När kom narkotikan till Sverige?

Det stämmer säkerligen det du skriver. Under tidigt 1900-tal var det Berlin som var syndens näste i nordeuropa och det särskilt bland kulturpersonligheter.

Hjalmar Bergman var ett exmpel och han dog just i Berlin.

"Under 1920-talet gick han ner sig allt mer i sitt drogmissbruk och sin alkoholism, men trots detta fortsatte emellertid den litterära produktionen mycket punktlig."

https://sv.wikipedia.org/wiki/Hjalmar_Bergman

En ganska okänd men läsvärd västerbottnisk författare, Birger Wikström, dog tydligen med sprutan i armvecket 1958 i ett billigare boende i dåvarande Klarakvarteren.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Vikstr%C3%B6m

"På 1950-talet började intravenöst bruk av amfetamin att spridas."

https://www.gu.se/cera/narkotikadodl...rande-insatser

Okej. Sedan vilket årtal?

"Under 1940-talets första hälft använde 200 000 svenskar amfetaminpreparat varje år, estimerade Börje Olsson, numera professor emeritus i alkohol- och narkotikapolitik vid Stockholms universitet, i studien Narkotikaproblemets bakgrund. Omkring 60 000 personer tog amfetamin varje månad – drygt 7000 dagligen eller varje vecka."

artikel i vice

Det är lite som att fråga vilket årtal alkohol kom.

Det har funnits så länge så ingen kan säga exakt när.
Opium t.ex har funnits i västvärlden ända sen antiken. I Sverige har det antagligen funnits sen medeltiden.

Bra fråga. Men att du trodde de inte fanns narkotika i Sverige -66 känns lite som du stoppat huvudet i sanden..

60-70 talet rökte ju fan alla hasch

Helt galet. Du har säkert rätt. Jag trodde narkotika kom till Sverige på 80 -eller 90-talet.

Dvs långt efter filmen de kallar oss Mods, eller Kenta? Långt efter Beatles och summer of love?
68-hippies och Gärdesfester, utan röka?
Göring kom hit för morfin, okänt?
Bejerot, ringer det en klocka?

Måste vara nytt rekord i oallmänbildnibg.

Opium torde kommit hit under 1500-talet. Blev väl poppis dock först under 1700-talet. Synen på opium och morfin var väldigt positiv innan man i slutet av 1800-talet fattade att det var beroendeframkallande. Heroin kom till i samma veva under slutet av 1800-talet som ett icke vanebildande alternativ till morfin. Tji fick dom kan man lugnt säga. Aspirin om du hade ont i huvudet, heroin om du kände dig lite hostig.

Kokain blev snabbt poppis i Sverige (läs Stockholm!) under 20-talet. Smugglades in från Tyskland. Åkte man dit fick man bara böter till skillnad från spritsmugglare som fick skaka galler. Estniska julskinkor var en vanlig smugglingsmetod. När någon gammal gaggig släkting säger att jularna var vitare förr är det inte snö dom talar om …

Gösta Ekman den äldre var glad i ladd, om vi ska hålla oss kvar i det glada 20-talet. När de flesta snusade (ja, det hette inte snorta på den tiden) injicerade (ja, det hete inte skjuta på den tiden) han ladd. Han ville alltid vara värst Gösta när det kom till ladd precis som med allting annat.

Ja, ladd hete det faktiskt även på den tiden. Det var självaste Thor Modeen som under sina vilda studentår alltid utropade varje gång han skulle lägga upp en Lina: ”Nu pojkar och flickor ladd ladd ladd laddar ladd ladd ladd laddar en visst upp en till”. Ja, sörru, på den vägen är det.

Produktionstakten man hade inom svensk film under krigsåren, behöver jag säga mer. Pilsnerfilmer säger man. Laddfilmer vore närmre sanningen.

Sveriges första kända rövpanna stod Astrid Lindgren för. Året var 1944 och hon behövde inspiration och två dygn senare var hon klar med första Pippi-boken. Bara illustrationer fattades. För det anlitade hon och kolatorskarna på Rabén och Sjögren syra-tanten Ingrid Vang Nyman. Rest is history.

Barbiturater var ju också en kemisk guldålder som skulle få dagens benzoknapprare att se ut som sundheten själv.

Stagnelius, en av dom stora svenska poeterna tog opium - tidigt 1800-tal.

Carl von Linné får inte glömmas i sådana här sammanhang. 1753 gav han plantan sitt namn, Cannabis Sativa L. Hans franske lärling Jean-Baptiste Lamarck kom efter med Cannabis Indica Lam. Om Linné rökte själv vet i fan dock. Lamarck däremot, hashpsykosen från Bazentin som hans studenter brukade kalla honom för på äldre dar.

Jag äro icke förvånad. Hans dikt ”Vän, i förödelsens stund” känns alltför knarkig för att bara vara en av hans vanliga fyllesvammel till dikter.

Och Elsa Beskows böcker om tant brun, grön och gredelin säger väl allt vad hon hade i ciggen och i kakrecepten. Grön och brun vet ju alla vad som avses. Men för den obildade, den sista, gredelin, var hennes alldeles egna strain.