Ökar antalet personer med asperger syndrome?

Eller ast som det kallas nu. Autismspektrumvariation typ

Jag kan ana att en person på min skola hade ast när jag växte upp på åttiotalet. En enda som jag känt till. Antingen blir de här dragen mer framträdande i vår nya värld som ställer högre krav på eq eller så är det något som påverkar barn att bli mer aspig. Kanske miljögifter och neuropsykiatriska skador under foster stadiet. Eller fler som kommer ut i rampljuset..?

Symtom. Lite snabbt beskrivet...

Ensidiga intressen och kommunikation och allmänt ointresse i andra människors liv om det inte blivit special intresse att försöka förstå sig på andra. Mycket system gjorda för saker och ting och så vidare.

Frågan är ni som nyligen avslutat skolan om ni hade många som hade ast? Eller övriga synpunkter på detta?

Det finns trådar om detta.

Men det fanns aspergare förr med. Har funderat på skolklasser jag gått i och det har varit 2-3 aspergare i varje. Fast då fanns inte diagnosen. Det är väl ungefär så många som finns idag, kanske att det finns färre idag.

Såg ingen exakt som tog upp just det här ämnet.

Du kanske har rätt det kanske var fler men kraven i skolan var bredare så fler kunde vara inkluderade

Jag har asperger är 20 bast och känner ingen annan med den diagnosen, tvivlar på att många fler har det idag. Tror mer det har att göra med att vi befinner oss i en "över-social" tid/värld, som gör att man märker av socialt inkompetenta männniskor i högre utsträckning än tidigare och därför diagnotiserar fler (som annars kanske inte blivit diagnositerade om vi människor inte var lika sociala).

Jag känner 3-4 personer med ADHD i min ålder, dessa personer hade väl för 20 år sen setts som "stökiga" eller "ouppfostrade". Då de växte upp nu i vår moderna värld, har de fått diagnos och medicin.

Så dessa människor har väl också funnits lika många av, fast utan diagnos, då man mer såg det som en personlighet snarare än en diagnos/"störning".

Vill också påpeka att jag har en lindrigare form av asperger. Jag har ett vanligt jobb, inte på någon "daglig verksamhet". Jag är inte intresserad av pennor från 1800-talet eller något annat enformigt.

Men i det sociala kan man väl säkert märka av mina begränsningar, jag gör det iallafall.

Antalet personer med påhittade mentala symptom ökar ju exponentiellt. Det är en bisarr tid vi lever i.

De är illa uppforstrade. Bara fånigt att de får en "medicinsk" diagnos.

Jag trodde att det var utrett att Aspergers är ärftligt..? Min egen teori, är att de har lättare att träffas nu, och har så haft i några decennier p.g.a möjligheten att träffa någon likasinnad på nätet, på olika nörd-konvent och liknande. Det finns forum för dem nu, som inte fanns förr. Och sedan föds det barn, som dessutom får anlagen från båda hållen, vilket gör det starkare.

De män som klarar sig bra i arbetslivet p.g.a. en stor begåvning för t.ex. datorprogrammering eller ingenjörskonst, kan också tjäna bra och få en kvinna därigenom. Om inte annat, så en thailändska eller ukrainska.

I allmogesamhället blev de flesta av dessa personer inte gifta - de blev backstusittare, eller bodde kvar på gården ensamma eller med ett eller flera syskon som var likadana, när föräldrarna dött - och generna dog ut med dem.

Alltså vissa med ADHD är väl dåligt uppfostrade, men jag tror de flesta bara har fel i huvet. De verkar inte vara så intelligenta eller intellektuella.

ADHD-mediciner fungerar ju bara på folk med ADHD. Tar en utan ADHD en sådan medicin får man ju ingen effekt alls, så det är ju ett bevis på det.

Och ändå finns dessa människor kvar. Så generna kan uppenbarligen inte ha dött ut. Jag förstår dock vilken typ du menar då jag själv har en i släkten. De är dock ofta lite offer för omständigheter och har svårt att ta sig ur sin situation. Hamnar personer med asperger i rätt sammanhang är det troligtvis ingen större begränsning. Jag tror att det i alla tider funnits behov av dessa personlighetstyper, inte minns under jägarsamhället där det var en stor fördel att kunna fokusera under jakten. Skulle snarare säga att det är idag som dessa personlighetstyper har problem då alla personlighetsdrag ska vara utåtriktade och allt ska gå snabbt och vara kortsiktigt. Det är nog därför så många blir diagnosticerade för det idag.

