Citat:
Inte riktigt så jag menar, men man brukar se på folk hur de reagerar om någon pratar om bebisar. Det är mycket "Åh så gulligt och fint, en så mysig tid trots sömnbrist" men pratar man om större barn eller tonåringar så är det mer "Oj oj då har du KAOS och skrik och bråk hemma va? Höhö". Det är lite olika attityd. Och där tror jag många missförstår Sandra i att hon nog briljerar som mamma till ett lite större barn, medan de där bebisälskarna fasar inför 13-årsdagen. Syns också i talesättet "Små barn små problem, stora barn stora problem". Håller inte med om att det inte finns förståelse för att bebistiden är jobbig. Herregud, det pratas ju jättemycket om det och hela Instagram är nedlusat av olika konton som gör karriär på att berätta om allt det jobbiga med småbarnslivet. Och jag tror inte någon i den här tråden förväntar sig att Sandra borde älska varje sekund med sitt barn, inläggen här handlar ju om funderingar kring anknytning. Att ta hand om ett litet barn är ju något helt annat än att ta hand om en tonåring.
Liksom Sandra var jag länge tveksam till att försöka få barn. Hade ett härligt DINK-liv med min sambo: middagar, kultur, vin, vänner osv. När det till slut ändå blev ett barn var det en omvälvande upplevelse där jag fick omvärdera hela min person och min tillvaro. Men det "ovanliga" i Sandras fall är väl, tänker jag, att detta fortfarande påverkar henne så mycket. Hennes barn är två år nu men det tycks fortfarande vara svårt för henne (eller dem båda) att förhålla sig till att ha ett barn i sitt liv och vilka anpassningar det innebär. Om den bilden jag får genom hennes blogg stämmer, tycker jag genuint synd om henne. Det är sjukt jobbiga känslor att bära på.
Liksom Sandra var jag länge tveksam till att försöka få barn. Hade ett härligt DINK-liv med min sambo: middagar, kultur, vin, vänner osv. När det till slut ändå blev ett barn var det en omvälvande upplevelse där jag fick omvärdera hela min person och min tillvaro. Men det "ovanliga" i Sandras fall är väl, tänker jag, att detta fortfarande påverkar henne så mycket. Hennes barn är två år nu men det tycks fortfarande vara svårt för henne (eller dem båda) att förhålla sig till att ha ett barn i sitt liv och vilka anpassningar det innebär. Om den bilden jag får genom hennes blogg stämmer, tycker jag genuint synd om henne. Det är sjukt jobbiga känslor att bära på.
Jag tycker att det här med Sandras anknytning till sin son i denna tråd överanalyseras om jag ska vara ärlig. Genom bloggen och instagram ser vi en så liten del av deras liv ihop att det är omöjligt att säga något om att anknytningen skulle vara svag/skadad/dålig. Man behöver nog stå Sandra nära, eller vara hennes terapeut, för att ha ordentlig insyn i det. Allt annat är tolkningar utifrån sociala medier och det är sällan en god idé att diagnosticera eller tro sig förstå allt om influencers bara via det pyttelilla fönstret in till deras värld.
Med det sagt, visst, Sandra är öppen med att hon saknar egentid och frihet emellanåt. Det tycker inte jag är konstigt. Jag älskar mitt liv men är ofrivilligt barnlös och saknar ett familjeliv, men den saknaden kan få existera jämsides med att jag ändå trivs mycket fint med livet jag har. Jag har många kollegor och bekanta som kan säga med drömsk blick "Åh du har sovmorgon hela helgen och kan göra vad du vill!" men jag tolkar det inte som att de inte har ett fint liv och anknytning till sina småbarn...
Väldigt taffligt gjord.. vilket dock känns typiskt henne på något sätt. Lite "tappat". Det var ägg i en del av grädden men inte i allt? Och 1 dl är tydligen typ en halv? Överlag ett konstigt och pinsamt program (tyckte jag), så det passade kanske in 