Hur överlever du när någon i din närhet dör?

Det här är tyvärr vanligt och något som många inte vill prata om eller kännas vid, faktum är att många blir ensamma när vi blir äldre och då tänker jag främst på dom som är par, gifta eller sambo. Vem som dör först är det ingen som vet, ofta är det ett lotteri där den andra blir kvar. Statistiskt sett är det fler kvinnor som blir ensamma men så är det inte alltid.

Därav det är så viktigt att ha en hobby, fritidsintressen osv. Vi har ju PRO t.ex. samt andra organisationer. Det är ett sätt att överleva och ta sig igenom det värsta, det kommer bli bättre med tiden med det är en omställning som är smärtsam.

Oavsett om man bor ensam, par, sambo eller är gift så är det viktigt att man har ett eget liv för sig själv. Det finns inget annat att falla tillbaka på annars och jag tycker själv det är lite konstigt med folk som inte har detta, det kanske inte var så vanligt förr i tiden att folk levde mer ensamma i början när man var ung. Men vi hade ett annat samhälle då jämfört med idag.

Jag har delvis kontakt med en person i området här som snart fyller 97 och hon klarar sig fortfarande själv med vår hjälp. Hennes man gick bort för 15år sedan tror jag. Hon gör en del saker och är fortfarande lite mobil men i stort sett sitter hon fast hemma. Hon lyssnar mycket på radio och ser på TV. Läsa kan hon inte lägre för hon ser för dåligt. Träffar andra tanter i området genom PRO där hon nu är äldst med råge. Hon hoppas att hon bara en vacker dag somnar in eller dör i sömnen och tycker att det är ganska ensamt och trist, hon sa till mig för något år sedan att man ska inte bli såhär gammal för det är bara jobbigt.

Man får helt enkelt finna glädje och njuta av det lilla man har, alla problem är relativa !

Lidande är ju meningslöst. Det jag menar är att försöka hitta en mening iallafall. Kanske därför en del kan må bra ändå. Dom har hittat en mening iallfall.

@nonamed det stämmer ganska bra.

Det är egentligen vi själva som orsakar dessa problem, tittar man på djuren typ hundar och katter dom har inte samma problem. Dom bara lever livet och det är som det är.

Många skulle dock må betydligt bättre om man slutade sätta upp så enormt stora mål som man ska uppnå. Allt för många idag lever i framtiden, inte här och nu. Alla måsten, allt dom ska göra osv. Vem vet imorgon kan det vara slut, man kan dö i en bilolycka eller en massa annat som är bortom ens kontroll. Mycket skuld lägger jag på Internet som bara har förvärrat dessa saker, även om Internet är opartisk så är det vi människor som använder systemet. Det kan vara både bra och dåligt.

Egentligen finns det inte någon mening med livet annat än att man ska föröka sig, som typ djuren. Det är den biologiska faktorn. Resten är saker som vi hittat på och ger det mening utifrån vad vi själva tycker är meningen med livet. Kan vara enkla saker eller otroligt komplexa, men det är ett val vi gör själva.

Lidandet är ytterst meningsfullt. Det är ämnat att få oss att fly då flykten garanterar bättre överlevnadsvillkor eller får oss att anpassa oss bättre för att minskat lidande innebär även det, större förmåga till överlevnad.

Men att fylla livet med lidandet är inte meningsfullt.

Jag vet inte jag har alltid varit självläkande och detsamma har andra i min släkt talat om, att inte ens det svåraste sätter sig kroniskt. Helt plötsligt börjar hjärnan läka sig. T.ex. har jag upplevt flertalet grova trauman och utvecklade extremt svår ångestsjukdom och måste ha ut de bättre benzodiazepinerna eftersom få mediciner fungerar mot min ångest. Den 9 september plockade jag senast ut 25 st Stesolid och det i en period då jag behövde ett högre intag men har 17 st kvar nu.

Med tanke på vad jag varit med om och vilka erfarenheter jag upplevt tror jag själv att jag är i den gruppen som alltid börjar omvärdera saker. Min åsikt är att det bör vara relationer och då tidigt i livet som innebär ett starkare skydd i livet. Jag kommer ifrån en stor familj och hade alltid som ung ansvaret över andra människor. En människa med för stort ansvar har det mycket svårare av det skälet också utöver andra livsomständigheter, men har samtidigt inte något utrymme för att gå under.

Själv hittade jag mening med att bara kämpa i mot lidandet och meningslösheten. Kan klart hålla med om att fylla sitt liv med inte meningsfullt. Det är ju så att du inte har ett val. Ingen vill det. Sen kan du inte fly från ditt lidande direkt så du har inget val än att ta kampen.

Vi lider alla i livet. Annars är något galet om vi inte kan uppfatta lidandet. Livet handlar om att härda ut så länge som möjligt men må bra under tiden också.

Håller inte riktigt med dig om vad lidande är. Definitionen på lidande har vi delad uppfattning om.

Livet händer alltid. Lidandet är bara något vi får på köpet i det med att leva. Somliga av oss råkar däremot bara ut för att utsättas för mer lidande än andra.

Som sagt beror på vad du menar med lidande. Alla mår ju dåligt ibland. För min egen del så är det ju meningslöst att tillföra lidande till mig och till andra för min egen del. Väldigt många som inte håller med om att folk inte ska behöva lida i onödan.

Äntligen en som förstår hur jag mår! Tackar så hemskt mycket.

Jag har mist några närstående och det är bara att försöka stålsätta sig och gå vidare. Försöka distrahera sig med annat och låta tiden läka såren. Jag tror inte på att älta förluster. Hade jag mist mina barn däremot, så hade jag nog inte fixat att gå vidare. Då blir det nog en sista skogspromenad med en flaska whisky och ett lämpligt rep i handen.

Är mitt i det nu sedan några månader. Många av kommentarerna här förstår jag inte alls.