Överklasskärringar och deras uttal av sj-ljudet.

Frågan syftar kanske på [ɧ] som (om jag fattat rätt) kan exemplifieras med Olle Lindholms uttal av Sveriges Televiɧon vid tidpunkten 1:07 i avsnittet 224 (Libsyn) av Mediepodden?

Ahmed verkar innehålla tecknet Chet som enligt Wikipedias och Wiktionarys transkriptioner visserligen uttalas med [x] på engelska och tyska, men med [ħ] på arabiska.

Enligt sidan om arabiska abjaddet är det vanligen kha (samma tecken men med en punkt över) som uttalas [x~χ]. Det lär inte skola motsvara kaf utan vore en extra bokstav i arabiska som råkar ha samma uttal som grekiska /χ/.

[χ] är uvulär och uttalas genom att dra tungan snett uppåt bakåt.
[ħ] är faryngeal (=har med svalget att göra) och uttalas genom att dra tungan rakt bakåt och kanske lite neråt.
[ɧ] hur uttalas den?

Det känns creepy att wikipediasidan om sj-ljudet bortser från skånska när den beskriver sje-ljudet i södra och västra Sverige. Vi uttalar sju, skiva, passion, hyssja och dusch med [ʍ], — samma ljud som när norrbottningar säger ja, fast med utblås.

Att våra inhemska sje-ljud är exotiska i ett språktypologiskt perspektiv betyder att det är relativt ovanligt att hitta samma ljud (där "samma" betyder "med alla artikulatoriska parametrar väsentligen identiska") i andra fonetiskt dokumenterade språk. Det jag ville få sagt var att av de invandrare som kommer till Sverige och får höra något av svenska modersmålstalares vanligaste sje-ljud är det få som kommer att känna igen ljudet från sitt modersmål eller något annat språk de är bekanta med.

Claes Garlén räknar i Svenskans fonologi med fem huvudvarianter av sje-ljudet:

[ʂ] supradental (retroflex)
[ʃ] predorsoalveolar (icke-retroflex)
[ɧ] dorsovelar (dorsopostpalatal)
[x] dorsovelar (dorsopostvelar)
[ʅ] med någon sorts knorr på, labialiserad och velariserad labiodental

Av dessa är [ʃ] nära men inte utbytbar mot den betydligt vanligare postalveolara frikativa (med samma tecken) som finns i bl.a. engelska (sheep).

Den som är intresserad av ljudinventering (eller egentligen foneminventering) i världens språk kan ha glädje av Phoible. Bland de 2186 språk som finns representerade är det bara svenskan som har ett fonem med [ɧ] som huvudvariant.

Han verkar växla mellan [ɧ], [x] och [χ] (och kanske rentav tremulerande uvulart [ʀ̥]). Just i ditt exempel hör jag någonting mellan [x] och [χ]. Däremot tycker jag att hans samtalspartner oftast har [ɧ].


En sammanfattning av svårigheterna med att karaktärisera [ɧ] finns på engelska Wikipedia.

Engelskans sje-ljud är väl rätt speciellt, och bland övriga europeiska sje-ljud mest like finlandssvenskans - alltså för oss svenskar ett sje-ljud som uppfattas dra åt tje-ljudshållet. De stora europeiska språk som har sje-ljud som är mest lika ett svenskt [ʃ] (och varandra) är väl tyskan, franskan, italienskan och ryskan.

Ja, det är väl snarast att betrakta som ett "det-här-blev-över"-tecken.

Jag har lagt märke till att många svenskar uttalar engelska ord som "check" och "China" med det svenska tje-ljud, som i "käck, kika, Kina osv. Ni av er som gör det, hur uttalar ni "sheep" vs. "cheap"?

kan inte uttala mig om det du frågar, men där jag växte upp sade alla "skell" (med sch-ljud som i sked) istället för engelskans Shell (menar bensinstationerna då).

säger du "check" i ett svenskt sammanhang så använder jag samma sje-ljud som i kind, men annars på engelskt maner.

Har fått intrycket att där överklass sje-ljuden främst återfinns längs norrlandskusten, där det tvärtom vad gemene man verkar tro, länge har funnits en stark övre medelklassnärvaro. Mina jämtländska släktingar har inte samma sorts sje-ljud som en lärare från Härnösand.

Det tunna sje-ljudet är det ursprungliga. Riktigt gamla bohusläningar i norra Bohuslän har tunt sje-ljud. Inte mycket överklass där utom badjävlar.

Varifrån kommer egentligen benämningarna tunt och tjockt? Hur jag än anstränger mig kan jag inte uppfatta skillnaden mellan dem som en skillnad i metaforisk omkrets. Vilket är tunt och vilket är tjockt, och varför? Om jag inte mekaniskt hade lagt det på minnet någon gång i min ungdom skulle jag ha varit alldeles bortkommen efter ditt inlägg i tråden.

Det "tjocka" ljudet är ju gutturalt, nästan som en harkling, nära men inte helt identiskt med [x]. Det "tunna" skapas däremot genom att sätta tungspetsen mot gommen framme i munnen.

Tala för dig själv, jag har blåsigt sj-ljud, och det är inte ett dugg harkelaktigt eller "gutturalt".