Nu har jag läst ut den nya boken ”Far beyond all light. The life, death and legacy of Jon Nödtveidt and Dissection”. Mina intryck är blandade men tyvärr mest negativa.
Boken börjar med slutet (den börjar med kapitel elva, följt av kapitel tio för att sedan gå i numerisk ordning från ett till nio), självmordet, men få nya saker tas upp (det enda jag inte kände till sedan tidigare var adressen där det skedde).
Det första negativa är att boken är skriven som en, vad författaren kallar för, en ”legacy biography”. I praktiken innebär det att han väljer att enbart hylla Jon. Detta i sig är problematiskt för oss läsare som är intresserad av något mer än ett porträtt skrivet av ett superfan. Till detta kommer den språkliga delen som är så fylld av superlativ och kraftuttryck att man kan tro att det är skrivet av Donald Trumps talskrivare körd genom en black metal-ordbok. Jag slår upp en sida bara för att ge exempel på hur det kan låta: ”The first concert of Dissections final era – the now legendary, massive show at Arenan…”, ”…public and media interest had… grown immensely”, ”but this misstep did nothing to overshadow what that night would come to represent: Jon Nödtveidts march of victory”, “the band sounded incredibly strong and tight”, “…radiating a blend of joy and defiant pride before a colossal horde of fans”, och “he experienced it as a personal triumph – the realization of a final, long-concieved plan. A boot crushing the past against the pavement”. Och detta är bara ett stycke från en sida (sidan 40). Men så fortsätter det och det är enormt tröttsamt.
Allt förklaras med att Jon är briljant, även när saker inte går hans väg. Antingen är det hans vilja som gör att de når framgång eller så är det alla andras svaghet som gör att saker inte fungerar enligt författaren. Detta leder också till att inga personer tas med i boken som har något opassande att säga får komma till tals. Brice Leclerc har t.ex. pratat om hur han såg Job visa tendens till suicidalitet en gång under hans tid i bandet (det kommer såklart inte med). Författaren beskriver också en intervjusituation med någon (minns nu inte vem) som avbröt intervjun för att författaren var för partisk osv.
Boken blir bättre efter de första inledande kapitlen. Här kommer det fram några nya historier kring inspelningarna av de två första albumen och historier från bandkamrater och folk i scenen som delade replokal och turnerade med Dissection. Men mycket är också rabblande av exakt vilka konserter bandet genomförde, var de skedde och ibland vilka låtar som spelades. Det är kanske inte superrelevant. Ganska ofta nämns det saker i relation till True Satanist Horde, MLO och svarta cirkeln men sedan går författaren vidare utan att förklara något mer vilket är synd. Detsamma gäller mot slutet där mordet, men även fängelsedomen (i ett tidigare kapitel), mest inkluderas av plikt. Han skriver att det inte är viktigt för den historia han vill berätta. En intressant sak är att Jon citeras från tidigare intervjuer hur kaos-gnostisk satanism inte har utrymme för droganvändning och att de ljög om amfetaminpåverkan i rättegången för att mildra straffet. Samtidigt berättas det om fylleslag genom hela boken. Tydligen gäller drogförbudet inte alkohol.
Både författaren och Set Teitan uttalar sig i slutet om att man inte bryr sig att Reinkaos fick ljumma recensioner och ändå är hela det sista kapitlet ett försvarstal för varför den skivan är det bästa sedan rostat bröd. Så lite bryr sig nog författaren ändå.
Set Teitan skriver sedan i efterordet att den här boken är helt utan bias. Nej du Set, boken är väldigt tydligt vinklad, vilket även författaren skriver i sitt förord.
Med allt det sagt är det en lättläst bok som jag tog mig igenom på ett par dagar. Vill man läsa 200 sidor hyllning till Jon så är detta rätt bok. Vill man ha något som är mer balanserat, och i mitt tycke, mer intressant så får man leta någon annanstans.
1,5 av 5
Boken börjar med slutet (den börjar med kapitel elva, följt av kapitel tio för att sedan gå i numerisk ordning från ett till nio), självmordet, men få nya saker tas upp (det enda jag inte kände till sedan tidigare var adressen där det skedde).
Det första negativa är att boken är skriven som en, vad författaren kallar för, en ”legacy biography”. I praktiken innebär det att han väljer att enbart hylla Jon. Detta i sig är problematiskt för oss läsare som är intresserad av något mer än ett porträtt skrivet av ett superfan. Till detta kommer den språkliga delen som är så fylld av superlativ och kraftuttryck att man kan tro att det är skrivet av Donald Trumps talskrivare körd genom en black metal-ordbok. Jag slår upp en sida bara för att ge exempel på hur det kan låta: ”The first concert of Dissections final era – the now legendary, massive show at Arenan…”, ”…public and media interest had… grown immensely”, ”but this misstep did nothing to overshadow what that night would come to represent: Jon Nödtveidts march of victory”, “the band sounded incredibly strong and tight”, “…radiating a blend of joy and defiant pride before a colossal horde of fans”, och “he experienced it as a personal triumph – the realization of a final, long-concieved plan. A boot crushing the past against the pavement”. Och detta är bara ett stycke från en sida (sidan 40). Men så fortsätter det och det är enormt tröttsamt.
Allt förklaras med att Jon är briljant, även när saker inte går hans väg. Antingen är det hans vilja som gör att de når framgång eller så är det alla andras svaghet som gör att saker inte fungerar enligt författaren. Detta leder också till att inga personer tas med i boken som har något opassande att säga får komma till tals. Brice Leclerc har t.ex. pratat om hur han såg Job visa tendens till suicidalitet en gång under hans tid i bandet (det kommer såklart inte med). Författaren beskriver också en intervjusituation med någon (minns nu inte vem) som avbröt intervjun för att författaren var för partisk osv.
Boken blir bättre efter de första inledande kapitlen. Här kommer det fram några nya historier kring inspelningarna av de två första albumen och historier från bandkamrater och folk i scenen som delade replokal och turnerade med Dissection. Men mycket är också rabblande av exakt vilka konserter bandet genomförde, var de skedde och ibland vilka låtar som spelades. Det är kanske inte superrelevant. Ganska ofta nämns det saker i relation till True Satanist Horde, MLO och svarta cirkeln men sedan går författaren vidare utan att förklara något mer vilket är synd. Detsamma gäller mot slutet där mordet, men även fängelsedomen (i ett tidigare kapitel), mest inkluderas av plikt. Han skriver att det inte är viktigt för den historia han vill berätta. En intressant sak är att Jon citeras från tidigare intervjuer hur kaos-gnostisk satanism inte har utrymme för droganvändning och att de ljög om amfetaminpåverkan i rättegången för att mildra straffet. Samtidigt berättas det om fylleslag genom hela boken. Tydligen gäller drogförbudet inte alkohol.
Både författaren och Set Teitan uttalar sig i slutet om att man inte bryr sig att Reinkaos fick ljumma recensioner och ändå är hela det sista kapitlet ett försvarstal för varför den skivan är det bästa sedan rostat bröd. Så lite bryr sig nog författaren ändå.
Set Teitan skriver sedan i efterordet att den här boken är helt utan bias. Nej du Set, boken är väldigt tydligt vinklad, vilket även författaren skriver i sitt förord.
Med allt det sagt är det en lättläst bok som jag tog mig igenom på ett par dagar. Vill man läsa 200 sidor hyllning till Jon så är detta rätt bok. Vill man ha något som är mer balanserat, och i mitt tycke, mer intressant så får man leta någon annanstans.
1,5 av 5
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
