Varför saknar människor det förflutna mer än framtiden?

Jag saknar allt som var förr, men inte för att det var förr utan för att jag var ung då.
Jag saknar att inte ha ont, att inte bli trött av minsta lilla, att inte oroa mig så mycket för... allt.
Jag saknar den tiden, inte sakerna, företeelserna eller nåt annat.

Jag med. Levde ett hypomant liv då och var en färgstark personlighet. Som folk var lite beundrande efter. Det hände saker, tog inget på allvar. Jag har tystnat och blivit snäll.

Om jag inte lämnar mitt förflutna i det förflutna, kommer det att förstöra min framtid.

Älska, glömma och förlåta.

Det är väl i grunden bara en fråga om språket?

Jag kan säga att jag önskar jag levde i en hypotetisk framtid utan krig och konflikter, utan miljöförstöring, svält och sjukdomar, utan löjliga restriktioner vad gäller euforiframkallande droger, där maskinerna utförde allt arbete och människan hade obegränsad fritid. Men ordet saknar passar inte riktigt in här, då det gäller framtiden! Det skulle snarare heta längtar till.

TVÄRT OM gällande de flesta. Nu för tiden är det för de flesta "snuttifiering" , många läser INTE om det är längre än några rader och då får man ju inte ordentlig koll på något...
Man kan t ex läsa heltokiga påståenden här på FB som t ex att det inte skulle ha varit Hitler som startade WWII
Och titta på hur många följare SKITinfluensers har. En sådan blev finkad nyligen...
Jag också.
Men till skillnad från en del andra kommer jag ihåg både bra och dåligt.

Man känner till det som redan har hänt och hur det var då, vilket känns tryggt, medan man inte känner till framtiden, vilket skapar ångest.