Mycket dålig självkänsla

Kille på 35 år, haft urusel självkänsla hela livet och trots att jag haft en del perioder där jag verkligen försökt göra något åt saken så har inget fungerat i längden. Räcker med att jag gör ett misstag på jobbet och hela dagen blir förstörd eftersom jag känner mig som en idiot och tänker att kollegorna tänker samma sak. Därför är jag alltid väldigt nervös innan jobbet och det tar på psyket.

35 år, man bord ju ha växt ifrån detta men har lika dålig självkänsla som i tonåren typ. Eller så illa är det inte men ändå väldigt illa. Tips?

Prata med en spycolog. Det är det absolut bästa tipset som jag kan ge dig. Det har jag själv gjort, hade själv problem med min ångest under en lång tid. Det blev ritkigt illa ett tag. Jag gick till spycolog som sedan hjälpe mig ta kontakt med läkare som hjälpa mig att få en anti-deprisiv medesin. Någoting som är helt fantiskt för dem som det fungerar på. Vist lite bi-efekter finns det, men det får man leva med, ingenting är perfekt.

Jag måste säga att du verka lida av en stark ångest som jag också hade innan min medicin: prestations ångest. Jag mådde skit inför varje prov och kursprov. Det gör ju alla såklart men detta var på en annan nivå än det för friska människor. Så fort jag inte fick högsta betyg så måde jag fruktansvärt illa. Nästan allting har försvunnit efter medicinen och att jag har kommit på det klychiga att "jag är faktist bra som jag är". Man måste inte prestera på topp hela tiden, ingen gör det. Att leva med en sådan prestations-ångest är bedrövligt och gör livet till en pest. Hoppas att du kommer må bättre och lycka till!

Det här är ett tecken på din inre självbild, och har inget att göra med hur andra ser dig utan mera hur du tänker om dig själv.

Man behöver vara lite schysst, känna kärlek och vara trygg med sin egen själ. Det har ingenting att göra med allt det där utomstående, utan lite mer att göra med hur vi behandlar typ oss själv.

Ett bra första steg för dig är nog börja ändra dina åsikter om misstag. Alla är vi mänskliga och att vara mänsklig handlar lite om att fela. Fel finns där för att vi ska lära oss göra rätt. Och ju mer fel vi gör desto snabbare närmar vi oss målet.

Många tror att misstag eller fel har att göra med deras personlighet, att de helt enkelt inte kan för att "dom är för dålig".. Det kan stämma i många fall.. Men alltsom oftast nej.. Man säger att Thomas Edison gjorde fel hela 10 000 gånger som en anekdot på att han ej var villig att ge upp.. Och sen byggde han till slut sin glödlampa. Och Jordan missade 10 000 kast och var där i flera timmar innan andra i hans lag, innan han blev scoutad och sen känd..

Proffs har ofta tränat bort dåliga ovanor och sånt i otroligt många timmar innan de ens går upp på scenen. Så fråga dig själv varför du lägger en så stor tyngd på dig själv att du behöver klara mer?

Kan säga såhär. Ju mer misstag man tillåter sig själv att göra, desto snabbare kommer du att göra mycket rätt. Och ju mindre man bryr sig om yttre omständigheter, småsaker eller sånt som inte har med dig att göra. Desto lättare är livet.

Är det själva misstaget som stör eller att andra ser det som är problemet?

Är du rädd för att bli bedömd?

Finns inga perfekta människor, alla har gjort eller kommer att göra misstag, dina kollegor också. Det ingår i att vara människa. Brukar du själv döma andra? De flesta gör inte det eftersom de själva gör misstag ibland.

Jag förstår dig till fullo. Jag har själv i mitt lärarjobb (men bara i mitt lärarjobb) periodvis känt det samma.
Trots att jag har läst psykologi på universitetet och vid sidan om läraryrket jobbade med att hjälpa andra, klarade jag inte av att ta mig ur det själv.
Det som fick mig att omvärdera mig själv var när skolans rektor på lönesamtalet sa: ”du är perfektionist, det är svårt att vara det när man jobbar med andra människor i skolan”.

Den meningen fick mig att släppa tankarna, samma tankar som du berättar att du har.

Du behöver hitta en väg att kunna släppa dina tankar om att du inte är tillräcklig.
Läs inlägget från TedGaandie och försök finna kraft i det han/hon skriver. TedGaandie är spot on i hela sitt inlägg, i stort sett. Jag skulle själv ha skrivit ett inlägg med samma innehåll, men nu hann han/hon före mig.
M v h
RFT (f d parterapeut och familjerådgivare)

Har du provat KBT?

Tar du droger, dricker alkohol eller onanerar mycket?

Det sistnämnda till största del


Mm som fan


Provat men det hjälpte inte. Psykologen kunde inte övertyga mig om att jag bara inbillade mig eller hur man ska säga. Jag hade inget hopp

Tack för alla svar

folk är olika, vissa bryr sig om skitsaker medans andra inte gör det, vissa tar enkelt åt sig på grejer medan andra skiter i sånt

Om prata om dina känslor med en psykolog inte hjälper kanske du borde göra det motsatta, skit i känslor och gå i nån alpha male kurs, lyssna lite på Andrew Tate osv.

Låter som att du bryr dig lite för mycket, kanske den här boken ge lite perspektiv: "The Subtle Art of Not Giving a Fuck" av Mark Manson, ganska enkelt skriven och relativt kort.

Det är bara att ha lite ryggrad och tänka "Who really gives a fuck?" och bara rulla vidare, vem bryr sig om något misstag på jobbet? Lägg mindre hjärnkraft på skitsaker som inte har någon betydelse i längden.

Att bli dömd på jobbet? Skit i vad dom tänker, du är bara där för att tjäna pengar.