Citat:
Ursprungligen postat av
Bryet
Hej! En lång berättelse väntar.
Bakgrund:
Jag (40) har varit tillsammans med min fru (33) i snart tio år.
Vi har två barn tillsammans (8 och 5).
Vi har varit gifta i snart två år.
Vi bor tillsammans.
Vår relation:
Vi träffades ursprungligen när hon var i en dålig relation och jag hade precis lämnat en dålig relation. Vi fann varandra i misären och blev blixtförälskade. Jag har inte tidigare blivit så förälskad i någon och vi flyttade ihop efter ett halvår och fick vårt första barn efter drygt ett år. Efter det har det rullat på med barn och flytt till större lägenhet.
Vår relation har inte varit helt oproblematisk. Jag har personligen problem med närhet och kan verka avvisande när jag egentligen är osäker på mig själv. Detta har, i synnerhet efter andra barnet, varit vår relations största problem. Min fru har flera gånger uttryckt att hon behöver mer sex och då har jag sagt att jag tycker det är svårt att slå på när som och att det är svårt under småbarnsåren. Något som ytterligare har ställt till det är att vi sedan några år tillbaka har sovit med ett barn var eftersom ett av barnen ständigt har gått och lagt sig hos oss.
Vi har pratat om problemet och hon har fått uttrycka svårigheterna med det medan jag har lyssnat och försökt att säga att det kommer bli bättre och att jag vet om att jag är svår att komma nära i bland men att det då inte handlar om att jag inte vill ha sex med henne utan om jag är osäker på mig själv. Det är dessutom så att jag har ett sexuellt trauma sen min barndom som kan spela in.
Min fru fick också en förlossningsdepression efter vårt andra barn vilket gjorde att jag tog en roll av ”fixaren” som tog hand om barnen och rådde i allt här hemma så att hon skulle få läka. Detta pågick i ett halvår och i efterhand satte det nog sina spår i mig och henne.
Utöver ovanstående problem så har vi en bra relation som innebär att vi försöker göra mycket saker bara vi och vi har fortfarande bra sex när vi väl har det (tyvärr har det gått flera månader emellan i perioder). Vi kommunicerar bra och vi skattar tillsammans nästan dagligen.
Dagens situation:
För ett par veckor sedan säger hon att hon inte vet vad hon vill längre. Kaos uppstår och hon sticker hemifrån en natt. Dagarna efter pratar vi mycket och hon säger att uppbrottet handlar om att jag inte har gett henne det hon behöver i närhet och att hon har känslor för en ny person. Den är här personen har hon haft känslor för i tre-fyra månader och det är en yngre kollega där hon arbetar. Min utgångspunkt är att eftersom vi har två barn och har byggt upp ett liv tillsammans behöver vi försöka laga och ändra det som inte fungerar. Hennes utgångspunkt är att skadan redan är skedd och att hon inte vill vara min försökskanin i att försöka laga relationen. Hon säger att hon är väldigt osäker på vad hon vill och hon är rädd för att välja fel. Som jag tolkar det är det hon väljer mellan mig och den andra killen.
När vi försöker diskutera det så landar det alltid i samma cirkelresonemang: jag säger att jag inte kan göra något åt det som har varit nu men att vi kan arbeta för att hitta en lösning framåt (parterapi, alternativa sätt att leva som familj) medan hon säger att det inte går. Det vill säga menar hon att jag har satt oss i den här situationen och jag har gjort fel bakåt. Jag menar att hon gör fel nu som vill riva upp hela familjen. Vi kommer liksom ingenstans.
Nu när vi ska planera sommaren säger hon att hon tycker det är viktigt att umgås som familj då och då och samtidigt vara separerade och bo på två olika platser. Jag svarar då att jag inte vill låtsas vara en familj om hon dagen efter ska dra hem till din nya killen och ligga. Det blir bråk om detta och vi kommer ingenstans.
Är det någon som har ett råd hur jag ska tänka/göra? Jag känner mig väldigt vilsen.
Ni båda har ansvar över hur det har blivit.
Men du gick in i en relation med någon som redan hade en partner. Och nu gör hon samma sak mot dig. Det är sådan hon är. Så nej, det går inte att rädda.
