Citat:
Ursprungligen postat av
Jenny9
Oavsett skulle jag rädda hunden framför tusen foster i vecka 7-9 som låg i provrör om labbet började brinna.
Jag frågade för att ha ett barn själv kan förändra ens tankar radikalt.
Jag var 33 när jag fick första barnet. Jag var definitivt inte redo. Jag såg inget positivt med att ha barn. Men min hustru (som jag då hängt ihop med i 10 år) sade till mig ”nu kör vi”.
Hon hade bestämt sig att det var dags och visste vilken ”vel-Pelle” jag var i detta fall. För mig var det bara att ta ett djupt andetag och hoppa i det djupa vattnet. Det var läskigt kan jag som en kontrollfreak säga.
Men när vårt första barn föddes smälte mitt hjärta fullständigt. När hustrun ville ha fler barn var jag inte svårflörtad.
Nu har vi tre barn. Och det har varit fantastiskt och positivt hela vägen.
När man ser sin bebis på BB efter att sin kvinna blivit förlöst. Och när man som man få ta hand om den och lukta på bebisens lukt som påminner om smördeg. En söt lukt. Även Attilas och Gingis Khans hjärtan skulle smälta.
Ingen hund eller katt väger upp till detta