Avhopp ur Svenska Akademien chockar kulturvärlden

I ljuset av att alla mycket väl visste att hennes man ägde Forum och att det också är jäv är det petitesser och petimäterskillnad. Det fanns skäl att kritisera Frostensson och ändra på saker, men inget som sa att det var grund för uteslutning, en mycket drastisk åtgärd. Poängen var fortfarande att hon skulle agera syndabock för hela SA, vilket Engdahl starkt reagerade på, till all heder åt honom. Att behandla människor så är fel, och den som gjorde mest fel var Heikensten.



Det är att märka ord. I praktiken tvingades Frostensson lämna och fick agera syndabock för vad hela SA gjort och vad hennes man gjort. Det är och förblir motbjudande. Danius fick ju också lämna mot vederlag, vilket hon iofs troligen hade gjort på egen hand, men hon offrades också, om än inte lika brutalt.

Folk som Heikensten ser väl näringslivet som ett föredöme där folk relativ anonyma utses till syndabockar för en styrelse och får lämna mot stora avgångsvederlag för att komma tillbaka i någon annan styrelse.

Men nu gällde det en människa i en långt annan och mer sårbar position som han skulle offra och låta folk spotta på för att själv se bättre ut i DN: s och deras mobbs ögon.

Skriver han så i boken eller är det bara din vantolkning?

Den som förvärrade krisen mer än någon annan var Engdahl med sin provocerande arrogans och vänskapskorruption. Majoriteten i akademien skyddade KF genom att bortse från vad det står i stadgarna om tystnadsplikten - ledamöter är även ansvariga för att deras partners håller tyst om vad de vet - och att inte lägga någon vikt vid Östergrens redogörelse som står att läsa i Renegater.

En ledamot läckte sekretessbelagda uppgifter rörande krisen till en journalist och "avgick" kort därefter, men KF skulle pga vänskapsband skyddas. Detta är mer uppseendeväckande än Heikenstens agerande för att rädda nobelprisets anseende.

Om man bara ska ta hälften för sanning av det Östergren skriver i Renegater så är det ändå mer än tillräckligt för att konstatera att gruppen kring Engdahl låste fast sig i en oförsonlig, ohållbar och grälsjuk, egennyttig position av vänskapskorruption som mynnade ut i en ömklig pyrrhusseger.

Sedan framstår Östergren själv som naiv och svag och oerfaren av maktmänniskor och intriger. Måhända hedrar det honom på nåt sätt men det är uppenbart att han felbedömde vilken typ av människor han hade att göra med.
Man lider med Östergren när han sitter och vädjar till förnuft och hederlighet men istället blir idiotförklarad och förminskas till en paragrafryttare.

Därmed inte sagt att jag är övertygad om att Frostenson borde ha blivit utesluten. Men jag tycker inte heller att avhoppen ska fultolkas som trotsiga förlorare som gav upp när omröstningen inte gick deras väg. I Östergrens fall var han nog mer stukad av många andra saker som inträffat under månaderna av konflikt. Espmark verkade vid tillfället också uppriktigt besviken på Engdahls, av allt att döma förkastliga, beteende.

Avhopparna deltog i en omröstning om att Frostensson skulle uteslutas. När den gav ett annat resultat än de önskat valde de att hoppa av istället för att acceptera att de förlorat omröstningen. Detta är hårda, kalla fakta och ingen ”fultolkning”.

Det bryter mot åtminstone min hederskodex. Om något är enormt fel så man måste hoppa av så gör man det. Deltar man däremot i en omröstning om saken så får man respektera resultatet av den.

Engdahls ”förkastliga beteende” bestod i att han i enlighet med majoriteten i SA inte tyckte att Frostensson skulle avgå pga av vad hennes man gjort. En fullt hedervärd åsikt som skiljer på person och som inte accepterar att en person blir syndabock och lämnas ut till spott och spe.

Att utse syndabockar och syssla med ostracism är inte hederlighet och förnuft. Det var bortom det rimliga att bete sig så mot en annan människa, även om denna gjort fel. Det är och förblir bara elakt, grymt och dumt. Det är självförhärligande och självrättfärdigt.

Det fanns och finns ingen rimlighet i att utesluta Frostensson för jäv och brott mot tystnadsplikten. Det inser varje människa som till skillnad från Heikensten, några akademieledamöter och liknande figurer inte vill offra syndabockar för andra att spotta på till egen vinning och har ett något vidare perspektiv. Oaktat att Engdahl var vän med Frostensson var det rätt att inte rösta för det.

