Citat:
Ursprungligen postat av
Kyrkoklocka
När en person mår psykiskt dåligt och söker hjälp för det (eller anhörig söker hjälp å personens vägnar) så ska den fan tacksamt ta emot den hjälpen som erbjuds, göra som den blir tillsagd om den ska ha en chans att tillfriskna/förbättras.
På samma sätt som inom den somatiska vården så följer inte alltid patienterna läkarens ordinationer.
Gör man som doktorn säger blir det bättre.
Inget blir bättre av att man uppsöker sjukvård (eller psykvård) och sen skiter i att ta till sig information och behandlingsråd för att sedan behöva uppsöka vården igen för att problemen är kvar. Var och en ska även ta sin egen del i ansvaret för sin egen hälsa. Kan man inte det bör man få tvångsvårdas enligt min åsikt.
Det är enligt mitt tycke bättre att tvångsvårda en patient så den blir frisk, och sen inte kostar sjukvården mer, än att ha samma patient rännande in och ut som på klipp-kort och kosta fan-vet-vad utan resultat. Då sparas pengar och resurser som istället kan få gå till folk som faktiskt vill ha hjälpen och är tacksamma över chansen dom får.
På plats vårdas alla patienter respektfullt.
Man kan dra liknelsen om att man kan vara medlem i NMR på sin fritid så länge man ger likadan vård till invandrare som till svenskar och inte gör skillnad på patienterna på jobbet. Har för övrigt en kollega som är delvis aktiv i NMRs demonstrationer och hen jobbar kvar i ambulansen. Men det är OT här.
Steg ett är att lära sig att SKILJA sin arbetsroll från sitt privatliv. Och det behlver utomstående som du också kunna göra.
Arbetsrollen är just en "roll". Privatlivet är en annan roll.
Jobbet är den roll du ikläder dig när du klär på dig din arbetsuniform.
I arbetsrollen som skk, men även andra yrkesroller, är det mesta styrt av andra.
I min arbetsroll tycker jag sällan saker själv. Ärligt talat. Jag tycker som regionen vill att jag ska tycka.
Därför att det är just en arbetsroll. Mitt privatliv hör inte dit.
Vill regionen hänvisa till lagar om att jag under arbetstid ska behandla invandrare lika så gör jag väl det då. Svårare än så är det inte. Vad jag tycker privat hör inte dit.
Vad jag tycker om invandrare i mitt privatliv hör inte till jobbet. Och ska INTE höra till mitt jobb heller.
Inte heller vad jag i mitt privatliv tycker om bidragstagare, LSS-muppar, sossar & vänsterpartister, moderater & sverigedemokrater, white-trash-folk, narkomaner eller alkoholister, hör till mitt jobb.
Ingenting av det jag tycker i mitt privatliv hör till mitt jobb.
Jag får inte heller börja agera efter eget tycke hur som helst heller, eftersom allt som sker i mitt jobb ska vara evidensbaserat.
Inom ramarna för evidenabaserad vård har jag dock lite fritt spelrum när det gäller att göra bedömningar m.m.
Man är inte heller ensam om att bedöma patienters tillstånd. Jag arbetar i team med mina kollegor & utöver oss finns både läkare, primärjour & bakjour som också är delaktiga i beslut som fattas.
På mitt jobb behandlar jag människor evidensbaserat, och på det sätt som LAGEN samt arbetsplatsens policy kräver att jag ska behandla människor - inte efter egen vilja. Det kan vi vara klara med direkt.
Vi kan inte heller göra mer än det vi gör i jobbet, eftersom vi måste följa lagarna som styr hur vi ska jobba.
Så länge lagarna tillåter att farligt folk släpps ut kan vi inte göra mer.
Så länge tvångsvården (om vi ska hålla oss inom psykiatrin) ser ut som den gör, och kriterierna för att få lov att tillämpa tvångsvård ser ut som dom gör, kan inte ens läkarna göra mera heller.
Det krävs hårdare tag och lagändring om vi ska kunna förändra något.
Ett exempel är att kriterierna som idag är grunden för psykiatrisk tvångsvård slopas och/eller sänks så att tvångsvård kan tillämpas i flera fall.
Jag är fullt medveten om att detta även kan ha nackdelen att folk blir utsatta för tvångsvård i onödan, och finner det kränkande. Men jag ser hellre att man tar in en för mycket istället för att man missar någon som har ihjäl ens kollega dagen efter.
Alla som tvångsvårdas har dessutom juridisk rätt att överklaga. Vilket innebär att om någon då skulle "råka" åka in som inte behöver det så kan den personen i regel tala för sig själv och få det hävt.
Jag ser faktiskt hellre att man gör så, än att man har farligt folk ute i samhället.
Sjukvårdspersonal i Gävle slogs ner på psyk för ca ett år sen i tidningsartiklar.
Personal mördad på LSS-boende i TV-dokumentär.
Mördad ambulanspersonal i nyheterna just nu.
Poliser som beskjuts eller knivhuggs i tidigare nyhetsrapporter. Och fler lär det bli om inget ändras.
Människor som är för sjuka för att kunna fungera normalt ska enligt min åsikt hållas i förvar tills dess dom är att betrakta som ofarliga. Annars kanske fler får sätta livet till.
