Citat:
Ursprungligen postat av
Aramir2
Nej det är åklagaren som skall bevisa att spridningen har skett och att det är förtalsgrundande uppgifter.
Alltså helt enkelt visa för rätten vad som har spridits och av vem.
Sedan är det upp till den åtalade att kunna visa att uppgifterna är försvarliga och sanna.
Det är som vid en misshandel om man påstår att det var nödvärn.
Åklagaren måste bevisa att misshandeln ägt rum och utförts av den åtalade, om man försvarar sig med att hävda nödvärn måste man kunna bevisa att det var nödvärn.
Det blir alltid den åtalade som har bevisbördan när man som försvar hänvisar till en ansvarsfriande omständighet.
Jag tror att det finns utrymme att nyansera bevisproblematiken här.
Ansvarsfrihetsregeln i förtalsbestämmelsen placerar bevisbördan på två händer, dels åklagarens hand (oförsvarligt), dels den åtalades (sanning/skälig grund). Det följer av att stadgandet uttryckligen placerar bevisbördan på den åtalade i sanningsfrågan, medan ingen uttrycklig bevisbörderegel anges för att lämnandet av uppgiften var försvarligt.
När ingen speciell bevisbörderegel är angiven, får vi falla tillbaka på de allmänna bevisbördereglerna i brottmål. Då är det åklagaren som har den fulla bevisbördan för vad denne påstår, det vill säga att gärningen är brottslig.
Allmänt omfattar åklagarens bevisbörda även det för straffansvar objektiva rekvisitet
frånvaron av en ansvarsfrihetsgrund, exempelvis att nödvärn vid påstådd misshandel inte föreligger. Det betyder att om den åtalade gör en invändning om nödvärn, måste åklagaren motbevisa denna invändning. Se till exempel NJA 2009 s. 234,
https://lagen.nu/dom/nja/2009s234.
Den åtalade bär alltså ingen bevisbörda för sin nödvärnsinvändning (men får givetvis framlägga bevisning som styrker en sådan invändning). Men man kan säga att den åtalade har en förklaringsbörda härför, precis vad som gäller för de objektiva rekvisit som framgår direkt av brottsbeskrivningen.
Det vill säga, utsatt för åklagarens bevisning om händelseförloppet i övrigt är det upp till den åtalade att förklara sig, att berätta om ett rimligt alternativt scenario. Om detta scenario framstår som obefogat, osannolikt eller verklighetsfrånvänt i ljuset av åklagarens bevisning, blir det fällande dom.
Det ger sig oftast av vad som i övrigt är utrett i målet huruvida åklagaren har uppfyllt sin bevisbörda eller inte, det vill säga nödvärnsinvändningen blir i praktiken inte sällan en ren rättsfråga att bedöma.
I det aktuella Dumpenmålet har alltså målsäganden, mot Sara Nilssons invändning om att det var försvarligt att publicera uppgifterna, bevisbördan för motsatsen, det vill säga att det var oförsvarligt (= bevisa frånvaron av försvarlighet) som en del av ansvarsfrihetsgrunden
försvarligt + sant/skälig grund.
Det kommer å andra sidan att bli synnerligen lätt för målsäganden att uppfylla sin bevisbörda här:
Vid sidan av att försvarlighetsfrågan allmänt i förtalsmål till sin natur oftast är sådan, att omständigheter kring den får sägas vara av notorisk karaktär (= särskild bevisning krävs ej), kommer det som förebringas som skriftliga och muntliga bevis av målsäganden innebära att det finns tillräckligt underlag för juryn/rätten att avgöra om det var försvarligt eller ej.
Med andra ord, Sara Nilssons invändning att det var försvarligt kommer i praktiken att handla om rättslig argumentation från parternas sida - en rättsfråga - kring synen på allmänintresse med mera.