Hur får ni tiden att gå utan att drabbas av tristess?

Rastlöshet och inre oro kan ju bero på odiagnostiserad ADHD och behöver alltså inte bero på brist på aktiviteter.

Men jobb, barn och deras fritidsintressen har jag aldrig tid över att behöva fundera på något att göra 😂😂😂😂😂

Leda och tristess är en viktig del av att vara människa.

Det är, enligt modern forskning, en vital del i en frisk människas liv och det är ofta lyckliga människor som också tar del av alla olika delar i känslolivet.

Uttråkningens lov bör sjungas oftare.

Ditt liv med sina syften och mål för att allas klara av att utföra något låter hemskt ytligt och nära nog tragiskt.

Prova att gå ut i skogen i några dagar utan annat syfte än att vara en del av naturen.

Om du fortsätter som du gör nu kommer du bli en av alla dem som vet alltings pris och ingets värde.

Hur gör du när du filosoferar? Det går ju på tvärs med ditt enda momentum framåt.

Hur gör du när du njuter av en teaterpjäs eller en god bok? Hur gör du när du skriver en text, målar en tavla eller förför en kvinna?

Är majoriteten av folk med ADHD och liknande disgnoser korkade menar du?
Ja man kan ju undra vem som är korkad.


OnT: Du får tvinga psyket att göra allt du behöver göra, finns inget "jag kan strunta i det här för att det är tråkigt", det är bara att göra,. När du väl är där och fått in rutin kommer ditt liv vara betydligt roligare.
Det är inte naturligt att allt ska vara roligt hela tiden, ditt liv är viktigt, du får tänka så.

Kanske inte korkade men helt funktionsdugliga är de ju inte. Isåfall hade de inte haft diagnoser, som ju är en sorts psykisk ohälsa.

Upplever du ofta att du har tråkigt och behöver social input utifrån för att roas så skulle åtminstone jag mena att du är lite korkad, ja.

Jag har ärligt talat aldrig fattat tristess. Man kan ju göra typ hur mkt som helst inom nån slags rimlig gräns. Ännu mer om man inte begränsar sig av rimlighet.

Tristess är helt enkelt bara taskig attityd i min bok.

Tristess är som att äta papper, man vill bara sluta och få någon riktig mat. Är man uttråkad vill man göra något stimulerande, vad som helst. Man väljer inte sina känslor.

Skaffa ett liv. Titta inte på andras liv..

Du måste ha levt under en sten. Folk glor på mobilen, internet, hela dagarna varje dag.

I dagens värld som är full av distraktioner och källor till omedelbar tillfredställelse står vi knappt ut en enda minut av att "bara vara". En simpel (men långt ifrån enkel) sak att pröva är dopamin detox där man under en period avstår från att ständigt distrahera sig eller söka kickar i vardagen. Tänker främst på all konsumtion av social media, korta videoklipp, porr osv. Då kan man få sin rastlöshet reducerad och åter finna glädje i de små sakerna.

Vad vi ser i trådstarten är alltså det klassiska dilemmat med att finna meningsfullhet i en sekulariserad värld där det inte längre finns en "absolut sanning", där man alltid hamnar i slutsatser där det går att hänföra till en gud. Med gud "död" för att använda ett klassiskt uttryck så är vi ensamma och varje individ (förvisso kraftigt färgat av sin sociala helhetsmiljö, sin kultur) har att etablera sitt system så att säga.
Är man då rimligt intelligent och rationell (men kanske saknar erfarenhet från ett långt liv, alternativt har upplevt mycket negativt) blir slutsatens såklart: "Livet saknar mening och därmed saknar alla upplevelser mening" vilket leder till tristess, depression osv.
Detta är ju inte dirket några nya tankar, läs Camus och Kierkegaard så hittar du två vanliga utvägar. Camus väljer det absurda förhållningssättet till det meningslösa livet och Kierkegaard väljer istället att sätta hoppet till det större.
Jag brottas själv ofta med dessa tankar och jag upplever att jag med åldern får en del erfarenheter som mjukar upp den unge, kaxige, rationellistens depressiva självsäkerhet. Men tyvärr undkommer jag inte återlkommande depressioner där jag så att säga genomskådar världens totala brist på mening och vältar mig och kosmisk, självupplösande ångest eller djupt apatisk depression. Men jag har även perioder där jag är mer positiv och skrattar åt de brinnande färgerna hos ett höstlöv, skrattar åt meningslöshet med en hjärlighet och tacksamhet för att jag får vara en del av ett något som kan observera. Jag kommer i de sammanhangen ofta att tänka på delfiner som har en mycket stor och avancerad hjärna men från vårt mänskliga perspektiv inte "åstadkommit något". Men kanske är det just att simma runt i en våg och ta ett skutt över ytan som är det hela? leken där vi som observerande agent och en del av det oändliga upplever och utforskar det tillståndet bara som det är. Vår mening är helt enkelt att vara medvetna och uppleva. Själv åkte jag nyss lite skateboard. Vad är meningen med det för en medelålders gubbe? Jo just leken och upplevelse att stå på en liten träbräda med hjul på och snurra runt likt delfinen...

Det är ju roten till allt ont tänkande och stressen, jag kan liksom inte ge andra tips. Vi bör alla skaffa barn nånstans mellan 20-25.
Många av de (inte alla alltså) som väljer att inte skaffa barn eller kan MÅSTE ju titta åt annat håll - ha sin egna väg utstakad redan, men om de inte har det, så sitter de där. Tristess, jobbiga tankar, vet inte vad de ska ta sig till, letar och söker utan att finna något värt att leva för. Söker meningen med livet så att säga. Bara kör.

Till er incels. Sluta vara så jävla rädda för metoo och kvinnor, det finns hur mycket kvalitet som helst där ute! Bara kör, våga, stå för vad du gör!