Citat:
Ursprungligen postat av
Signalsanning
Jag trivs väldigt bra att vara ensam i mitt rum. Jag har partner, jobb och allt men behöver vara själv ibland i sovrummet. Jag har dock alltid undrat varför jag trivs att vara själv i ett rum.
Jag har inte ångest. Utan jag får ofta en känsla som går inåt. Typ en invecklad känsla och så kan jag vara själv väldigt länge i mitt sovrum.
Det som är negativt är att jag förlorar tid på det men trivs att vara själv.
Är det någon som känner eller upplevt det likadant?
Vad kan detta bero på?
Behovet av att vara ensam kan hänga ihop med psykisk ohälsa, ja. Jag lever ensam.
Ibland spenderar jag några dagar hos min vän, som är lugn och trevlig. Jag gillar att umgås med personen.
Men när hen pratar med mig utan att jag har tilltalat hen kan jag bli jätteirriterad, snudd på aggressiv. Det är specifikt om jag sitter och läser en intressant bok, och så kommer vederbörande och säger typ: "Nu har jag varit hos Berit och druckit kaffe, och hennes man var där men han drack inget kaffe för han har ju sådana magproblem nu... och förresten ska jag själv gå till doktorn på torsdag, för jag har ju lite ont i knävecken".
Då flyr jag ibland, och jag ser mig själv utifrån - typ som en kolmedi om ett mongo som inte tål andra människor - iom att jag samlar ihop mina grejer och det känns som att jag springer fast jag försöker se lugn ut, det är lite som en actionfilm där varje sekund räknas. Jag måste bara BORT!
Det ser jag 100% som ett tecken på psykisk ohälsa. De flesta reagerar ju inte så utan biter ihop och lyssnar på malandet en stund, sedan fattar ju personen förhoppningsvis att man vill vara ifred eftersom man inte svarar 🙂