Det ligger inte i mitt intresse var du jobbar, men även om det inte är sjukvård, brandförsvar eller polis, vänligen betänk: Kanske du blir nästa att drabbas, eller nån av dina anhöriga, eller dina kollegor. Skulle du fortfarande villja "dalta runt" och tycka synd om förövarna då bara för att dom har en sjukdom i bakgrunden?
Jag köper att det inte är personens fel att den är sjuk. Men att låta sjuka personer förbli sjuka, och/eller inte förvara dom på rätt sätt är samhällets och vårdens fel. Ett fel som måste åtgärdas.
Det är sent och jag är för trött för ett fullvärdigt svar, men jag håller med dig om att psykiatrin borde vara mer frikostigt med LPT. Jag anser också att det ska användas i alla fall där det finns risk för allvarlig skada eller dödsfall oavsett om det är suicid eller som i det här fallet, mord.
Det daltas på tok för mycket inom psykiatrin. Det var inte bra som det var när vi hade mentalsjukhus, men att gå rakt emot och nästan förbjuda tvång och tvångsåtgärder är inte heller bra. Man måste kunna hitta en mellanväg.
Så långt är vi överens.
Din tro till psykiatriker och deras kompetens är dock uppe i det blå. Jag har inte träffat en enda psykiatriker som jag skulle benämna som kompetent, i bästa fall är de lyhörda men mer ofta än inte så är de bara arroganta översittare som tror sig kunna allt.
Ställ lite grundläggande frågor till en psykiatriker som tex "Vad är ett autistiskt meltdown?" eller "Hur påverkas nervsystemet av ett trauma?" och de kommer med extremt stor sannolikhet inte kunna ge ett korrekt svar.
Det enda de gör är att försöka behandla symtom med kemikalier, och det är därför som patienterna aldrig får någon hjälp som faktiskt fungerar.
På tal om kemikalier, mediciner, så vet inte ens forskarna hur dom fungerar. Det är baserat på gissningar och antaganden. Men frågar du en psykiatriker så säger dem att de vet exakt hur det fungerar, och det verkar även du tro att dem vet.
Ditt uttalande om att patienterna bara ska tacksamt ta emot hjälpen som erbjuds är ett kvitto på hur extremt okunnig du är på grundläggande psykologi. Det finns hundratals anledningar till varför psykiskt sjuka människor inte är kapabla till att ta emot hjälpen som erbjuds, om vi nu ska kalla symtomlindrande kemikalier för hjälp. Eller för den delen följa en vårdplan när de åker hem. Att du inte förstår att den problematiken ingår i deras handikapp säger mer om dig, än om dem.
Men absolut, det finns människor som blir hjälpta av mediciner och som inte klarar av att upprätthålla medicineringen utanför avdelningen och dessa ska givetvis inte släppas utan uppsikt om det riskerar att få allvarliga konsekvenser. Man skulle ju kunna lösa en sån situation med ÖPT och hemtjänsten exempelvis. Alternativt ett moderniserat mentalsjukhus.
Jag är väldigt bekant med de flesta lagarna och riktlinjerna inom psykiatrin, jag vet dock inte vem du är så jag kan inte uttala mig om dig och din arbetsplats. Men det jag kan uttala mig om är min lokala psykiatri och där efterföljs i princip inte en enda lag eller riktlinje. Man bryter mot tystnadsplikten, skötare ger patienter med LPT permissioner utan att rådfråga läkare, man visiterar inte varken packning eller patienter efter permission osv osv.
Jag står dock fast vid att jag tycker du har en vidrig människosyn, och att försöka försvara det med att du har en arbetsroll där du bara gör som du blir tillsagd? Jag saknar ord. Har du absolut noll ryggrad och yrkesstolthet? Skrämmande.
För att återgå till ämnet så skulle aldrig Li@m ha blivit utsläppt efter suicidförsöket. Ärligt talat tycker jag vi borde ha som i Usa, obligatoriskt inlåst i 72h efter ett försök. Gör man ett suicidförsök så betyder det att man nått bristningsgränsen, och en person som nått bristningsgränsen är inte psykiskt stabil.
Oftast är en suicidal person inte farlig för sin omgivning, men får personen inte hjälp så kan den till slut bli det - i synnerhet om suicidförsöken misslyckas/förhindras. Det uppstår en desperation inom personen som kan göra hen oberäknelig. Att inte kunna leva och att inte kunna dö är möjligen det värsta tillstånd en människa kan befinna sig i. Om man adderar svek från psykiatrin och systemet på det, då har du en tickande bomb.
Nån skrev förut att Li@m var förbannad för att suicidförsöket hade blivit avbrutet, det får mig att tänka att det var i det tillståndet han befann sig. Förmodligen kände han också att han inte fick någon hjälp från psykiatrin, att samhället bara avbröt försöket men lämnade honom ensam i lidandet. Att göra så, är att utsätta någon för psykisk tortyr. Det är riktigt jävla elakt, och samhället älskar att göra så mot människor som redan nått sin bristningsgräns.
De flesta avslutar "bara" sina egna liv i desperationen, men ibland slår det över åt det här hållet också.
Hur fruktansvärt det än är, så är det också helt logiskt.