Att stadgar har uteslutning till ultimat konsekvens innebär inte att det är vettigt i alla lägen. Englund, Östergren och Espmark speciellt visade en stor mänsklig moralisk omognad när de gav sig på Frostensson. Man gör inte så mot andra människor utan mycket starka skäl.

Jag tycker du förenklar saker för mycket. Det var inte en enskild omröstning som utgjorde krisen i Akademin.

De som ville utesluta Frostenson ansåg att hennes ekonomiska oegentligheter samt sekretessbrotten var tillräckliga skäl. Det kan man ha delade åsikter om, vilket ledamöterna hade.
Men Frostenson är inte något offer för ett obefogat och orättfärdigt angrepp.

Jag vet inte om någon ledamot uttryckt att hon skulle stå till svars för sin makes sexuella övergrepp och våldtäkter. Men att hon och Arnault haft ekonomisk vinning av hans våldtäktsklubb är ingen bagatell.
Att Engdahl beskriver Arnault som en ”idealisk gentleman” säger ju även en hel del om Horaces omdöme.

Jag tycker inte att någon i Akademin kom igenom det spektaklet med hedern i behåll. Det är anmärkningsvärt att så många vuxna människor kan vara så usla när det kommer till konflikthantering.
Men det är definitivt inte synd om Frostenson. Hon är inget barn. Om hon var en oskyldig syndabock förstår jag inte varför hon i slutändan självmant valde att lämna. Dock inte utan ytterligare ett ekonomiskt för henne fördelaktigt arrangemang.

Viljan att utesluta Frostensson och den omröstning den ledde till och hur ledamöterna som förlorade omröstningen agerade efteråt utgjorde krisen. Det är fakta och ingen förenkling.

Att utesluta en ledamot och peka ut denna som mycket klandervärd var en extrem åtgärd. Det innebar total förnedring och vanära och en attack på denna människas hela heder och mänsklighet.

Det Frostensson eventuellt kunde gjort sig skyldig till genom jäv och läckt pristagare motiverade inte denna grymhet och våldsamhet från andra människor. Många tycks inte ha insatt det då och inser fortfarande inte hur stor denna förnedring var och vad de utsatte en annan människa för. Det var en moralisk avrättning. De tycks betrakta det som en mild tillrättavisning som någon annan bara borde bita ihop och ta för organisationens bästa.

Det krävs ett mycket rent eget samvete för att ägna sig åt den sortens självrättfärdighet. Det är ingen abstrakt konflikthantering.

Människor som Englund, Espmark och Östergren, som jag har fått många goda insikter av i andra sammanhang betedde sig som självgoda bortskämda snorungar som hade rätt att moraliskt stena horan Frostensson och inte gav sig. Det är äckligt och motbjudande precis som det Heikensten nu ägnar sig åt.

Frostensson blev utskämd och bespottad som en syndabock och biblisk hora. Fallskärmar och dylikt är inte något jag är förtjust i, men hon ansåg väl precis som Danius att hon som oskyldig hade rätt till någon kompensation för vad hon utsatts för.

Det var snarare oförenliga meningsskiljaktigheter kring ett antal punkter som gjorde att flera ledamöter till slut ansåg att det inte gick att samarbeta. Det var för infekterat och låsta positioner.

Händelseförloppet beskrivs i Östergrens Renegater, jag vill inte återge hela Rapporten, men det föreligger helt olika syn på vilka åtgärder som ska göras om något ens ska åtgärdas överhuvudtaget. Sara Danius utsätts för pennalism och Östergrens resonemang avfärdas som anekdoter.

Att konflikterna mellan ledamöterna blev ett större problem än det ursprungliga problemet verkar vara en rättvisande beskrivning av kollapsen i Akademien.

Jag anser inte att det var nödvändigt att utdöma Akademiens strängaste påföljd och utesluta Frostenson. Men något ansvar måste hon ta för den uppkomna situationen.

Jag känner inte att jag har ”a dog in this fight”, men det som skaver är Engdahls sidas trivialiserande av Frostensons felsteg. Hon är tydligen helt oskyldig, och även om hon eventuellt har misskött något så spelar det ändå ingen roll. Den nonchalansen provocerar naturligtvis.
Det hänger också ihop med inställningen till anklagelserna mot Arnault. Eftersom kvinnorna inte gick ut med sina namn så skiter vi i det också.

Jag vältrar mig definitivt inte i Frostensons olycka. Jag tycker det är sorgligt att det blev som det blev. Och Akademien blev tunnare utan henne. Hon är en stor poet och hon förtjänar att aktas.
Sedan förstår jag inte riktigt hennes obrottsliga kärlek till sin make. En konstant otrogen våldtäktsman. Men det är ju hennes ensak.

