Marian Dora

Mest känd kanske för Melancholie der Engel från 2009, som i sin tur kanske är mest känd för en scen där en katt får sätta livet till (på riktigt enligt vissa, inte alls på riktigt enligt andra).

https://www.facebook.com/watch/?v=419567091066694 <<< där kan man se själva dödssekvensen

En scen som provocerar lika mycket som den är vacker. Jag tror inte att katten dör där och då, och jag tycker snarare att det är provokationen i sig som är det viktiga. Varför reagerar man inte lika starkt på grisen som blir slaktad i samma film till exempel?

Några av hans kortfilmer finns upplagda på Youtube och de rekommenderas (vissa av dem klippta då de innehåller en del obehagliga scener).

Vill man bekanta sig med hans långfilmer så tycker jag att Carcinoma är en bra början. Den är nog hans minst extrema film.

Vad tycker ni om den här lite kontroversielle filmskaparen? Fjantig "edgelord" eller begåvad konstnär?

För att få lite liv i tråden, så tänkte jag nu se om (och se på nytt) alla Marian Doras filmer, som jag har tillgång till och skriva ner lite mini-recensioner.

Först ut är Debris Documentar.

Marian Doras "första" långfilm (den filmades 2003 men släpptes först ca 10 år senare). Här får vi följa Marians forne parhäst Carsten Frank, dels under hans yrkesliv som producent till filmen Zombie Nation, men vi får även en inblick i vad han roar sig med på fritiden.

Det är en hel del äckel i filmen. Jag såg någon likna det vid när man var liten och försökte bräcka någon kompis i vem som kunde vara äckligast. Väldigt mycket så är det här. Lite för mycket till och med. Nästan allt kretsar runt att Carsten bräcker sig själv i äcklighet i varje scen.

Han sörplar när han dricker läsk, han pillar bort död hud från sina fötter och äter upp den, han petar sig i näsan och äter upp det, han hänger duschhandduken på kanten till en väldigt skitig toalettstol, han leker med överkörda djur och gristarmar, och så vidare. En hel del avföring förekommer också. Både Carstens egna och en prostituerads lavemang, som han suger in dofterna av.

Till slut blir det lite långrandigt och det känns rätt krystat. När upplösningen kommer så känns det mest som "jaha".

Till det positiva får jag väl räkna Marian Doras foto, som jag tycker är ganska unikt och emellanåt väldigt vackert, samt musiken.

Två stycken kortfilmer har det blivit idag. Först ut var:

Opus Hominis 2 - Här får vi följa med in i ett slakteri där grisar avlivas och styckas. Det är blod och ånga, dödsryckningar och inälvor. Allt till tonerna av vacker musik. En intressant inblick i något som är en så stor del i våra liv men som vi kanske inte alltid vill kännas vid och tänka på. Budskapet är intressant, även om det här blir snudd på övertydligt, så ger det så många följd-tankar att den där övertydligheten inte gör så mycket.

Film nummer två var:

Cadavericon - Ännu en inblick i något som är en väldigt stor del av våra liv. Eller snarare när det precis har tagit slut för oss. En död man förbereds inför sin begravning. Kistan görs i ordning, mannen kläs av naken, hans kropp torkas av metodiskt, för att till sist kläs på igen och läggas på plats i sin kista. Det är vackert filmat, personligt och närgånget. Det är den döde mannen som är helt i fokus, medan de som arbetar med hans omhändertagande förblir ansiktslösa och anonyma.

Idag har jag sett antologin The Profane Exhibit, med bidrag från legendarer som bland annat Ruggero Deodato och Uwe Boll, och så Marian Dora då självklart.

Kortfilmen från Dora heter Mors in Tabula (2). Han filmade ett tidigare bidrag med samma titel Mors in Tabula (1) men av oklara anledningar så drog han tillbaks det bidraget och ersatte det med det som som återfinns på antologin. Enligt vad jag har förstått, så ska det bero på att man kanske gick lite över vissa gränser. Jag har sett bilder från det ursprungliga bidraget och det ser betydligt mer intressant ut än det som återfinns här.

För det första så känns Dora en smula malplacerad här Jag tycker inte att han hör hemma på en antologi med bidrag från typiska skräckfilmsregissörer. Doras filmer, med något enstaka undantag, är inte skräckfilmer. Förmodligen är det därför jag inte alls gillade hans bidrag heller. Han försöker göra något typiskt skräckfilmsaktigt och det blir inte bra.

Handlingen är simpel. En kirurg kallas in för att operera ett litet barn. Det är nazityskland och vi hör Hitler egga upp sina anhängare i bakgrunden. Det är operationsbilder, som man här tyvärr förstår ganska omgående är specialeffekter. Och där försvinner ju själva charmen med Dora. Det där äkta och riktiga som kryper under skinnet på en finns inte där. Fotot är i vanlig ordning väldigt vackert och utmärkande för Dora men som helhet blir det tyvärr något av ett magplask.