Citat:
Ursprungligen postat av
emmizen32
Den långa tvisten som pågick var sannolikt ett s.k paper abuse från pappan.
Att inte deras ord, som träffade Tintin i vardagen samt utbildad personal för barn som upplevt våldsamheter i hemmet (minns inte om det heter barna hus där uppe med) skulle vägra tyngre än ett "vittne" som inte ens blir kallad på rättegång är larvigt att påstå av EN skribent.
Det är alltid samma visa i trådar den väljer att delta i.
Fakta är att den sk pappan gjort precis allt han kunnat för att göra livet surt för mamman och pojken när mamman tröttnade på The big baby och lämnade honom.
Pappan har varit ”annorlunda” under hela uppväxten. Mammans beskrivningar är väldigt intressanta:
Citat:
Den här stressen som jag märkte av på Alexander, dålig sömn och ljus- och ljudkänslighet. De första tolv åren när vi bodde i Iran har det hänt något med Alexander. Problemet var när jag var gravid med Alexander, det var oroligt i och med revolutionen i Iran. Han föddes 1976 och många människor protesterade, var oroliga och jag var också jätteorolig när jag var gravid. När jag hade 20 dagar kvar av graviditeten rann fostervattnet ut så Alexander var i min mage utan fostervatten i tolv timmar. De skulle dra ut Alexanders huvud med hjälp av en apparat och då han kom ut så var han helt svart, hans panna var sårig på bägge sidor. Jag blev rädd och jag har tänkt och läst att det var farligt det här med att ett barn är utan fostervatten i magen.
Alexander var sju år gammal när jag fick cancer besked. Min cancer botades i London, det var en stor omfattande operation i armen.
När Alexander var tio år gammal så märkte jag att Alexander stirrade på en punkt när vi pratade, jag upplevde det som att han inte var närvarande när vi samtalade. Vi besökte en läkare med anledning av Alexanders problem som tyckte att vi skulle fortsätta undersökningarna men sedan kom revolutionen i vägen och vi skulle fly landet och undersökningarna uteblev, det glömdes helt enkelt bort.
Citat:
Så Alexander har haft ett antal prövningar i livet, ca sex månader efter att han och Sanam gift sig fick han cancerbesked, det var jättetufft och jag var hela tiden i Sundsvall för att hjälpa dem. Alexander var arg och nedbruten över cancern. Jag kände att jag inte kunde göra någonting. Och det här med skilsmässan och vårdnadstvisten blev för mycket. Han kämpade mycket. Han kände sig förnedrad och att livet var hopplöst. Jag uppfattade det så, han klagade inte eller sade någonting om detta till mig men jag märkte det som mamma till honom.
Jag ringde till cancerfondens forskare och rådfrågade dem vad som kunde vara problemet i och med att jag sett att min son förändrats som person. Jag frågade om det kan vara så att en persons karaktär förändras i samband med att man utför en benmärgstransplantation som Alexander har genomfört. De kunde inte svara på den frågan.
Människan har förmodligen aldrig varit fullt normal, att det är illa förstår man när till och med mamman känner sådan oro.