Jag tror att det har funkat så, att när två personer som har generna har gift sig med varandra, så har barnen blivit så nördiga att de i sin tur inte blivit gifta. Så där har generna dött ut. Men när en person med Asperger har träffat en utan Asperger, har barnen bara blivit lite nördiga, och då har de kunnat gifta sig. Det kan även slå olika i en och samma syskonskara med samma föräldrar. Jag känner t.ex. en kille som fungerar fullt ut i samhället, väldigt intelligent, har ett riktigt jobb (inget lönebidrag) - men man känner att det är "något" med honom. Hans båda syskon är dock allvarigt drabbade, man märker det direkt. De kan t.ex. inte låta bli att prata om sina respektive specialintressen i en minut, vare sig folk vill lyssna eller inte. De har båda jobb inom skyddade verksamheter.

Killen gifte sig för övrigt med en kvinna som var ungefär som han, d.v.s. hon hade jobb o.s.v. men man kände att det var "något" som var annorlunda - en direkthet, "ohövlighet" i sättet, en oförmåga att förstå sociala koder, och även väldigt starka fixeringar vid vissa saker. De två hade alltså båda anlagen, och deras barn blev inte högfungerande autister. De blev lågfungerande autister. Båda - två pojkar - är så hårt drabbade att de inte ens kan tala eller ta ögonkontakt med människor (de är en bit upp i tonåren nu, så detta kan knappast bli bättre längre). Dessa ynglingar kommer att få leva hela sina liv på gruppboenden när de blir vuxna...

Ibland kan man önska, att folk som VET att de har anlag som kan göra det svårt för barnen, skulle låta bli att skaffa barn. Eller i alla fall inte med någon som har SAMMA anlag. Men det är väl svårt för aspergare att få en normalcool partner också, eftersom de oftast ses som nördar av NT-folket.

Jag tänker inte gå in på en specifik åkomma utan se mer på tiden och människor i olika generationer.
40-talisterna är uppvuxna med sina normer där en psykiskt sjuk person var dum i hela huvudet och skulle spärras in. Detta hade de fått lära sig av sina föräldrar.
Jag själv är sen 60-talist och när jag växte upp fanns inte psykisk ohälsa. Själv var jag klassens clown och the bad boy.
Jag fick barn i tidig ålder och en bekant till oss hade en son som tydligen hade något som hette DAMP, vilket vi skojade friskt om. Ganska snart uppfann de ADHD och så hade vi något nytt att skoja om….
Här hände något och vi pratar 90-talister. Ett av mina barn fick ett helvete i skolan och jag fick lära mig att det fanns något som hette BUP.
Detta var en helt ny värld för mig.
Åren gick och jag själv fortsatte ta dumma beslut och till slut hamnade jag i statligt förvar. För att få en schysst permissionsgång krävdes att man spelade med och gick i behandlingsprogram. Här vaknade mitt intresse för psykologi och vid ett tillfälle drog jag ett dåligt skämt om att det var min ADHD…. Godmorgon.
Psykologen tittade på mig med kommentaren ”Kom du på det till slut?”

Jag hade självklart levt i mina föräldrars självförnekelse där psykisk åkomma inte fick finnas. Pga detta hade jag inte en aning och än blir det när jag tittar bakåt och inser att även min exfru har en specifik psykisk ohälsa. Hade min generation haft en acceptans på samma sätt som 90-talisterna har så hade vi båda förstått och kunnat jobba med detta.
Backar jag då bandet till min skolgång kan jag lätt peka ut en jävla massa ungar som hade div olika diagnoser de bar på i tysthet.

För mig är förklaringen till ökningen av psykologiska defekter ganska enkel. Den ökar inte utan vi har gått från att barnen håller det inom sig till att öppna upp så de får tidig hjälp.

Naturligt urval fanns väl i Väst fram till 1800 ca? Därefter utbreder sig det evolutionära kaoset.