Hur kan tysk seriekultur vara så skral?

Tyskarna är bland de främsta i världen när det kommer till litteratur och bildkonst, men i relation till detta har de en ofattbart skruttig serietradition.

Tysken Wilhelm Busch var en av 1800-talets mest inflytelserika serieskapare, så där hade man en bra start, men sedan dess har man inte åstadkommit någonting särskilt anmärkningsvärt.

Det finns många tyskspråkiga målare och tecknare som har påverkat serieskapare i andra länder: stora namn som Albrecht Dürer, Carl Spitzweg, Alfred Kubin, Otto Dix och Hans Rudolf Giger. Så vitt jag vet finns det ingen inhemsk tysk serietradition som har gjort detta material till sitt på något intressant vis. Jämför med det överflöd av lustiga seriegubbar som lågländarna har klämt ur sin bildvärld med Bosch, Bruegel med mera.

Italien må ha en rikare tradition än Tyskland när det gäller måleri, men inte grafiska tryck, och inom modern litteratur ligger man i lä. Ändå är Italien i en helt annan division när det kommer till serier.

Neo Rauch sade i någon intervju något om att tysk bildkonst kännetecknas av en särskild typ av bristande elegans, men det borde gå att utnyttja i just serier. Jag kom att tänka på detta ämne när jag "läste" (utan text) ett par seriealbum av fransmannen Nicolas Presl. Han har en särskild oelegans som ibland påminner om postexpressionism och tyska träsnitt, så jag tyckte att det åtminstone borde kunna finnas någon tysk motsvarighet till honom, men det verkar det inte göra.

Hur kan det vara så här? Finns det institutionella förklaringar? Har det att göra med tysk humor? Eller en alltför hårt separerad fin- och fulkultur i Tyskland? I jämförelse var den franska seriepionjären Gustave Doré hög och låg på samma gång, medan Wilhelm Busch höll sig till det låga.

Tyskarna kanske saknar humor? För mycket av serietraditionen handlar ju om humorserier som bygger på dråpligheter. Det finns ju heller inte särskilt mycket tyska komedier eller komiker. Kan någon på rak arm nämna en tysk fars?

Tyskar är autistiska på ett sätt som till och med överträffar svenskar.

Maus, ritades väl i hipster-Brooklyn men upphovsmannen var av tyskt ursprung av mosaisk tro.

Mycket bra bok. Skulle just skriva om den. Och yes tyskt påbrå. Art Speigelman(?) Delvis är boken på jiddisch eller hur det stavas.

Edit. Jag hade fel. Tydligen Polsk påbrå längesen jag läste denna.

Vill påminna mig att tyskarna var rätt stora på seriefronten en gång i tiden. Men att den kom att tas över av national socialisterna på 30- och 40-talet i propagandasyfte och därför fick svårt efter kriget. Så efter det försvann många serier, i synnerhet de som riktade sig till tonåringar och vuxna.

Vill jag åtminstone påminna mig, men jag kanske missförstått något?

Polskt ursprung.

Vladek Spiegelman var polsk jude, hans son Art som tecknade Maus baserat på Vladeks upplevelser under andra världskriget var således av polskjudisk härkomst.

Ett av dom bästa seriealbum jag har någonsin har läst.

Der Struwwelpeter (Pelle Snusk) av Heinrich Hoffmann får räknas som en klassiker och föregångare.

Skaparen till Knoll och Tott, Rudolph Dirks, föddes i Tyskland.

En annan klassiker är e.o. plauens Vater und Sohn, som återkom 2015 med teckningar av Ulf K.

Till Sverige kom Rolf Kaukas serie Fix och Foxi att ges ut i en egenbetitlad veckotidning utgiven av Förlagshuset Norden 1958-1961, totalt 114 nummer.

Sen ska vi inte glömma tysken Horst Schröder, även om han till stor del har varit verksam i Sverige.

Ralf König behöver väl ingen närmare presentation han heller.

Werner av Brösel har man kunnat läsa i serietidningen Pyton och Ottifanterna av Otto Waalkes i Hälge.

Finns dock många lysande serier som är helt humorlösa.

Det finns absolut en tysk farstradition med en gång i tiden välkända namn som Franz Arnold och Ernst Bach. Och man har alltid haft populära humoristiska prosaförfattare som Grimmelshausen, E.T.A. Hoffmann, Ludwig Thoma och Erich Kästner. Det finns även en tradition av att mer seriöst ansedda tyska författare provar på att skriva humoristiskt, t.ex. Wieland, Kleist och Kotzebue. Något man dock saknar är tradition av att seriösa författare och målare provar på att göra serier, som det finns exempel på från Frankrike och Italien.

Groteskt verk som är utstuderat otyskt på alla plan. Att det är just en serie kan snarast förstås som en del av distanseringen till det tyska, och en vilja att visa sig hemmahörande i någonting som amerikanska judar har lyckats göra sig själva förknippade med.

Har du tips på äldre tyska serier som faktiskt står sig?

Låter också helt orimligt att nassarna skulle ha lagt beslag på tyska serier än idag. Eller att serier skulle ha stoppats på ett helt annat sätt än tysk litteratur, film och bildkonst.

Varför kom det aldrig någon tysk serierenässans i stil med nya tyska filmen på 70-talet? Jag skulle vilja läsa en seriemotsvarighet till hur Werner Herzog hanterade andra världskriget i Lebenszeichen (1968) eller hur Hans-Jürgen Syberberg stormade till det i Hitler. En film från Tyskland (1977).

Tack! Ska kolla upp det som jag inte kände till sedan tidigare.

Nä jag har tyvärr inga tips på äldre tyska serier som står sig.

Nä, jag tror inga tyskar idag gör några nazikopplingar till serier. Men precis efter kriget såg det annorlunda ut. Detta medförde att många serier försvann och främst barnserier överlevde. Detta resulterade i serier därför kom att associeras med något främst var till för barn och att det sedan hängt kvar. Och då inte bara för konsumenterna utan även att de personer som i andra länder kanske skulle satsat på att göra serier i Tyskland inte lika ofta ens tänker tanken.

Som sagt var kan jag minnas fel. Det var många herrans år sedan (kanske typ 20 år sedan?) som jag själv ställde mig samma fråga som du nu och vad jag minns var just att Tyskland faktiskt en gång hade en stor seriekultur, men att den försvann efter 2:a världskriget och sedan aldrig riktigt hämtade sig.

Är inte Ralf König lite känd? Läste för länge sen några av hans serier. De var inte direkt skrala, skulle jag vilja påstå.

Gjorde en sökning och fick upp bögporr. Verkar bara vara populär inom homokretsar, samt bland institutioner som måste liera sig med minoriteter pga bristande folklig kompatibilitet.