Någonstans i den här historien finns också riktiga offer, som fick sina liv förstörda av Arnault.

Att man bara ville reda ut missförhållanden på något annat sätt än att göra Frostensson till syndabock faller på vad som faktiskt inträffade. Man ville utesluta henne och ge henne skulden. Det innebär att man redan från början var ute efter hennes huvud.

Att Engdahl reagerade som han gjorde innebar alltså inte att han vägrade lyssna på kritik utan att han från början reagerade på att man ville göra Frostensson till syndabock och offentligt vanära henne för att själva se bättre ut.

Känner du inte igen mobbarlogiken här? Om bara Frostensson - och Engdahl - inte bjudit sådant motstånd och varit så oresonliga utan låtit oss ge oss på henne lagom så hade vi inte varit tvungna att råmobba henne och anordnat omröstning om att sparka henne och desavouera henne.

Det är mobboffrets fel att hon är så motsträvig så att vi var tvungna att ta i med hårdhandskarna.

Du är överdramatisk.

Situationen krävde åtgärder. Allt annat var omöjligt.

Vad menar du att Akademien borde ha gjort? Slutat kommunicera utåt och hoppas att stormen skulle blåsa förbi? Fortsatt finansiera Frostensons och Arnaults företag och låta dom läcka pristagare och nyinvalda ledamöter? Stötta Arnault i hans övergreppsorgier? Det fanns dessutom andra missförhållanden som såvitt jag vet fortfarande inte är offentliggjorda.

Frostenson, Engdahl och andra ledamöter valde spåret att inget av betydelse hade inträffat och att man vägrade göra eftergifter.

Andra ledamöter ansåg det vara orimligt.

Frostenson och andra ledamöter har känt till Arnaults beteende i åtminstone 25 år och när hans förehavanden kommit på tal reagerat oerhört indignerat och förfäktat förtalsanklagelser.
Vem bryr sig om alla kvinnor som utsatts för Arnault i onödan? Om han inte varit skyddad av kultureliten.

Frostenson uppvisar den typ av förbittring någon gör som blivit påkommen, men vägrar ta konsekvenserna. Bara det själva faktumet att skammen uppstått är tillräckligt för en sådan person. Att dessutom ta ansvar för sina handlingar är för mycket. Då slår man bakut. Man är påhoppad, förtalad, orättfärdigt angripen.

Det är mänskligt. Och det är lika mänskligt att andra människor inte köper det. Och häri låg förmodligen anledningen till att det blev som det blev i Akademien med ställningskrig.
Frostenson var ingen syndabock, hon var inte oskyldig till det hon ställt till med. Huruvida det finns fler lik i andra ledamöters garderober gör inte henne oförvitlig.

Ingen hade förmodligen behövt lämna sin stol om dom hade fokuserat på sakfrågorna och avpolletterat Klubben och Arnault. Säkerställt att Frostenson kunde följa stadgarna i fortsättningen. Informerat medier och allmänhet om dom vidtagna åtgärderna. Och sedan hade saken varit ur världen och rättsväsendet hade skött Arnault. Men Engdahl ville tugga sten och vägrade svälja förtreten.

Du överdriver också förhållandena kring omröstningen. Det var Danius som beslutade om den. Enligt Östergren på eget bevåg och en chansning mot dåliga odds. Östergren ska ha sagt till Danius att han inte ville utesluta någon.
Sedan verkar han visserligen ha röstat emot Frostenson iallafall, vilket måhända är motsägelsefullt.

Omröstningen ska ha inträffat 22 mars 2018, alltså närmare ett halvår efter att DN publicerat artikeln om Arnault och efter den så kallade advokatutredningen blivit klar. Den utredningen bekräftade ett antal ekonomiska oegentligheter från Frostensons sida.
6 april lämnar Östergren Akademien efter att ha hållit ett anförande där han tolkar den påföljande responsen som arrogant och ovillig till samarbete och självrannsakan. Östergren ansåg sig utmanövrerad av oförsonliga och rabiata maktspelare och blev less på hela skiten.

Engdahl och några av dom äldre ledamöterna verkar ha odlat nån slags Gordon Ramsays Hells Kitchen-kultur i Akademien. De flesta människor klarar inte att bli utsatta för sådana utbrott i kombination med intrikata intriger som pågår i månader.

Jag har inte läst Heikenstens bok, men att Engdahl var en stor orsak till att allt gick åt helvete känns inte som nån aha-upplevelse direkt.