att effektivt framföra ett budskap?
Citat:
Så kan det nog vara.
Möjligen men det hjälper ju ofta inte den personen som rodnar och upplevs också mestadels som negativt av denne...
Kan inte heller komma på senast jag rodnade. Förutom när man tränar eller det är kallt ute och man kommer in. Det är blodkärlen som blir ytliga som gör att man blir röd. Hormoner och transmittorsubstanser påverkar blodkärlen. Det har alltså ingen evolutionär fördel att kinderna blir röda, men är en effekt av att blodkärlen blir ytliga.
Ibland istället för rodna så "rodnar jag" med mina öron. De blir knallröda och varma . Kommer om jag känner jag gjort bort mig eller sagt något tokigt.
Det empiriska underlag jag kan bidraga med är rent ut sagt förbannat klent, ty av alla jag mött i mitt liv är det såvitt jag kan minnas endast en, en klasskamrat i mellanstadiet på grundskolan, som faktiskt ibland rodnade synligt!
Om man går till litteraturen, främst äldre romaner, är ju rodnande något man mer ofta träffar på, och de rodnande kan där indelas i två väldefinierade kategorier:
1. Unga flickor, då de råkar höra någon, vanligen en man, säga något som kan tolkas sexuellt.
2. Medelålders män, gärna litet fetlagda och tillhörande övre medelklassen/lägre överklassen, då de blir våldsamt uppbragta över något som yttrats.
Utifrån dessa erbarmliga data skulle man kunna försöka en darwinistisk förklaring till fenomenet, som isåfall skulle gå ut på ungefär att den rodnande så att säga signalerar ett avståndstagande till vad hen själv säger eller medelst kroppsspråk uttrycker. Härigenom slipper hen att bli ihjälklubbad, utstött ur klanen eller framgent betraktad som som en paria, vilket annars varit den naturliga följden, alltefter vilket slags samhälle vi tänker oss handlingen förlagd till!
__________________
Senast redigerad av Nakkvarr 2025-10-16 kl. 20:24.
Någon tycker något är pinsamt eller känner sig osäker i en situation. Det kan vara någon som inte är van vid det som låter sig intervjuas, någon som talar inför sin klass etc. Personen blir då mer eller mindre röd i ansiktet...
Troligen så vill ju en person som tycker att en situation är pinsam eller skämmig för honom eller henne, inte signalera detta till alla. Det att personen känner att han/hon rodnar gör bara att denne känner sig ännu mer osäker...
Så om det inte är gynnsamt för individen, kan man verkligen undra vad syftet är?
Det har ju föreslagits att rodnande kan göra andra mer sympatiskt inställda till eller ta det mer lugnt mot personen... Så hur känner jag inför det?
Jag känner lite pinsamhet på personens vägnar kanske, och det är inte en positiv känsla direkt. Jag finner det lite besvärande med en person som rodnar, och ser hellre på en person som inte gör det. Typ någon som tycker det är besvärligt att intervjuas... Det ger intrycket av att vara amatöraktigt, att personen inte är bekväm med situationen och helst kanske inte hade deltagit.
Så ger rodnande egentligen några fördelar till personen som gör det? Det flesta som rodnar känner inte så... Men det är ju hur personen är som gör att denne rodnar eller själva situationen. Så att han eller hon rodnar är inte orsaken till olägenheten, utan en reaktion på den. Så då gör det kanske varken till eller från?
Så vad tror ni? Vad är meningen med att rodna? Varför har detta beteende utvecklats och vilket syfte tjänar det?
Antingen blir man blek och svimmar eller så blir man röd och springer därifrån.
Människan har endast kunnat bli röda och bleka sedan vår hud blev ljus nog.
Att vi blir röda har inget syfte, men det kan vara underhållande.
Antingen blir man blek och svimmar eller så blir man röd och springer därifrån.
Människan har endast kunnat bli röda och bleka sedan vår hud blev ljus nog.
Att vi blir röda har inget syfte, men det kan vara underhållande.
Svimma är väl ännu mer bisarrt? Att tuppa av i en farlig situation är knappast lyckat?
Någon tycker något är pinsamt eller känner sig osäker i en situation. Det kan vara någon som inte är van vid det som låter sig intervjuas, någon som talar inför sin klass etc. Personen blir då mer eller mindre röd i ansiktet...
Troligen så vill ju en person som tycker att en situation är pinsam eller skämmig för honom eller henne, inte signalera detta till alla. Det att personen känner att han/hon rodnar gör bara att denne känner sig ännu mer osäker...
Så om det inte är gynnsamt för individen, kan man verkligen undra vad syftet är?
Det har ju föreslagits att rodnande kan göra andra mer sympatiskt inställda till eller ta det mer lugnt mot personen... Så hur känner jag inför det?
Jag känner lite pinsamhet på personens vägnar kanske, och det är inte en positiv känsla direkt. Jag finner det lite besvärande med en person som rodnar, och ser hellre på en person som inte gör det. Typ någon som tycker det är besvärligt att intervjuas... Det ger intrycket av att vara amatöraktigt, att personen inte är bekväm med situationen och helst kanske inte hade deltagit.
Så ger rodnande egentligen några fördelar till personen som gör det? Det flesta som rodnar känner inte så... Men det är ju hur personen är som gör att denne rodnar eller själva situationen. Så att han eller hon rodnar är inte orsaken till olägenheten, utan en reaktion på den. Så då gör det kanske varken till eller från?
Så vad tror ni? Vad är meningen med att rodna? Varför har detta beteende utvecklats och vilket syfte tjänar det?
Den beteendeekologiska (evolutionära) förklaringsmodellen grundar sig kortfattat i att rodnad är en kostsam och ärlig social signal. Det vill säga, den är ett sätt att visa skam på och som framstår som trovärdig för den sociala omgivningen, av skälet att den är ofrivillig/autonom (kan ej fingeras), oönskad och kopplad till en faktisk inre upplevelse av skam.
En premiss för detta resonemang är att det under mänsklig evolutionär tid varit av vikt att kunna visa skam och ånger i sin sociala grupp. Det kan man anta varit fallet då överlevnad och reproduktiv framgång varit starkt beroende av den sociala gruppen och individens ställning i den.
Man kan också betrakta detta oönskade obehag som en del i en inre social kontroll, en styrning av beteenden mot socialt acceptabla sådana.
Enligt detta gagnar obehaget individen som upplever det. Och någon funktion torde mekanismen fylla, annars hade den selekterats bort.
Saken kan ses i ett vidare evolutionärt perspektiv, där signaler i allmänhet måste vara säkrade mot "fusk" för att kunna betraktas som ärliga av mottagaren. Exempelvis, blott ett påstående om "bra gener" i fortplantningssammanhang förslår inte långt, utan den saken måste bevisas på något sätt som inte kan fuskas med. Med en kostsam påfågelstjärt till exempel.
